Jag hörde alla viska om natten, de visste vad som hänt. Det som en gång vart mitt blev nu vårt
Ni vet den där känslan.
Man vet att man måste sova.
Att man är alldeles för trött för att vara vaken längre.
Men också den där känslan. Rädslan.
Över vad som händer när all distraktion försvinnner.
När lampan släcks.
Det blir tyst. Och mörkt.
Och allt man har trängt bort. Allt det onda. Kommer fram.
Det är inte tyst så länge.
Det börjar mala. Gnaga. Skrika.
Men det är fortsatt mörkt.
Om än inte mörkare.
Den känslan.
Den gör att man gör vad som helst. Hur länge som helst.
Håller sig vaken tills man inte kan vara vaken något mer.
Tills ögonen går igen per automatik.
Också får man aldrig sömnen man saknar.
För att rädslan finns. Att man kommer vara fortsatt vaken.
När alla monster har nattskift.
Och trycker på med allt som har trängts bort.
Ni vet, det där känslan.
Eller så vet ni inte. Men det är bara bra.
Försöker trötta ut min hjärna.
Så monstrerna kanske tar en fikapaus och jag får chans att somna.
Jag har i alla fall blivit bra på att rabbla alfabetet baklänges.
Kommentarer
Trackback
