Okej då, jag är väl emotionellt instabil, men jag gillar det inte
Jag ville inte känna mig vid den. Det var inte jag. Jag var inte så. Absolut inte. Jag hade den inte. Det tänkte jag när jag fick den för nästan två år sedan. Diagnosen Emotionellt instabil personlighetsstörning.
Det tog hårt först, för jag menar, hur kul låter "personlighetsstörning"? Jaha så man har en störd personlighet? Jag visste väl att jag var knäpp! Jag har läst om diagnosen och känt igen mig mindre och mindre ju mer jag har läst. Saker som vredesutbrott, pendlingar mellan att avguda en person och att hata denne, separationsångest och svårighet att se sin roll i en relation och därför bara skylla på andra etc, är något som upplevs som extremt obekant från min sida. Det är det jag har fokuserat på - det jag inte känner igen mig i -, men som bekant är olika personer inom en diagnos olika, man har olika symptom och beteenden. Så visst att jag har haft fokus på fel saker, men jag tror att det mesta i grund och botten har varit en ovilja till acceptans.
De senaste månaderna har jag kommit närmare och närmare acceptans än jag någonsin har varit när det gäller IPS och i och med det har jag börjat känna igen mig. Jag har börjat se sammanhang. Acceptans innebär som jag många gånger har nämnt, inte att man nödvändigtvis gillar något, utan det är mer att inse verkligheten. Det är det jag har gjort.
Mina känslor svänger som en väldigt krokig berg-och-dalbana; ena minuten är jag superglad, kan inte sitta still och pratar mer än någonsin, för att nästa minut känna mig så nere och död som en sten med ett kolsvart synfält. Först ser jag några möjligheter (jag är fortfarande suicidal så att säga jag ser ljust mot framtiden är väl att ta i), sedan ser jag inga alls. Det gör det svårt att planera för att jag inte alls vet vilket humör jag är på om några minuter och hur många gånger mitt humör hinner svänga under en eftermiddag. Det är tröttsamt och tar på krafterna när jag (som har en mer innåtagerande IPS, jag vänder det mesta mot mig själv och nästan inget mot andra) vill försöka anpassa mig till andra och på utsidan hålla en jämn fasad.
Liksom mina känslor, svänger värderingar, viljor och mål lika fort. De flesta av mina värderingar står jag ju stadigt fast vid, men mindre grejer kan jag påverkas sjukt mycket av andra (kanske är det därför jag blir så lätt triggad?). Mina viljor och mål kan ändras från det att jag sitter på en stol tills dess att jag reser mig upp och det här är ett sådant stort problem i behandlingar då jag inte vet hur jag ska hantera det. För ena sekunden kan jag vilja kämpa, för att nästa sekund vilja dö. Det är inga svaga viljor utan det är så starka att jag är så gott som säker på att det är just det jag vill då som jag ska göra - för att sekunden senare vilja precis tvärtom.
Något som också kan förekomma för IPS är störd, förvriden och instabil självbild och osäkerhet på vem man är och det är något jag verkligen känner igen mig i. Eller uppfattningen om att självbilden är störd eller förvriden har jag väl kanske inte, bara det att jag inte alls vet hur den är -den är verkligen instabil (och kanske då även störd och förvriden).
Som jag har uppfattat det kan man vara både utåtagerande och innåtagerande med Emotionellt instabil personlighetsstörning. I början var det väl att jag endast uppfattade "IPS:are" som utåtagerande vilket jag inte alls kan identifiera mig med (förutom mina ilskeutbrott mot min stackars mamma). Att jag därför skulle känna igen mig i problem med intensiv vrede som inte står i proportion med vad som väcker den, var otänkbart i början, men man kan bli arg utan att visa det utåt - det är jag. Det mesta handlar om prestationer kring mig själv. Ofta små, små saker som jag bara tycker att jag måste kunna (t ex bära orimligt många och klumpiga saker på samma gång) och om jag inte klarar av det blir jag så arg inombords och samtidigt så skamsen för att jag blir arg.
Sedan är det även det här med impulsivitet. Om jag skulle säga det själv skulle jag vara men eftertänksam än impulsiv eftersom jag ser en impuls som en tanke och sedan pang! ett beteende, medan min fd.psykolog sa att en impuls kan vara från det att man får impulsen (som jag har hyfsat lätt att stå emot) tills dess att man utför handlingen (som för mig blir mer som ett tvång). Dessa impulser är ju ofta problembeteenden som man tar till för att dämpa starka och jobbig känslor, vilket för mig har lett till många dåligheter.
En känsla av tomhet är även något jag känner igen mig i och delvis i det här med separationsångest. Det är inte så att jag vill vara med människor hela tiden eller att jag blir ledsen så fort någon går till jobbet t ex - absolut inte, jag tycker det är jobbigt att umgås och vara i sociala situationer för ofta! Däremot blir jag, som säkert många andra, så himla ledsen när jag ska säga hejdå till folk under en längre tid eller föralltid - folk som betyder mycket för mig, eller som kopplas ihop med minnen som betyder mycket för mig. Jag blir verkligen förstörd.
Antingen är det svart eller så är det vitt. Det är allt eller inget. I mig finns det inga gråskalor. I verkligheten vet jag ju rent logiskt att det inte är så, men går något dåligt då är allt förstört. Går någonting bra, ja då var väl det där svåra inte ens ett problem? Antingen försöker jag helhjärtat eller så försöker jag inte alls.
Jag tycker inte om något av detta. Jag hatar känslopendlingarna! Mina intensiva känslor har lett, och leder, till så mycket destruktivitet. Jag gillar inte alls att mina känslor är så intensiva och stör så mycket av min vardag. Men jag har börjat acceptera att det är så här det är. Jag blir galen på mig själv, men det är så här det är. Det ska gå att hantera - jag har ju gått en behandling för att lära mig det (och jag har lärt mig att kontrollera mycket av det) -, men just nu är det rätt svårt. Med denna acceptans upplever jag dock att det blir lättare, jag kan inse att det är så här det är och det skapar mindre frustration just över att det/jag är som det/jag är.
Trots att jag slutligen har funnit en behövlig acceptans, gjorde inte denna video det sämre där de pratade om emotionell instabilitet och biologin bakom. Teser han (forskaren? läkaren?) hade var:
1, det finns en biologi bakom Emotionell instabilitet - och det kan man påvisa med hjärnforskning.
2, Emotionell instabilitet är biologiskt relaterat till ADHD - och bör därför klassas som ett "neuropsykiatriskt tillstånd".
3, Emotionell instabilitet är en ytterlighet i den normalt förekommande variationen i förmågan att reglera känslor.
Jag är ju inte precis så vidare insatt i hjärnforskning hehe, men tydligen har man kunnat se skillnader i hjärnan på personer med Emotionell instabilitet jämfört med friska personer. Om dessa teser skulle kunna styrkas med undersökningar med större grupper och det bevisar sig vara biologiskt och ett "neuropsykiatriskt tillstånd", skulle det dock vara ännu lättare att acceptera tror jag. Dessutom för att få andra att förstå att det är ett problem, inte bara att man är en jävlig person (många har ju jätteproblem med relationer när man har en emotionell instabilitet).
Kommentarer
Ida Jansson
Äter du mediciner för dina problem?
Svar:
Sofia Kihlström
Trackback
