Social allergisk reaktion

Det bubblar. Det kokar. Allt inom mig.

Det brukar det göra. Det har det gjort länge.

Skillnaden nu. Är att jag knappt kan hålla tillbaka det.

Jag försöket dra mig undan. Delta i så få konversationer som möjligt - även med mina vänner. För att undvika att jag brister.

Nu känner jag känslor jag inte brukar känna. Inte så här starka i alla fall. Irritation. Nästan ilska. Gentemot alla. Oavsett vad de gör. Och gentemot mig själv. Jag vill bara slita mig i stycken. Och försvinna från alla människor. Bara bort, bort, bort! För jag får panik. Jag blir galen. Jag blir rädd. Rädd för att jag ska säga saker jag kommer plågas av i flera dagar. Rädd för att göra andra ledsna.

Men idag var jag på orkestern för första gången på väldigt länge. Då fick jag inte en social allergisk reaktion så fort jag kom i närheten av någon. Nä, jag satt i salen med massvis med andra människor och kände mig rätt lugn. Och rätt tillfredsställd av att vara just där jag var. Även på läkarsamtalet som jag hade idag, konstigt nog. Visst var det lite obekvämt då och då, men han frågade inga jobbiga frågor utan vi pratade mest om medicinen jag har. Så det var ju lugnt liksom. Imorgon blir det att kolla lite skidor då det är SM-veckan i Piteå nu. Det kommer vara massvis med folk, men den enda jag kommer behöva interagera med är pappa så förhoppningsvis kan jag hålla mina känslor i styr - om ingen går för långsamt framför oss eller något, då blir jag alltid irriterad.

Jag hade kunnat umgås med min hund hel tiden istället. Inte massvis med folk som jag är rädd att göra ledsna eller arga.

Känner så väl igen mig i detta, det har varit perioder i mitt liv då det verkligen kokat inom mig och jag har blivit arg för ingenting, typ. Det har räckt med att jag tvingats interagera med andra människor. Än värre om de då sagt något olämpligt eller elakt, fast det har ofta inte ens behövts det för att jag ska bli irriterad.

Nu blir jag inte arg så ofta längre, det händer ibland, och jag har mycket undertryckt ilska har jag märkt, men det är fortfarande på en helt annan nivå än förut. Däremot har jag börjat lämna spydiga kommentarer som sårar folk, vilket är väldigt jobbigt och pinsamt. Hur slutar man?

Känner också igen mig i att man kunde varit hemma med djuren istället! Så känner jag ofta nu, även om ilska inte är inblandat, det är bara det att det TAR så himla mycket att vara bland folk. Tar, istället för att ge. #introvertfeelings

Det låter som att du behöver utsätta dig för människor i väldigt små doser och sedan successivt trappa upp, ungefär som med en medicin, haha. Hoppas att det är möjligt på något sätt. Om inte: DBT-skills! :P