Jag vet att jag överlever så här. Man behöver inte varken godis eller pommesfrites. Inte heller en hög med andra livsmedel som har hamnat på den svarta listan (benämner den bara så eftersom jag inte vet vilka som läser detta och det kan vara väldigt triggande). Jag behöver det inte, men för att bli fri kan jag inte ha några förbud. Jag kan inte vara så låst.

Sedan så vill jag inte vara speciell heller. Jag vill vara en egen unik person, men samtidigt vill jag vara som alla andra. Jag vill inte vara den där som sätter käppar i hjulet som "åh jag är jätteglassugen, men Sofia äter ju inte glass och jag vill inte äta själv." eller "vi äter på Max för det är det enda vi har råd med. Men just ja, Sofia kan ju inte ens gå in dit." Jag vill inte få frågan " finns det något du kan äta?" om det inte handlar om vegetariskt. Jag vill inte behöva granska innehållsförteckningen i minsta detalj för att hitta eventuella "farligheter". Jag vill inte vara hon som bara sitter där vid bordet medan de andra äter en efterrätt som kanske innehåller lite socker. Jag känner väl inte heller att jag vill bryta alla förbud, men för att bli fri vet jag att jag måste. Jag vill visa att det är okej att äta allt, men kanske inte alltid.

Visst, jag kan äta mitt rågbröd men jag ska inte behöva få panik om jag är på ett hotell och de bara har vitt bröd. Jag behöver inte äta glass varje helg, men jag ska kunna vara bjuden på middag och slippa tacka nej.

Jag vet att man inte kan kompromissa med ens ätstörning på något sätt om man vill bli frisk och fri och det är något jag vill. Man kan inte ta alla kamper på en gång, men jag har en plan. Jag hoppas den fungerar.