Något som jag tror på annat än att man ska våga prata psykisk ohälsa är att skrota allt var kroppsideal heter.

Jag vet, otroligt dubbelmoral här när jag själv fastar, spyr, utersluter livsmedel och hatar min kropp mest av allt på denna jord.

Men jag vill kunna leva som jag lär.

Jag vill kunna vara en förebild.Inte bete mig på ett sätt som spär på budskapet att vi inte duger som vi är. Att vi måste ta till vilka medel som helst för att gå ner i vikt.

Jag lär att alla, klyscha men å så sant, är perfekta som de är.

Och jag tycker verkligen det.

Jag kollar runt omkring mig men allt jag ser är olika människor, med olika utseenden, men som har en sak gemesamt - alla är så fina.

Varför ska inte jag kunna vara det? Varför har alla utom just jag en underbar kropp?

Jag vet inte hur många gånger jag tittar i något spegelbart och hatar på mig själv.

Äcklas. Överröser med negativitet och hat. Ja, det är rent och skärt hat.

Jag försöker gömma mig i kläder som inte alls egentligen symboliserar den stil jag har.

Och detta gör jag bara för att jag inte tycker att jag duger det minsta som jag är.

Bara för att jag anser mig som en värdelös människa för att jag inte är smal.

Men andra katigoriserar jag minsann inte så. Nej där finns ingen smal eller tjock, där finns en människa som har en kropp.

Jag lever inte som jag lär.

Jag är ingen förebild.

 

Med mitt beteende så framhäver jag bara det ätstörda i mig. Jag sänder ut en signal att det inte är okej att men duger som man är.

Inte för att det någonsin är min mening. Jag vill absolut inte säga till alla att man ska bete sig som mig. Ett stort nej på det. Inte tror jag heller att andra med ätstörningar vill att någon annan ska hamna i helvetet. Det är inte det jag säger. Men när jag är med andra, friska som sjuka, så känner jag mig fel vad jag än gör. 

Om jag äter kommer mina små monster och öser på med ångest.

Om jag inte äter eller på ett eller annat sätt följer de ätstörda tankarna så skäms jag inför de andra. Det känns som att jag, med mitt beteende, påverkar andra negativt. Det vill jag inte.

Jag vill påverka andra positivt.

Jag vill påverk mig positivt.

Jag vill inte att mina tankar ska uppfyllas av hur tjock jag är. Det finns viktigare saker.

Jag blir inte lycklig om jag blir smal. Jag blir lycklig om jag blir frisk. Och det finns bara en väg.

 

På samma sätt som att jag inte vill bidra till tabubeläggningen av psykisk ohälsa, vill jag inte heller bidra till att vidmakthålla kroppshetsen som finns i samhället. Jag vill bidra med en bild av hälsa där hälsan finns innuti. Jag vill sända ut signaler att man varken behöver hoppa över måltider, räkna kalorier, ångestträna eller spy. Att man duger som man är.

Och jag måste börja med mig själv.

Därför - och förmodligen med hjälp av ilskan som sitter i - ska jag göra något stort idag.

Mer om det senare. För jag ska klara det.