Jag tror jag har skrivit om detta förut, men jag tycker det är värt att skrivas om igen - speciellt eftersom det tydligen uppfattades som att jag ser mig själv som min diagnos efter mitt förra inlägg om generell skam kring borderline. För att förtydliga: det gör jag inte, det jag ville få fram var att den bilden som finns om borderline är snedvriden och förmodligen skapar mer skam än vad jag har känt.
Men. Man är inte sin diagnos. Vissa är kroniska, t ex neuropsykiatriska som man föds med (? rätta mig om jag har fel), vissa kan man bli fri från, tex depression. Oavsett vilket är man inte en diagnos. Blir du diagnostiserad så blir du det av en anledning: du har den diagnosen (om det nu inte är en sådan läkare som bara slänger diagnoser hit och dit bara för att). Du kan ha haft diagnosen i många, många år innan och nu bara får det på pappret, eller så kan du ha haft den ett kortare tag. Viktigt att komma ihåg är att det bara är ett konstaterande på ett papper som är skillnaden gentemot innan - du har alltså inte gått och blivit någon annan person. Visst kan en sjukdom skapa personlighetsförändringar, men det beror ju på sjukdomen, inte huruvida du har fått en diagnos eller inte. Om du inte har fått någon diagnos ännu, men är sjuk, ja då kommer ju ditt beteende vara på samma sätt oavsett. Att få en diagnos kan dock upplevas som en förändring på både positiva och negativa sätt, men du har bara fått vetskapen om hur det ligger till, du är varken bättre eller sämre än innan. Om du aldrig hade blivit diagnostiserad hade du ju fortfarande haft samma problem.
Att få en fastställd diagnos skapar möjligheter till förståelse både hos en själv och hos andra. Det finns en benämning på varför en har vissa beteenden och andra har även visat på liknande saker. Det ger en även möjligheter till rätt behandling vilket kan hjälpa till med att hantera och/eller bli fri från sin problematik. Visst kan det för somliga kännas som att man placeras i fack utifrån sin diagnos och i samhället ska ju det verkligen inte behöva vara så att man känner sig annorlunda behandlad bara för att man är psykiskt sjuk. Däremot kan det bli lättare inom vården, som det jag sa med hjälpmedel och behandling, om det går att göra någon slags grovsortering bland patienter som har olika slags problematik. Sedan måste man ju givetvis se från individen och inte låta hen vara kvar i ett fack för en stereotypisk diagnos, för det kan ju variera från person till person. Om det inte hade funnits något positivt med att diagnostisera människor, hade man ju förmodligen inte gjort det. Visst förstår jag att det rådande stigmat gör att människor kan känna skam över att få en diagnos, men tänk på att den endast ges för att vara till hjälp. Du kan säga var du har för diagnos istället för att förklara symtomen varje gång du behöver hjälp.
Sedan bara för att man har en diagnos så är man ju inte den. Det är en benämning på vissa beteenden man har, men du är inte en diagnos. Du är en människa.
