"Sometimes you push a little too hard to get back to the person you used to be"

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här. Har inte längre några starka känslostormar som puttar på och drar ur orden från mig. I alla fall var jag och pappa och "tränade"/promenad-sprang tidigare idag. Vi hann inte köra någon styrketräning efteråt eftersom vi skulle iväg till mormor och där pang poff kom ångesten som ett brev på posten - för att vi inte gjorde som vi "brukar". Eller ångesten kom mycket tidigare egentligen; det här var bara en extra ångest, för innan vi körde igång har jag tränat 24/7 i mitt huvud sedan senaste gången vi var ute. Ja, så var jag tillbaka igen. Kan inte lägga träningen - eller motionen, eller det lätta rörelsepasset, eller kalla det vad du vill - bakom mig när det är klart. Nejdå, tränar jag en gång, tränar jag tjugofyra timmar om dagen, sju dagar i veckan - i mitt huvud. 




Jag genomförde dagens konditionspass, men inte känner jag mig varken nöjd eller tillfredsställd - och jag har börjat tänka förbränning. Det motivet jag absolut inte ska ha när jag motionerar: förbränning, viktnedgång, kalorier. Jag blir så frustrerad! Kan jag bara inte hålla mig till att röra mig lite för att det är bra?! Kan jag inte bara lämna tankarna på det när det är utfört?! Kan ångesten inte bara stanna utanför allt det här?! Jag har ju nyligen skrivit om hur jag börjar acceptera min kropp trots viktuppgång. Nej men då ska tankarna på att en måste gå ner i vikt för att en har gått upp komma. Då ska all träningsångest komma och störa. Röra om i allt det där som började bli så bra. Jag vet bara inte hur jag ska hantera det här. Jag vill ju kunna fortsätta. Men jag vill inte fortsätta så här. Och jag ska absolut inte fortsätta med tankarna på att jag måste gå ner i vikt - det får aldrig vara orsaken till träning/motion (vet inte vad jag ska kalla det vi håller på med, motion kanske är mer passande). Jag får helt enkelt samla mig och försöka komma på en lösning. En lösning som inte är destruktiv.




Tänkte skriva något helt annat, men jag är inte så bra på att skriva när känslorna väl har lagt sig. Nåväl. Det blev något. Något annat.


Vikten av en plan

Idag fick jag verkligen bevisat hur viktigt det är att jag har bestämt mig exakt vad som ska ingå i min träning. Inte bara på ett ungefär, utan exakt. Vi körde ett annat styrkepass efter promenad-löpningen och jag hade det inte helt klart för mig hur det skulle avslutas. Fram tills dess kändes det riktigt bra, men obeslutsamheten kallade fram tvångsmässigheten inom mig och ångesten kom som ett brev på posten. Klarade dock av att hantera det rätt bra då jag bestämde mig direkt hur jag skulle göra, men de negativa tankarna hann få ett grepp trots allt och jag fick känna på tvångets makt. Nu vet jag ju i alla fall vad jag bör tänka på, så det är bara att ta med sig det till nästa gång. Nu lär det väl ta ett tag eftersom jag ska tillbaka till sjukhuset på måndag, men det är bra, vi tar det lugnt i början eftersom sist jag tränade var flera år sedan.



Ännu en kamp mot demonerna

Jag får hålla mig. Stå emot allt vad jag kan. Medan det äter upp mig inifrån. Och jag undrar om det här någonsin kommer ändras. Visst, det är bara andra gången och det kräver väl träning, psykisk träning; liksom det fysiska. 


Jag fick permission idag och med en kväll utan planer bestämde jag och pappa oss för att bege oss ut för lite konditionsträning i form av promenad/löpning på någon slags bra och lagom nybörjarnivå som vi hade bestämt sedan tidigare. Det gick bra och det var skönt - både för huvud och kropp faktiskt. När vi däremot sedan körde styrka, gjorde jag något jag inte skulle göra: gå ifrån det program jag har skrivit. Det var inte mycket mer, utan egentligen något jag bara kände var för låg utgångspunkt förra gången och behövdes ökas på. När det dock var dags för sista övningen fick jag en tanke på att öka den också, men gick emot det tvånget för att jag har lovat mig själv att jag ska fixa att träna balanserat och utan att vara slav under tvången. Nu efteråt är det dock det enda jag kan tänka på: jag ökade inte de där x antal sekunderna som jag fick tanken på. Jag får stå emot hela tiden för att inte följa tanken, vilket kanske låter otroligt löjligt för vad är det för fel att köra lite mer? Jo, det som blir fel är att jag aldrig kan sluta, det kan alltid bli mer; mitt huvud sprängs tillslut och jag kör ner i botten. Jag försöker se helheten av det jag och min kropp har gjort idag och vad mycket gott jag har gjort den, men de negativa tankarna är starka. Dock vägrar jag att de ska få vinna. Trots att jag har en hög med tankar som bara skriker åt mig vad som var fel, vad som kunde göras mer, vad som kunde gjorts annorlunda och allt vad de nu säger, så ska jag gå emot dem - även fast det går emot allt vad som känns rätt. Jag vet ju innerst inne att jag inte kan följa den typen av tankar, men det är så svårt att veta var gränsen går; när är det hälsosamt kämpande och när blir det ett tvångsmässigt ont? Jag antar väl att det är det jag måste lista ut, men det är inte det lättaste. Nu ska jag i alla fall försöka vara nöjd med vad jag har gjort idag och gå emot alla tankar som säger att jag måste göra de där extra sekunderna som jag inte gjorde när jag istället följde det som var skrivet.



Så var klockan på igen. Oj vad många negativa minnen jag har med den här klockan. Så mycket ångest. Så många tårar. Så mycket destruktivitet.

Men jag satte på mig den och jag och pappa sprang. Och gick. Och sprang. Och det gick bra. Nu ska jag bara klara av de andra negativa tankarna.

En sak jag tänker på, är det lämpligt att dela med mig av den här kampen här eller är det bara triggande? För i så fall får dessa tankar vara tillägnade min dagbok för jag vill ju inte göra någon annan något ont med det jag skriver. Tänker bara kanske att det kan vara till någon nytta om någon fler än jag har liknande tankar och känner igen sig i kampen, men om det bara för med sig negativa saker ska jag absolut inte skriva mer om det. Jag uppskattar verkligen om ni tar er tid att skriva om mitt syfte med att berätta det här går förlorat och bara blir triggande.


Bye bye doesn't mean forever

Är på permis i Kuoksu och idag har det varit en fantastisk dag så jag och pappa gick med Kompis på isen i vårsolen. Blev rätt varm av det och fick lite puls då både solen värmde, vi fick plumsa en hel del i snön och jag har varit helt fysiskt inaktiv i si sådär nio månader. Innan det har jag väl inte varit precis aktiv de närmaste åren. Jag har länge haft ett komplicerat förhållande till träning och sedan jag slutade träna fotboll 2013/2014 har det inte blivit mycket alls eftersom jag har tendens att överträna ungefär så fort jag sätter igång det minsta lilla och jag insåg att "träning och bli frisk från ätstörningen" inte gick ihop. Det är svårt att förklara hur det blir, men träningen är ett av de största tvångsmomenten jag har och tillslut kunde jag helt enkelt inte kontrollera det; det blev fel, det blev för mycket, det blev ännu mer destruktivt.


Efter jag har haft ett otroligt långt träningsuppehåll - för min hälsas skull -, tror jag det börjar vara dags att bryta det där uppehållet - för min hälsas skull. Mitt mål är att jag ska kunna träna hälsosamt, för att göra min kropp gott - inte att det ska vara ett sätt att göra mig illa eller straffa mig själv. Jag och pappa har pratat om att börja träna lite tillsammans som vi gjorde förut, men nu börja lite lätt för att komma igång. Så idag efter vår promenad tänkte jag "varför inte?" också gjorde jag mig redo för att köra lite styrketräning efter en anteckning jag gjorde för ett tag sedan. Det fysiska må ju vara en del och det märktes absolut att jag inte har tränat på länge, så det var otroligt tungt, men det är det psykiska fick jag - och kommer få - kämpa mest med. Jag hade den där anteckningen och jag körde med att följa den till punkt och pricka - inte mer. För jag har en tendens av att tänka "lite till, lite till, lite till" osv, och det är där jag kan tappa kontrollen, för jag kan inte stoppa mig själv, jag blir aldrig nöjd. Jag gick efter den där anteckningen och försökte att inte tänka, att inte värdera, utan att "bara" följa det programmet jag hade skrivit upp. Om jag nämnde att det fysiska var tungt, fick jag kämpa så mycket mer med det psykiska. Det behöver jag, sådär några timmar efter, fortfarande göra och det kommer jag nog få göra kommande dagar också. Allt för att inte börja köra varje dag; allt för att inte låta ångesten, över att jag hade kunnat göra lite mer, komma; allt för att låta det här vara en början på något långsiktigt och positivt, utan att straffa och köra i botten direkt.

När jag tränade som mest, var jag rädd att om jag inte tränade varje dag så skulle jag tappa i styrka. Nu har jag inte tränat på riktigt på flera år och någonstans inom mig förväntar jag fortfarande att jag ska vara lika stark som då. Ni hör ju, det går ju inte alls ihop. Att tappa i styrka för att en har en vilodag är ju inte rimligt (och den där vilodagen skulle väl dessutom oftast bara vara till nytta). Att inte tappa i styrka efter att ha haft viloår är ju inte heller rimligt, så jag försöker att tänk logiskt. Jag försöker att tänka att jag, efter flera år av vila och nu den sista tiden flera månader av iprincip stillasittande, är på min svagaste nivå. Men det är svårt. När en vet hur många armhävningar en har klarat av. När en vet hur länge en kunde stå i plankan. När en vet hur himla stark en var där en gång i tiden. Men idag klarade jag att hålla bort de där tankarna som jag vet skulle förstöra så mycket. Jag lyckades kontrollera tvånget och hålla mig till det jag skulle göra, och det där med "mer mer mer" körde jag över och sa stopp

Jag ska försöka att släppa de här nu och bara låta det rinna av mig också får vi se när det blir av nästa gång. Då får jag ta mig an den kampen. Förhoppningsvis blir det lättare med tiden för idag var det riktigt tungt åt båda hållen, men jag klarade det. Fysiskt kände jag absolut av mig icke-befintliga muskler, men jag klarade det. Psykiskt kände jag av de ihärdiga tankarna, men jag bemästrade dem idag. Nu får jag bara se till att inte börja överanalysera kommande dagar eller få någon form av tanke som säger att jag ska köra ännu mer. Nej, nu har jag gjort det här och jag ska klara av att kontrollera allt som finns inombords.

Ungefär så här kände jag när jag var klar. Det var så skönt ute på bron att jag kunde köra styrkan där ute, på ett liggunderlag, i t-shirt.


Börja träna igen

Jag har inte tränat på jättelänge. Medvetet har jag hållit mig borta från det under en lång, lång tid för att det har skadat mig och för att det har varit något otroligt destruktivt för mig. Nu är jag jätterädd för att försöka, men samtidigt tror jag att jag börjar vilja göra det av rätt anledning. Jag har kommit långt i ätstörningen och jag tror jag kan ta kontroll över mig själv. Jag tror. Tvånget däremot har jag svårt att kontrollera och träningen har nästan aldrig varit något annat än tvångsmässig. Däremot tror jag att jag kan hitta nya sätt att kontrollera det på. Att det kan bli en utmaning att hålla det annat än tvångsmässigt och som något destruktivt. Jag ska testa börja träna lite smått för mig själv. Lite styrketräning och röra på mig i form av promenader för att kroppen ska kunna fungera. Lite vardagliga rörelser bara med syfte att hjälpa kroppen. För att liksom hjälpa till att klara det vardagliga, för att låta kroppen få göra sina vanliga rörelser och hålla igång lite. Att hitta det som motivation och mål att hitta nya sätt att träna på ett icke destruktivt sätt. Jag får ha som mål att, istället för att köra på när kroppen är som tröttast och bara öka och öka, så får jag försöka hålla en lagom gräns och lyssna på den. Givetvis kan jag inte sluta så fort jag får lite mjölksyra, men känna av när det börjar göra ont på fel sätt och inte låta ångesten styra. Det kommer bli en utmaning, men jag tror det är det enda sättet för mig att kunna träna igen. Helt enkelt att ha min bakgrund i åtanke och träna utifrån mina förutsättningar. När detta blir av återstår att se. Jag tänker börjar med att önska mig en träningsmatta i födelsedagspresent.


Träning för länge sedan


Priset på att jag var någon

Lade ut denna bild på Instagram och det blev ju lika långt som ett blogginlägg så eftersom jag har brist på inlägg kan jag ju lika gärna lägga ut det här också.


Går igenom mitt gamla rum inför loppisen vi ska ha på skolan och hittar dessa. Det första jag tänker på är att den från 2012 saknas - för att det aldrig fanns någon. Jag kom tvåa i träningsligan med en träning mindre. Den träningen jag skippade för att vi hade orkesteravslutning. Jag var så besviken på mig själv för att jag, för ovanlighetens skull, valde bort fotbollen. Jag minns den dagen så tydligt just för att det hade kunnat varit den träningen som gjorde att jag fick priset. Egentligen inget viktigt alls. Men det var det för mig. Det var priset på att jag var någon. Beviset att jag inte var värdelös. För jag tränade och tränade, såg ingenting som en giltig ursäkt för att inte vara med. Jag var aldrig sjuk, och när jag väl var det (som jag aldrig erkände), tränade jag tills jag blev frisk. Att vara borta på grund av plugg var inget alternativ - jag planerade och planerade för att träningen aldrig skulle missas. 

Nu hör jag Melissa Horn ur mammas gamla skivspelare: "Jag kunde bara inte längre, det var som att kroppen sa nej. Som spår från en sämre tid, så minns jag mig." Jag lyssnade aldrig på vad min kropp sa åt mig. Men tillslut kunde jag ändå inte. Jag minns 2013 som en sämre tid, ett år av plåga på planen. Jag ville nästan aldrig dit. Men jag tränade. Tränade mest. Kom till fotbollsavslutningen för att få priset. Missade Bowlingen och middagen för jag klarade inte av att äta med alla från laget - jag kunde ju inte ens äta med mig själv. Men jag ville komma och få beviset på att jag fanns. Nu när jag ser på det, ser jag bara all den tid som gick åt vid sidan om planen. Alla timmar som jag grät inför träningarna. Alla gånger jag föll ihop på badrumsgolvet när jag kom hem och skakade av ångest. Alla tårar. Allt blod. Jag minns anledningen till att jag ändå kunde ta mig till träningen: för att straffa mig själv och kanske "lyckas" bli skadad så att slapp träna. Fast trots skada hade jag ändå tvingat dit mig själv. För jag skulle ha det där himla priset. För att känna att jag, trots social inkompetens, i alla fall hade något att komma med. Jag var kanske inte hon som alla gillade, men jag kunde vara hon som tränade mest.
Nu känns det hela bara så sorgligt.

Hade mer i tankarna. Men Instagram lät mig inte skriva mer. 

Jag vill minnas det jag en gång glömde bort

Jag vill träna. Jag vill så gärna. Och jag tänker att jag ju kan testa. Pröva på lite liksom. Inget märkvärdigt. Men direkt spinner jag iväg. Tankar om att "det där lilla hade jag kunnat göra för det vore bra rent allmänt", blir direkt till "men då måste jag göra det också, och det, och viktigt att inte glömma det, och det ska göras då och då och si och så". Och det kommer sluta som vare gång: jag gör som planerat en gång, sedan blir det mer, sedan fler gånger och snabbt kommer jag sitta där efteråt och efter 10 min känna att det där träningspasset aldrig hände och istället göra om samma sak igen och igen och igen. Och så är hjulet igång för länge sedan och anledningen till att allt utförs är densamma som den alltid har varit. Trots att jag faktiskt tror att tankegången den senaste tiden har börjat ur ett "ta-hand-om-mig-perspektiv", som sedan hamnar i "förbränna-straffa-skada". Och det fungerar ju inte. Att inte kunna sluta träna för att en annars bara tänker på den där träningen hela tiden på olika sätt, är inte hållbart. Och jag vet att jag borde försöka lite smått och stanna där. Men jag har ju gjort det så många gånger! Och det fungerar aldrig! Jag kan aldrig ta mig ur det där beteendet och tänket. Eller det går väl, det måste jag tro på, men jag vet inte hur. Och jag vet inte heller hur någon ska kunna hjälpa mig med det. Hjälpa mig att komma ifrån mina invanda och ofunktionella rutiner. Varför är det så svårt att komma ihåg hur man gjorde för att få det att fungera?

När träningen skapar rädsla

Jag har väntat så länge. På en text, eller bara en ynka hint om att det är någon mer i världen som känner som jag. Som får endorfinkicken utbytt mot ångest och skam. Som inte kan köra det där styrkepasset i vardagsrummet utan att det leder till träning mitt i natten för att kunna somna lugnt. Som inte riktigt förstår varför en får så himla mycket ångest av träning.
 
Jag kan inte minnas sist då träningen inte var ett tvång. Då trötthet var tillåtet och det kunde bli tillräckligt. Träningen har alltid varit större än det mesta, viktigast och nödvändigast. Ångesten har varit inblandad länge, men träningen har alltid varit störst. Jag sprang ifrån ångesten, men sedan blev den snabbare och snabbare och kom tillslut ikapp mig.
 
Vid terminsstarten detta år valde jag ju som Jag har nämnt "Idrott" som tillval som skulle innefatta bollsporter, och vad kan gå fel med det? Det fick jag se i torsdags då den första lektionen infann sig då det tydligen var lite mer fritt val än jag trodde. När jag då, av en okänd studerande (trevlig, liksom de flesta här), fick frågan om jag skulle följa med och springa blev svaret automatiskt "JA!" och jag började med det mest triggade, det jag absolut skulle undvika. Ångesten gjorde sig påmind direkt och jag visste att jag verkligen inte hade valt rätt väg, men i sällskap med tre främlingar, i en av mina mest känsliga situationer och som är mest infekterade av tvång, såg jag ingen annan lösning. Dock visste jag att med två år utan riktig träning var dessa x minuter på tok för länge. Ingen mjukstart och precis det monstret lever bäst på - mer mer mer. Vi sprang inte fort, vilket förmodligen var mest skonsamt fysiskt, men psykiskt blev det bara värre. Om jag hade vetat sträckan, hade jag aldrig kunnat hantera alla känslor som jämförandet från förr skapar.
 
Efter att jag har tränat får jag inte några endorfinkickar. Jag känner enbart skam, det där hårda trycket över bröstet och tårar som trycker bakom ögonlocken. I början kan ett litet lugn infinna sig av den ohälsosamma tanken att "nu har du i alla fall förbränt lite din jävla.....", men det varar sällan längre än att tanken hinner tänkas. Förut var jag lycklig efter träning för att det var bortgjort - nu är jag bara utmattad av alla känslor, av mitt skådespeleri och för att energin som hållit inne allt har tagit slut.
 
Träningen gör mig så liten och betydelselös. Utan kontroll eller vilja, men jag har varken lyckats hitta balansen eller klura ut vad orsaken är. Jag vet ibland inte ens vad jag känner. Jag får ångest för att träningen aldrig kan bli tillräcklig. Jag får ångest för att jag inte är lika vältränad som förr. Jag får ångest för att jag vet att nästa gång kommer träningen räknas som ännu mer värdelös, jag kommer räknas som ännu mer värdelös. Om jag börjar träna skapas det direkt ett exakt träningsschema för den kommande månaden (men mer än schemat ska det ändå alltid bli). Nästa gång träning ska utföras måste det vara mer än sist. Och sedan lite mer, och lite mer, och lite mer... Men ändå får jag ångest. Och tillslut äter den upp mig och jag ligger där på golvet i en blöt och blodig hög, inkapabel till något. Oavsett hur mycket eller lite det blir så tränar jag tjugofyra timmar om dagen, sju dagar i veckan i mitt huvud. Träning är inte roligt. Träning är, för att uttrycka det grovt, ett tortyrredskap gentemot mig själv. Ett sätt att straffa. Ett sätt att kompensera. Ett tvång. Ändå vet jag inte riktigt hur jag känner och vad som utlöser allt.
 
Med en depression (som forskning säger minskas med fysisk aktivitet) och en fysiskt frisk kropp som förmodligen bara skulle må bra av lite rörelse är det svårt att förklara detta helt osynliga, men ändå så djupt rotade problem. Ätstörningsproblematiken hade kanske kunnat göra det förståeligt för en del (det vill säga för de som förstår att en ätstörning inte sitter i vikten och att en kan ha ett ohälsosamt förhållane till träning utan att behöva ha något skriftigt träningsförbud eller dylikt), men det är svårt när man inte vet en enda som tänker så här, om det ens har med ätstörningen att göra. Det enda jag tycks höra och läsa om är före detta ärstörningsdrabbade som är så glada att de har blivit friska just för att de orkar träna, att motivationen för att bli frisk var för att få träna, att det bästa med att vara frisk är att ha en stark kropp man kan göra ännu starkare - genom träning. Jag upplever det som ett krav att efter en ätstörning ska en bli en träningsprofil och brinna starkt för träningen och då är det inte lätt att förklara, varken för sig själv eller för andra, hur det kan skapa så mycket rädsla av att bara göra några armhävningar.
 
Jag hoppas det inte är någon som känner igen sig- för vem önskar att någon annan ska uppleva lidande? - men om det är någon mer, som liksom jag har väntat på en sådan här text, då hoppas jag att du kan känna att du i alla fall inte är ensam.
 
2006. Sofia 11 år. Göteborgsvarvet.
Jag minns ångesten jag sprang ifrån här (trots att jag inte kunde sätta ord på känslan då), men jag bemästrade den. Det var länge sedan jag kunde göra det.
 

Fortsätter hösten i samma spår: möta rädslorna.

Besegra ätstörningen, konstutbildning, sociala situationer (som jobbdagen, ny klass), idrott (mer om det en annan gång) och i måndags testade jag och Rebecca även Ju-jutsu. Japp. Ju-jutsu. Och som vanligt när jag (och förmodligen många andra) testar nya saker är jag vettskrämd. Och som vanligt (hittills) brukar det lösa sig när jag väl tagit mig över tröskeln. Dock är ju träning rätt infekterar så den tröskeln har jag än så länge aldrig tagit mig över, men om jag bara tänker på måndag så kan jag säga att det gick bra. Inte ångestfritt. Inte utan alla automatiska tankar. Men jag gjorde det. Jag försökte fokusera på instruktionerna, lära mig greppen och låta mitt fokus stanna kvar vid det vesäntliga. Så nu står jag här idag. Fortfarande 100+ dagar skadefri, inte utan de vanliga tankarna, men utan de vanliga handlingarna. Och vi ska dit idag igen. Visst känner jag lite stress över att jag missar två gånger nästa vecka för att vi är i Prag, men jag försöker att låta de tankarna bara passera och inte vara så mycket i framtiden i mitt huvud. Nu sitter jag i skolan, har målat ute på balkongen, ska cykla hem, fixa busskortet och sedan ska vi på ju-jutsu. Sedan. Och ha roligt. Vara intresserad. Försöka. Och inte värdera
Det är september och ändå kunde vi sitta där ute och säga att det var varm. Skönt! 

PS, och ännu en rädsla ska förmodligen mötas när jag ska börja knåpa ihop något till Livskick. Jisses, läskigare än att skicka in utkast till lärare!

Jag ville bara synas och höras

 
Skrev jag. Våren 2009. Vårterminen i sjuan. Jag var nyfyllda 14 år. Sedan var det en sommar. Och efter den började helvetet sakta men säkert visa sig.
 
Jag har aldrig tänkt på tiden i mellanstadiet, i högstadiet, som spenderades i hallar med högt i tak, på gröna fält med vita linjer och i klassrum med luftmadrasser och sovsäck som någon orsak. Inte ens som något fel eller annorlunda. Det är bara så det har varit. Och förblev. Inget jag har reflekterat över. Tänkt på, visst. Plågats av, absolut. Men inte sett det ur något annat perspektiv än att det var mig det var fel på. Tills min psykolog hakade fast sig vid relationer etc. när vi pratade om det gröna fältet. Och började ifrågasätta. Och jag började tänka.
 
Jag vill inte använda mig av ordet hon gjorde, för det känns som att det innebär så mycket mer än det som jag var med om. Och var det inte så att jag inbilade mig? När inte de vuxna frågade något om när jag var någon slags magnet med en nordpol som stötte bort alla andra som också var nordpoler så det var tvungna att flytta på sig när jag kom och satte mig vid dem. Eller när mamman i bilen inte ifrågasatte sin dotters val av ord. För jag har lätt att tro att alla hatar mig. Jag har trott att min Emma inte har gillat mig en smula. Jag har tänkt att mina "SHARE-vänner" skulle blivit glada om de blev av med mig. Jag har under en lång tid gått och trott att Lina avskydde mig. 
 
Så ja, varför kan det inte bara vara så att jag inbillade mig? När jag en gång pratade med vuxen mittibland alltihopa om hur jag kände verkade hon inte alls uppfatta något. Eller när jag flera år senare sa att jag inte skulle följa med för att det var som det var och för att det alltid varit så (och skulle mest troligt vara likadant denna gång) och de var lika frågande då. Så var det bara jag som upplevde något? Något som kanske mest hände i mitt huvud? 
 
Nej, efter det där samtalet började ändå ett frö gro, men samtidigt, hur kan det inte ha varit mig det var fel på när ingen säger hej? När de loggar ut från MSN när jag frågar om jag kan vara med dem? När jag är sistahandsalternativ i parövningarna)? När någon hellre väljer att sitta ensam än med mig på bussen? Eller när 11-åriga någon hellre sitter med en främling (läskigt) än att byta plats med den vuxna som sitter bredvid 11-åriga mig på flygplanet och skrattar över förslaget av platsbyte. Ja för vem skulle inte tycka det var den knäppaste idén någonsin att välja att sitta bredvid konstiga mig?
 
Och alla små kommentarer. Som om det var världens grej när jag för en gångs skull sa något (men hur lätt är det att prata annars när man inte har någon att prata med?). Eller alla kommentarer som inte blev sagda. Tystnaden. Avsaknandet av frågor. Och "hej". Avsaknaden av att finnas. Osynligheten.
 
Men sedan syntes jag minsan. Både på det gröna fätet med vita linjer, i det kaklade rummet med bänkar och krokar och utanför allt det där. Jag började bli någon. Någon som sedan fick allt beröm och avundande blickar riktade mot sig. Av dem. För de vuxna var jag fortfarande osynlig. Speciellt för en. Inget jag gjorde verkade vara tillräckligt. Och det blev det inte för mig heller. Jag blev också någon som var nyttig. Jag blev hon de kallade "träningsfreaket" och som fick frågan "har vi inte tränat tillräckligt idag?" när extrafysen kördes efter vi egentligen var klara. Jag blev även den som fick frågan "får jag känna på dina armar?". Nu var jag inte hon ingen ville vara med på samma station på cirketräningen för att jag var konstig, utan för att de sa "jag ser så dålig ut bredvid dig, du är så stark.".
 
Vilket gjorde att jag ville fortsätta vara någon. För att få vara med. För att bi pratad med. Tills jag förstod vad jag höll på med. Och tog lite förnuft till fånga men samtidigt lurade BUP-personalen. Och sedan var det ungefär en sommar igen plus lite till och sedan var jag inte någon längre. Jag var bara hon som blev helt förändrad så fort hon kom till det gröna fältet. Bland alla. Inte på utsidan, men insidan vändes på tvären. Och tillbaka var hon som liksom en magnets nordpol mot en annan magnets nordpol fick alla att dra sig undan. Och den överflödiga nordpolen blev osynlig igen.
 
Jag vet inte om det var det där ordet min psykolog pratade om, men det fick mig i alla fall att börja tänka. Och när jag ser det så här. Ser jag ändå att det, bland många andra, kan ha varit en orsak. Till det helvete som styrde mig till andra helveten som har förstört så mycket av mitt liv, av mig. Så med tiden har jag insett att man ska undvika det lidandet som möjligt att undvika. Jag syntes. Jag blev hörd. Men var det värt priset? Absolut inte. Varför vara på ställen som enbart skadar en? Men det är iband svårt att se svart på vitt vad som verkligen inte gör någon nytta. Någon annan kan få en att se ur det perspektivet.
 
 
 
 
Det var skönt. Att äntligen få skriva av sig. Här
 

Ångestens dag

Ute och går med hunden. Också hör jag en röst från Sundis högtalaranläggning. Som säger att det snart är dags för 800 meter. Och jag förstår vad det handlar om. 
Friidrottsdagen. 
Så många känslor. Så många tankar. Kommer upp. 
För den dagen. Är svår att glömma. Den dagen. Alla tre år. Alla tre år som jag hoppades på att den skulle bli inställd. Eller att jag skulle skada mig. Fast den genomfördes alltid. Och jag var alltid med. Och hur som helst hade jag aldrig kunnat bli tillräckligt skadad. Inte ens ett decimeterstort brännsår på högerfoten stoppade mig från fotboll förra året och i högstadiet var jag så mycket värre.
En dag. En gång per läsår. Men en dag som gav så mycket ångest.
Dagen som började med löpning på elljusspårets 3,2 kilometerslinga (för alla som hade anmält sig till den grenen dvs - men jag hade ju anmält mig till alla. så klart). Och jag minns morgonen i nian. Lika mycket ångest som vanligt. Men vetskapen om att det var sista gången. Det var skönt.
Och jag minns när jag kom i mål. Två sekunder efter hon som vann. Som alltid vann. Allting. Och hon var inte helt slutkörd. Det störde mig. För jag var - som alltid efter något träningsrelaterat - nära till att stupa. Men samtidigt var jag lite nöjd. För det var ändå bara två sekunder från henne. Och jag hade verkligen gett allt och lite till. Och jag hade aldrig sprungit den slingan så fort förut. 
Sedan begav det sig mot Sundis och alla andra grenar. Jag vann. Jag kom tvåa och trea. Och höjdhoppet gick alltid dåligt - det var inte min grej. 
Men trots de grenar jag inte vann. Och trots höjdhoppet. Var jag ändå ganska nöjd efter dagens slut. Alla tre år. För att jag hade klarat av ännu en friidrottsdag. Och jag hade placerat mig på pallen i nästan alla grenar. Klassen kom sist som vanligt. Men jag hade fått en del poäng. Och nästan. Nästan var jag nöjd över min prestation. Över mig. 
Men det stoppade aldrig ångesten på grund av den dagen. 
Och idag var det alltså dags för alla som går på Kråk att få det överstökat.


Jag vet att jag skriver väldigt sällan. Men jag har inget som vill ut. Det är ganska tomt. Och jag vill inte skriva bara för att. Jag vill skriva om det hjälper mig. Om det kan hjälpa andra. Om jag vill.
Hade tänkt skriva om DBT:n men det blir aldrig riktigt av...


You have the power to face your demons no matter how they go on time

Idag tog jag tag i rädslan och trotsade alla tankar. Det var inte underbart. Jag fick ingen endorfinchock. Men jag gjorde det. Nu måste jag bara våga göra det igen. Inte vara rädd för ångesten. Inte vara rädd att prestera dåligt. Inte klassa mig själv som värdelös (inte pga det i alla fall). För någonstans tror jag att det fattas min kropp. Som så många år har gjort det. Som inte har gjort det på länge. Men som gjorde det idag.
Löpning.

Kamouflerade tankar

Ännu en träning och jag gråter inte. Men tankarna är sluga.
De kommer smygande och försöker tränga in. Kompromissa.
"Men lite bättre hade du faktiskt kunnat göra utan att det går utför"
"Nu överdriver du, de här tankarna förstör inte"
"Det här skadar inte att göra lite till"
osv osv osv....
Men jag försöker och försöker och försöker känna igen dem.
Idag tyckte jag att jag lyckades ganska bra.
Fram med det positiva, bort med det negativa. Eller bort och bort, men det får inte ta för stor plats.

Trassliga träningstankar

Den tredje träningen gjord och jag försöker mata mig själv med positiva tankar. Bort med det negativa.
De andra sprang trehundringen, inte jag. Försöker intala mig själv att jag inte alls är lat. Jag var på träningen. Det är bra nog. Jag andades frisk luft. Jag kände glädje. Och jag ska bara stå i mål. Jag tränar nu första gångerna på jättelänge. Jag ska inte göra de saker som leder till tvångsträningen. Jag ska inte göra det jag inte kan kontrollera.
Jag släppte in jättemånga mål. Men vad gör det? Jag kan inte förvänta mig att jag ska ta allt som jag gjorde förut. Förutom att fysiken försämras så är det ju lika logiskt att tekniken och bedömningen gör det. Försöker tänka på någon räddning jag gjorde, men de är borta ur minnet. Bara målen spelas upp inne i hjärnan. Men jag vet att jag räddade bollar. Jag hade ett fantastiskt grepp i handskarna. Och den negativa känslan efteråt, trots mina tappra försök till positivitet, försvann tack vare två lagkamrater (haha vad högtidligt det kändes med kamrater). 
 
Och samma visa som vanligt: Det är jag som bestämmer om det ska fungera. Följer jag de negativa tankarna fungerar det inte. Då kommer jag stå där på sidan igen. Och det vill jag ju inte. Så bort bort bort negativitet och tvångstankar!!!
 
 

En andra kväll med bollen

Då var andra träningen gjord.
Sist kändes det bra. Nu är det ok.
Men det är bara ok för att jag tränger bort det onda. Så mycket negativt. 
Men jag tränger bort de negativa tankarna.
Annars hade det varit katastrof.
Annars hade det varit som när kag tränade andra träningen i vintras.
Tårar. Ångest. Blod. Kaos. 
Och då hade det inte fungerat mer. Då hade jag varit tvungen att ringa det där samtalet.
Jag känner att jag måste straffa mig själv. Men istället skriver jag här och distraherar mig.
Och kanske. Kanske är det någon som har samma behov som läser, och lan avstå.
Det finns många anledningar. För alla.
För mig är det 
1, Inte länge kvar. Och jag vill vara sårfri. Jag vill låta mig läka från den gången jag inte kunde avstå. Jag hoppas det är tillräckligt med tid kvar.


2, Det gjorde så jävla ont att stå i mål idag på träningen och jag vill kunna fokusera på annat än det.



3, Det blir inte fint.

Och sedan finns det många fler anledningar. Ta fram alla dina!

En kväll med fotbollsskorna

Nu har jag varit där. På träningen.
Och jag ler. Jag är glad.
Hela tiden malde tankar på om att jag var lat som inte gjorde det bättre. Som inte gjorde mer.
Men hela tiden upprepade jag inom mig att "jag bestämmer om det ska fungera eller inte och att följa tankarna hjälper inte".
Jag var inte lat för jag gick i alla fall dit. Jag var på fotbollsträningen i en och en halv timme.
Och min anledning till varför jag tränar ska inte vara något annat än att känna glädje över den sport jag gillar.
Så jag gick emot alla tankar.
Jag försökte fokusera på vad jag gillade med just det jag gjorde här och nu.
Varför är det så roligt att slänga sig?
Varför är det så roligt att köra snabba fötter i stegen?
Också svarade jag på frågorna.
Samtidigt försökte jag acceptera att jag inte kan vara på samma nivå nu som förut.
Att det är självklart att man tappar efter flera månader.
Det är svårt att acceptera, men å andra sidan blev jag förut förvånad över att jag inte hade tappat något om jag hade vilat en dag så rent logiskt borde jag ju förstå att jag har tappat en hel del i  träningsväg.
Men tankarna är inte logiska. De är förvirrande och abstrakta. 
Men jag lät inte de ta över.
Varje negativ tanke gick jag emot.
Och jag uppnådde det jag ville.
 
Jag gjorde inga xx-tals situps. 
Och jag malde inte på och försökte vara en maskin på snabba slängningar.
Eller spelade ut och sprang som en idiot.
Men det var inte det som var mitt mål.
 
Jag gick därifrån med ett leende.
Jag ramlade inte ihop i badrummet av ångest.
Mitt ansikte blev blött av duschvattnet, inte av salta tårar.
 
Jag säger inte att allt är frid och fröjd.
Vad som händer nästa träning vet jag inte.
Men jag är nöjd över vad jag åstadkom idag.
Att jag vann varje kamp mot tankarna.
Att jag kunde känna glädjen.
Det går inte på en dag att ändra något som har funnits i flera år.
Jag ska inte ta ut något i förskott.
Men varje litet steg är betydelsefullt.
Och det här är ett stort steg.
Idag,
Träningen är slut. Och jag ler.
Jag är ångestfri. Jag har inga öppna sår.
Och förhoppningsvis har jag möjlighet att träna på torsdag också.
Tjugohundrafem. Träning i glädjens spår. Som det ska vara.

Innan jag snör på mig skorna

Jag skrev om det här, men sedan blev det ju inte riktigt så då jag bokstavligt talat inte kunde komma lös till den träningen. Idag är tjugofyratimmarspermis så nu ikväll - om trettio minuter - har jag chansen att snöra på mig dobbskorna. Och alla mitt känsloregister har invaderats idag när jag har tänkt på ikväll. Jag har längtat, fruktat, varit glad, varit ledsen, känt mig motiverad, tänkt att det inte är någon idé och så vidare. Nu finns nervositet och förväntan. Jag vet att det är jag som bestämmer. Jag måste hitta glädjen i sporten - och bara glädjen - och behålla den. Det kommer inte fungera annars och jag vill inte tvinga mig att ringa ännu en gång och säga att det inte fungerar att träna fotboll för mig just nu, att jag inte kan kontrollera det. Nej, jag vill inte. Jag tänker inte!
 
Nu ska jag dra på mig mina trasiga benskydd, slänga handskarna i väskan och sedan rädda bollar på Byvallen!
 

På torsdag ger jag planen och mig själv en ny chans

Både min egenkomponerade plan och den gröna fotbollsplanen får en ny chans av mig. Jag tror att jag är redo. Jag tror att jag vet vad som behöver göras. Jag tror jag har lärt mig av mina misstag.
Det är jag som bestämmer om det ska fungera eller inte.
För jag vet, följer jag alla tankar, lyder befallningarna och utför straffen kommer det inte fungera. Då spelar det ingen roll hur många vändor jag springer eller hur många fler situps jag gör för jag kommer tillslut kollapsa. Inte i kroppen, men i huvudet. Och när jag gör det kommer det vara över för mig på planen. Då kommer jag få uppleva samma misslyckande som i vintras.
 
Istället ska ag försöka uppleva glädjen som jag har upplevt den senaste tiden. Eller snarare den glädjen jag har saknat. Den jag har sett de andra ha ute på planen. Att känna den. Och behålla den. 
För annars fungerar det inte.
Men det ska fungera.
I will be back!
 
 

Hej, jag heter Sofia Ambivalent Kihlström

Vill. Vill inte.
Rätt. Fel.
Ahhhhhhh.
Vad skapar denna ambivalens idag då? Jo att titta på seriepremiären för Sunderbyns damlag.
Ja, jag vill spela igen. Gärna nu på en gång. Och ja, jag tror att det kommer fungera. För jag har en plan. Och med den lyckas jag. Jag vill tro det i alla fall.
Så...vad ska jag göra?
Jag vet inte.
Mvh Sofia Ambivalent Kihlström
 
 

Jag har en längtan som aldrig vill gå över.

Kollar på filmer från helgens match i Arvidsjaur som är upplagda i facebookgruppen. 
Och känslan är så... Jag vet inte riktigt.
Det gör ont att bara titta.
På något sätt skulle jag ändå vilja vara med där på planen.
Men jag vet, jag kan inte hantera det nu.
Men kanske hade det varit lättare. Om det hade sett ut på ett annat sätt.
På ett annat plan.
Om jag hade varit någon annan. Lite social hade ju inte skadat.
Kanske en önskan.
Jag vet att jag är lite av en perfektionist, men ändå...
Tänk att få spela i ett lag. Jag menar verkligen ett lag.
Om jag hade haft något mer än fotbollen som dragkraft.
En känsla som jag saknade.
Inte bara bollen mot pannan.
Närkamperna.
Enhandsräddningen vid bortre stolpen.
Utan något mer. Då kanske det hade funnits en annan känsla också.
Vad vet jag.
 
 
 
från laget.se
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0