Rädslan för det okända är stor

Det är så mycket som skrämmer mig. Som håller mig kvar där jag nu har varit i över sex år. Visst spelar den falska tryggheten och upplevda kontrollen också in. Men rädslan är, även den, stor. Över vad som händer. Vad som kan hända. Vad som inte händer. Hur det ens är utan alla tankar. Hur man lever på något annat sätt.

 

Jag vet att det inte sitter i vikten, att den inte spelar någon roll egentligen, men viktfobin försvinner inte för det, så jag är rädd för att gå upp ännu mer i vikt (och att det ska spela någon roll). Jag är rädd för att det ska göra att jag tappar mina vänner. Jag är rädd att jag aldrig kommer kunna acceptera min kropp. Jag är rädd att jag kommer få ett någorlunda friskt beteende, men att huvudet kommer vara kvar på samma ruta som det är nu - om inte ännu längre bak. Jag är rädd för att jag ska våga ta plats och sedan behöva plågas av alla minnesbilder med saker där jag har gjort/sagt fel (ja, det låter skumt, men jag berättar mer om det någon annan gång). Jag är rädd för att jag ändå kommer må dåligt och då inte ha någon att vända mig till. Jag är rädd för att behöva ha ont i magen hela tiden som jag har om jag inte kräks. Jag är rädd att jag bara kommer äta, äta, äta och inte kräkas. Samtidigt är jag lite rädd för de tankar jag har angående kräkandet. Jag har alltså kommit på mig själv att tänka "men bara jag slutar svälta och hetsäta och istället börjar äta regelbundet så kan jag ju i alla fall kräkas". Alltså va?! Nog vet jag att kräkas är ett problembeteende, samtidigt som det har blivit så automatiserat så att jag ofta inte ens reflekterar över det, eller ens ser det som ett problem. Men det är det ju. Det är ju inget som vi människor gör för att det ligger i vår natur precis, och om någon annan gör det så ser jag det ju självklart som ett jätteproblem. Så jag är också rädd att jag aldrig kommer kunna sluta kräkas för att det känns så naturligt. Jag är rädd för hur det är utan att leva med en ätstörning. Samtidigt som jag inte vill leva om jag ska ha en resten av livet. 

Rädslor är normalt antar jag. Och de håller väl fast de flesta i sina gamla mönster. Rädsla över vad som faktiskt händer. Många säger att de har blivit friska för att de hade tanken att "men jag kan ju gå tillbaka till ätstörningen om det friska livet inte duger", men så vill jag inte tänka. Jag kan inte gå in i cupen med en baktanke att jag ändå kan lämna walk over om jag blir less på matcherna. Då kommer jag aldrig komma längre än till den första motgången. Något annat som har hjälpt andra vet jag inte, men jag tror väl att skolan skulle kunna hjälpa mig. DBT:n också, men den har jag ju gått miste om.

Jag önskar ofta att jag också kunde tänka så. Trots vad alla säger. Trots de låga oddsen. Att jag skulle våga försöka ändå.

Du kommer alltid ha dina vänner kvar för du är och har riktiga vänner. Jag är övertygad om att du kommer klara att bli frisk. Glöm inte att du är älskad av så många. Kram

Du kommer att kunna lära dig att inte kräkas, och att leva utan det. Jag lovar. Och åh, Buffy. <3