För dina ärr visar var du var, inte var du ska

Jag har varken velat erkänna för mig själv eller för någon annan.

Inte velat säga ordet.

Det är så fruktansvärt missuppfattat, laddat och jag vill inte...ja jag vet inte. Missuppfattas?

Men andra (kunniga som jag faktiskt lyssnar på - ibland hehe) har upprepade gånger sagt det.

Och jag har väl insett att det inte är normalt.

Trots att det har blivit som att duscha håret. Typ.

Men mitt självskadebeteende är ett faktum och ett problem. För så ska man inte göra.

Jag skriver är och göra istälet för var och gjorde för jag har alltför många gånger tänkt att det är över.

Tagit ut segern i förskott.

Nu inser jag att det bara inte är borta pang poff för att jag har låtit mig själv vara ett tag.

Ja, jag kan tänka att "nu har jag inte skadat mig själv på jättelänge" också tittar jag tillbaka och inser att det bara var tre dagar sedan.

Men det kändes länge.

Nej, det är inte rätt. Det känns inte heller rätt att erkänna.

För som sagt, det är tabubelagt. Och så många som tycker och tänker en massa.

Som man inte borde bry sig om. Egentilgen. Men man gör det ändå.

Och man vill inte få en stämpel som uppmärksamhetshora.

Men vad fan. Uppmärksamhet?

Skulle man göra det för att få upppmärksamhet?! 

Ni tror inte att man kanske skulle välja något annat då? I alla fall jag.

Nej, uppmärksmhet är det sista jag vill.

Ni förstår inte hur mycket jag gruvar mig inför studenten med tanke på klänningen.

Som att det inte vore nog att den ska vara vit och kort (långklänning är inte optimalt på flaket för en sådan som mig som är klumpig även annars).

Oron finns.

För att någon ska stirra.

För jag räknar inte med att jag kommer hitta någon klänning som täcker. Men man kan ju hoppas.

För jag vill inte ha uppmärksamhet. 

För jag önskar bara att jag aldrig hade gjort så mot mig själv.

Och att jag aldrig kommer göra det igen.

För jag har gjort så mycket. Som satt spår på insidan. Och på utsidan.

 

 

Men det finns hopp.

Visst är det så?

Så är det.

Och det ska jag bevisa för mig själv så jag kan säga var och gjorde.

För nu är det mycket mer än tre dagar sedan. Jag har "studenten" på repeat i min hjärna.

Jag visste inte att du, precis som jag skadade dig själv.. Jag försökte berätta det för dig på facebook genom att skriva "jag har varit snäll mot mig själv".
Jag har samma problem med kläder! Kan inte använda shorts och inte allt för korta klänningar. Nu när vi var i holland gick jag omkring i hotellrummet med shorts och såg att dom inte kollade (förutom att Hanna redan vetat om detta).
Är också rädd för att bli klassad som attention whore för många förstår inte varför vi gör det..