Jag pratade nyligen med en vän om hur lätt det är att dölja saker för andra, hur man mår till exempel. Läskigt lätt. Sedan stötte jag på detta citat i ett gammalt inlägg av Johanna där hon citerar en artikel från DN:

Och jag inser hur fruktansvärt lätt det är  dagens samhälle. Speciellt detta fenomen eftersom de mest extrema beteenden lätt kan viftas bort - eller klassas som normala. Bara för att det ser ut som det gör idag där var och varannan går på en diet eller tränar så fort de har en ledig tid. Därför är det så svårt att se var gränsen går. Vad är ätstört och vad är helt enkelt bara ett vanligt liv? Det går inte att se hur lätt som helst eftersom det är tankarna som är just gränsen. Mår man bra i det man gör (på riktigt alltså, inte genom att man matar ätstörningsmonstret) eller får det en bara att känna ångest och misslyckande? Om jag skulle kolla på utsidan på den fjorton-/ femton-/ och sextonåriga tjejen jag var i åttan till nian så hade jag lika väl kunnat säga att jag var en klok och glad tjej som bara tog hand om mig själv. Men jag känner den flickan bättre än så. På ytan var det bara glädje och medvetenhet, medan det handlade om tvång och livsmedelsförbud på insidan.

 

Gränsen är hårfin. Och det är otroligt lätt att dölja vilken sida man är på. Allt som händer inuti går att undanhålla från de flesta. Bara ett litet leende eller några ord. Det skrämmer mig. För, trots att man försöker vara uppmärksam, kanske bry sig lite för mycket om hur andra mår, kan det vara en hel hop med människor i ens närhet som mår dåligt av olika anledningar. Jag vet, man kan inte ta ansvar över alla på denna jord, men ändå önskar man att man i alla fall kunde göra något. Det kan man inte när man inte har en blekasta aning om vad som händer innanför pannbenen hos de i omgivningen.

 

Att folk sedan tror att man döljer något när det i själva verket är bra får man väl tyvärr också räkna med.

Så för att slippa det, försök berätta hur det är från första början - det blir lättare att handskas med problemet i förhållande till andra i framtiden. Och då slipper man ju det problemet att ingen tror på en.

 

 

Fick förresten en jättegullig kommentar som typ gjorde min dag! Jag säger ju att jag älskar kommentarer