(Som jag skrev i det tidigare inlägget är detta gammalt. Därför stämmer inte allt, men jag publicerar det ändå. Och allt som händer just nu, det tar jag en annan gång.)

Man kan berätta om operattioner. Man kan skriva om reuamtism. Man kan uppmärksamma brutna kroppsdelar.
Och jag förstår, verkligen förstår, inte varför det ska vara så förbjudet att ta upp det abstrakta. Det som inte alltid går att sätta ord på. Det borde inte kännas så svårt att ta upp det här. Men folk blir obekväma, kastar ur sig saker där de inte har någon aning om konsekvenserna. Därför är det svårt. Men bara för att det är det ska jag göra det. För ju fler som visar att det inte är förbjudet att prata om, desto närmare ett accepterande kommer vi. Det ska inte vara konstigare att ha till exempel en bipolär sjukdom som att ha ledvärk eller halsont.

Inget går ju att jämföra, allt är jobbigt på olika sätt för alla.Och det är just det, en psykisk sjukdom ÄR jobbig. Så man ska kunna prata om det också. Man ska inte ses som pestsmittad för att man har panikångest.

Och fortfarande, man är inte en diagnos.

Jag har väntat länge med att publicera detta inlägg. För att jag har varit rädd. Jag är rädd. För man ska inte vara för öppen, för personlig på internet - vem som helst kan ju se - och bla bla bla. Men ingen hade sagt något om det om jag hade berättat om cancer, eller skolios. Så det borde inte vara någon skillnad. Men ändå är det på så vis. Så jag gör det ändå. För att jag vill inte vara med och bidra till tabubeläggningen om psykisk ohälsa. För att jag hoppas på att det en dag inte är några konstigheter. Att det är lika okej och tas på lika stort allvar som vilken sjukdom som helst. 

 

 

Men aldrig om självskadebeteendet (UPPDATERING: jo, det har jag)
Aldrig om depressionen (jo)
Och aldrig om alla tvångsmässiga beteenden

Inte heller det senaste har jag tagit upp. Förmodligen för att jag knappt vet själv. Och för att jag har svårt att inse. Men jag upprepar för mig själv om och om igen: jag är inte min diagnos. Emotionellt instabil personlighetsstörning

Jag har aldrig berättat om överdos 1 då jag stannade hemma från skolan tills jag var kapabel till att ta mig dit

Aldrig om överdos 2 då jag sov bort en dag och sedan ramlade ihop för att kroppen var helt fucked up
Inte heller om överdos 3 då det blev akuten och den första natten på psykiatrin
Eller om överdos 4 som jag misslyckades med trots större dos än gången innan
Eller om jullovet som spenderades på sjukhusets avdelning 32
Och jag har aldrig berättat om vad som hände när jag blev utskriven  trots att jag mådde som sämst. Jag har aldrig berättat om dagen då jag försökte ta mitt liv, överdos 5
Varken om det, eller nästa dag på akuten som är en stor minneslucka, eller natten därefter som var fylld av hallucinationer. 

Och jag har fått höra att det är roligt att jag ser ut att må så bra. Bland annat direkt efter utskrivningen efter överdos 3. Jag har även fått höra att jag är väldigt duktig på att camouflera mig, vad jag känner. Det är förmodligen därför jag fått höra det andra.
Men det skrämmer mig ändå hur mycket man kan gömma.
Nej, det går inte att se hur folk känner och vad man tänker. "Vi läcker vad vi tänker", nja jag vet inte
riktigt om det stämmer något vidare.

Jag tänker främst på det faktum att jag har en ätstörning men inte stämmer överänns med den bilden som media visar att är en person med en ätstörning är - det vill säga en med anorexi. Under en tid var jag underviktig och då trodde folk att jag mådde dåligt, att jag var sjuk, och alltså blev allt bra bara för att jag gick upp i vikt, vilket inte alls är fallet - det sitter för fan inte i vikten! Men det förstår inte alla för de kommer bara i kontakt med den del som media visar och så klart tror de att det är sanning för det är det längsta man kommer när det gäller att prata om psykiska sjukdomar. Och förutfattade meningar skapas lika snabbt som ogräset växer.

Att höra att "det är bra att man har kommit så långt", bara för att folk inte vet bättre, när man mår sämre än någonsin är inte speciellt uppiggande, men man låter folk fortsätta tro det för det andra är inget man pratar om. Det är förbjudet.

På grund av det mår man inte bättre.

På grund av det blir det inte lättare att få andra att förstå.

På grund av det minskar inte fördomarna.

Och på grund av det ökar inte heller acceptansen gällande psykisk ohälsa.

Vi måste våga prata! Vi har inget annat, vi kan inte läsa tankar.
Psykisk ohälsa är psykisk ohälsa. Det händer i huduvet. Det går inte att se. Men det är inte mindre viktigt för det.