Sist var juli 2009 i Italien. Förra veckan fick jag en till lunch på 32:an och bara genom att titta på brickan fick jag sådan ångest att jag var tvungen att gå tillbaka till mitt rum, försöka andas trots järnbandet som höll sig om lungorna och mata monstrerna med orden att "jag åt den aldrig, jag tittade bara på den! jag luktade inte ens!". Då insåg jag att det är sjukt. Det ska inte vara så. Och idag gjorde jag det. Jag åt pizza!
Jag vet inte riktigt vad jag känner. Eller det är väl så med det mesta man gör när man går emot tankarna. Å ena sidan hatar jag mig själv ännu mer och förstår inte varför jag gjorde det. Å andra sidan känns det som en seger och att jag har tagit ett steg framåt. Ännu mer framåt när ingen kompensation sattes in. Men det har ju också två sidor - det känns också fel. Men jag vet ändå att det är rätt. Jag börjar bli läskigt medveten om mina tankar angående detta har jag märkt.