Jag kan alltså inte bara sätta på mig den kortaste kjolen och det tightaste linnet på en gång. Eller visst kan jag, men då skulle jag aldrig komma längre än att kolla mig i spegeln. Jag måste ta mina steg, så att jag en dag kan öppna garderoben och välja de klädesplagg jag vill ha just då - för att de är fina.

Till en början kanske det blir att ha långkjolar med någon tjocktröja över. Sedan byta ut tjoktröjan mot en kofta med öppning. Därefter måste jag passera kortkjol med tjocktröja, kortklänning och så vidare för att tillslut kunna vara bekväm i ett tight linne och en kortkjol. Jag får som sagt ta mina små steg framåt.

Igår gjorde jag något bra. Var med finaste Henny och då tog jag på mig min studentklänning. För första gången visade jag den för någon annan. Det var inte alls så hemskt som jag jade föreställt mig. Jag gillade inte det jag såg i spegeln, men jag har tolv dagar på mig att hata lite mindre i alla fall. Idag visade jag bilden som Henny tog på mig för Rebecca, Anna oh Helena också visade jag mig i hela min outfit för mamma och pappa. Det blir lättare varje gång och efteråt är jag så glad. Inte för att jag tycker att jag ser fin ut - det får jag jobba med -, utan för att jag blir så glad över att jag har vågat. Det kan låta som en banal grej men det är något som är riktigt jobbigt för mig. Men jag har vågat nu. Och därför kan jag våga igen. Och när jag är redo kommer jag klä mig i de kläderna jag vill ha och känna mig bekväm i dem. Det hoppas jag i alla fall. För en fin kjol är en fin kjol - även på mig.