En längtan
Jag längtar så mycket tills imorgon. Kan låta lite överdrivet kanske. Men så är det.
Imorgon börjar jag nämligen jobba, på samma ställe som förut, med samma sak. Men jag gillar det. Jag trivs.
Jag vet inte varför jag längtar så extremt mycket nu egentligen. Om det är för att jag har ett så bra minne från förra sommaren. Eller om jag vill ha rutiner. Eller för att jag längtar efter att få göra nytta. Eller för att jag blir så stressad över att se gräset så långt. Eller för att jag behöver pengar nu. Eller bara en mix av alltihopa.
Jag vet inte. Men vad jag vet är att det ska bli så himla roligt, skönt och bara allmänt bra att börja jobba igen!
"Jag säger att jag inte är trött. Men jag ljuger som vanligt. Jag är trött. Så fruktansvärt trött. Men jag vågar inte gå och lägga mig. För jag är också så rädd."
"Det finns andra planer för dig"
Jag tror inte på ödet. Eller något sådant. Men ibland kan jag undra hur livet fungerar. Hur vissa livsglada människor blir så sjuka att de måste kämpa för livet och ibland (alltför ofta) dör. Hur barn dör i bilolyckor eller hur hela familjer försvinner från detta jordeliv på grund av naturkatastrofer.
Allt detta medan jag, som inte har velat annat än att dö, som har misshandlat både mitt inre och mitt yttre, som har gått in mer än helhjärtat för att få somna in, ändå står här livs levande utan några inre fysiska problem, med en fullt fungerande kropp.
"Jag har aldrig sett ett sådant högt värde."
"Kanske går det med levertransplantation."
Som läkaren sa. Men på något sätt jobbade min lever gärnet, tillsammans med motgift, och stabiliserade läget - utan att ge några leverskador.
"Du skulle aldrig ha varit vid liv efter x x-tabletter." Då var vi väl inne på lite samma tankar, han och jag, för det var ju det som var meningen - jag skulle inte varit vid liv. Men på något sätt var jag det.
Men någon annan har också sagt till mig: "Det finns andra planer för dig."
Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet inte vad jag ska tycka. Eller tänka.
Jag förstår bara inte varför det är så orättvist. Varför blir vissa dödssjuka, medan jag har överlevt flera gånger om, utan konsekvenser, helt smärtfritt.
Jag spred också mat- och träningshets
Jag tittar tillbaka. Och läser här på bloggen. Och blir både förvånad och förskräckt. Över det jag har skrivit förut. Om träning och mat. Och inser att jag också var en sådan.
Att jag var det där i höstadiet vet jag redan. Men jag ser att detta inte var så länge sedan. En sådan som måste redovisa allt, skriva ner att en känner sig duktig, påpeka att jag, jag har minsann tränat si och så många gånger och se på på mig allihopa vad duktig jag är! Och kolla kolla på mig hur lite jag har ätit!
Jag skrev om mat som onyttig, nyttig, bra, dålig och antal kilokalorier (siffror som jag givetvis har suddat ut, de jag har hittat). Jag skrev saker som jag aldrig skulle skriva nu. Jag skrev på ett hetsigt (och sjukt) sätt.
För trots att det kanske inte har hänt så mycket i mitt huvud angående de sakerna, har det hänt miljontals bra saker som rör medvetenhet. När jag skrev om hur mycket jag tränade, vad som fungerade (fokuserat på viktminskning - men det skrev jag ju aldrig rakt ut), vad jag inte åt och att jag minsann hade gjort det och det så jag skulle få "unna mig" (hatar uttrycket) det andra, då tänkte jag inte ens på att det var något. Nu förstår jag inte hur jag kunde skriva ut sådana tankar.
Jag är medveten om att sådana tankar inte är sunda och jag är medveten om att det varken angår någon annan eller gör någon nytta att redovisa allt för alla alltid. Men när jag skrev allt det där kunde jag verkligen inte se det ur något annat perspektiv än mitt eget och jag blir så ledsen när jag tänker på alla jag har påverkat negativt.
Jag syftar givetvis inte på när man har ätit en god middag eller vill tipsa om ett roligt recept man nyss testade. Inte heller när man vågade sig på den där träningsformen som var så rolig eller att man nyss har har tagit sig igenom det där loppet (och nej, det behöver inte vara ett maraton).
Någon gång. Måttligt.
Men att hela tiden redovisa tid, mängd, vikt, distans....siffror siffror siffror. Allvarlig. Av vilken annan anledning än den att jämföra, bevisa och öka på hetsen?
Givetvis förstår jag de som driver träningsbloggar...eller nej, det gör jag inte, inte fullt ut. Vilken nytta ger egnetligen redovisandet av vikter, set och repetitioner när alla människor och kroppar ändå är olika och man inte kan kopiera någons träningspass rakt av? Visst känns det bra att kunna öka i vikter om ens mål är att bli strakare, men måste hela välrden veta antalet kilo? Inte för att jag längre följer några sådana bloggar så jag kanske är helt ute och cyklar angående innehåll. Men borde inte fokus ligga på träningsglädje, tips på nya varierande övningar eller ett utbud av träningsformer där en kan hitta sin egen typ?
Visserligen riktar ju vissa sig mot speciella saker och inte vill ha en blogg om annat än till exempel styrkelyftning eller distanslöpning. Men måste allt jämnt och ständigt redovisas?
Man kan vrida och vända på det i alla möjliga vinklar, men nu har jag spårat ur en aning från det jag började med. Främst tänkte jag väl egentligen i allmänhet. Visst ska man kunna skriva vad men gjort en dag och denna dagen kanske innehöll träning och en lunch på stan. Absolut. Men det finns ju gränser. En ständig redovisning anser jag inte tilför någon nytta, snarare att det bara späder på hetsen då folk lätt jämför sig med varandra. Om hen har tränat i och så måste kanske jag också göra det för att vara "duktig" jag med? För det är väl det som förmedlas till oss idag? Träna utan gränser och ät enligt de senaste trenderna om vad som anses vara "nyttigt" så duger du, då är du duktig.
Men är det sant? Nej! Ta hand om dig själv på bästa sätt - både din kropp och knopp - och gör det du mår bra av. Lättare sagt än gjort va? Det kan du ge dig på, men att hetsa fram ett välmående och göra saker bara för att "man ska", det håller inte i längden. Gör det av rätt anledning och gör det för din skull.
Nu har jag både skrivit mycket annat och mycket längre än vad jag hade tänkt, men det blev bara en sådan chock för mig att se att det bara var något år sedan jag också höll på att hetsa öppet så där (plus att jag har så sjukt mycket tankar så bokstäverna bara flyger fram). Skillnaden mellan nu och då är att jag helt enkelt har fått en större medvetenhet och det har jag förmodligen till största del att tacka...håll i er nu... Livskick för. Förvånande va? Förmodligen inte. Men jag är så tacksam över allt jag har blivit medveten om. Dock finns det ju alltid mer, det finns säkert saker jag gör som fortfarande hetsar och triggar. Men jag försöker att undvika det och är glad över att jag faktiskt kan tänka på vad jag skriver, delar och gillar på internet.
Jag vill inte sprida hetsen. Vill du?
Grytunderlägg
Med lite träkulor, snöre och färg skapade jag ett grytunderlägg.
Så mycket som aldrig blir sagt
Det finns så mycket jag vill skriva om. Det finns så mycket jag vill säga. Till er. Till de i min omgivning. Till hela världen. Jag vill utrota ätstörningar. Jag vill att tabun kring psykisk ohälsa ska försvinna. Jag vill stoppa häslohetsen. Jag vill att det inte ska spela någon roll vilken hudfärg man har. Jag vill att man ska slippa bli kränkt för att man är något annat än heterosexuell. Jag vill att utseendefixeringen ska vara ett minne blott. Jag vill att alla människor ska bli behandlade som att alla vore lika mycket värda - för det är vi.
Det finns så mycket. Och det finns så mycket mer. Som bara stannar vid att vara tankar.
Temugg med en touch av Buffy
"Oh, poor Watcher. Did your life pass before your eyes? Cup of tea, cup of tea, almost got shagged, cup of tea."
För en gångs skull gjorde jag en Buffymugg i lite mer min stil. Och om ni inte ser på formen, alla symboler, eller alla ställen som det står "Tea" på så ja, det är en tekopp.
Ett drygt år senare
Jag tänkte ha på mig denna. Som jag köpte när vi var i Holland med orkestern och tänkte: "kanske jag vågar ha på den någon gång". Jag tänkte ha den på konserten igår. Men tyvärr vågade jag inte (på grund av många orsaker). På förra årets vårkonsert hade jag aldrig ens tänkt tanken. Att ha kortärmat? Aldrig. Om det inte vore för ärren och såren då hade jag ändå inte haft något som inte täckte handlederna. För där var armbandet. Som visade att jag "tillhörde" ett annat ställe just då. Att jag inte var fri.
Förra årets vårkonsert med ett ID-band, en pappa som stod och vakade över en och inte fick släppa en ur sikte och ett LPT-besut i journalen, var en helt annan konsert än den jag spelade på igår. Att jag gjorde en av mina sämsta konserter är ju en helt annan sak, men det var inte det som kändes mest.
Det var att jag efteråt kunde hoppa in i bilen med mormor, skjutsa hem henne för att sedan komma hem och prata eventuell framtid med pappa.
Inte bli skjutsad tillbaka till något annat än det som var mitt hem, för att permisionen var slut.
Det var att veta att jag hade tillbringat de två senaste veckorna både i Hultsfred, Kalmar, Stockholm och Örebro, fullt med grönska och värme.
Inte instängd bakom ett sjukhus kalla väggar berövad på min frihet.
Det kändes mycket att konserten inte gick lika bra som jag ville. Men när jag gick och lade mig var ändå tankarna på framtiden som fick störst plats.
Onödiga ord
Lade fram Duotidningen nu på morgonen och började läsa. Reagerade direkt på framsidan och den lilla rubriken om Leilas nyttiga mat. 
Visste att jag förmodligen inte borde läsa - speciellt inte under frukosten - för att undvika skam- och skuldkänslor. Men jag läste så klart. Och direkt när jag kom till artikeln och insidans rubrik förstod jag att det inte alls var hälsohetsens "nyttighet" det skulle handla om, utan tillsatser. Men visst drar det väl till sig blickar när framsidans rubrik har ett sådant "hett" ord som "nyttigt".
Dock fortsätter jag att störa mig på ord. "Unna".
Ja, det är jättebra att äta mat från grunden och undvika tillsatser i den mån man har möjlighet till (det är ju olika för alla). Det tycker jag också. Jättebra. Men. Att använda ordet "nyttigt", det är det jag stör mig på. För säger man att något är nyttigt, värderar man det till bra, och då blir det andra dåligt.
Men Leila höll i alla fall med mig.
Blommigt kameraband
Istället för att leta ihjäl sig och när, och om, man väl hittar det, bli helt pank, varför inte ta det man redan har och piffa upp det? Jag pratar alltså om mitt svarta, vanliga och inte så personliga Nikonband till min kamera.
Med ett alldeles underbart decoupagepapper från Panduro gjorde jag det hundra gånger mer mig, och vem blir inte glad av blommor?
Frihet
Jag vill bli fri. Fri. Diffust. Men vad menar jag med det? Mycket. Men vad? Jag ska försöka svara på frågan. Och jobba efter punkterna jag får fram.
"Ätstörningar har många ansikten" av Johanna Ahlsten
Har så länge försökt formulera mig kring detta, men nu behövs inte det längre. Johanna Ahlsten (Livskick så klart) hade nämligen skrivit ett utmärkt inlägg på sin blogg så här kommer det:
"Liselottes inlägg fick mig att fundera mer över det som jag länge haft i tankarna, nämligen omvärldens bild av ätstörningar. Jag upplever att den generella kunskapen om och insikten i vad ätstörningar kan innebära är väldigt begränsad. Uppfattningen är fortfarande att en person med en ätstörning är lika med en ung, mycket mager flicka. Anorexi är visserligen vanligt – särskilt hos unga tjejer – men ätstörningar finns i alla grupper: hos tonåriga tjejer, hos medelålders män, hos kvinnor, pojkar, barn och gamla. Det skulle behöva bli tydligare att det finns andra typer av ätstörningar än just anorexi och att det under samtliga diagnoser finns miljontals individuella variationer.
Uppkomstmekanismerna för en ätstörning kan skilja sig mycket åt, det kan röra sig om allt från en form av självdestruktivt beteende i samband med ångest, till att vilja gå ner några kilon av hälsoskäl, till att vilja prestera bättre i sin idrott. Långt ifrån alla ätstörningar grundas i ett missnöje med utseendet utan kan formas av helt andra orsaker (därmed inte sagt att utseende- och hälsohetsen gör det lättare för någon med en ätstörning…) Det är vanligt att ha en störd kroppsuppfattning när en har en ätstörning, men inte allmängiltigt. Likaså är det vanligt att dålig självkänsla ligger till grund för många ätstörningar, men det är heller ingen regel.
Den största gruppen av ätstörningsdiagnoserna är ”ätstörning utan närmare specifikation” (UNS). I denna grupp och hos personer med bulimi finns säkerligen ett stort mörkertal då de inte behöver vara förenade med under- eller övervikt. Det syns alltså inte alltid utanpå när någon lider av en ätstörning. En ”normalviktig” person kan ändå i högsta grad vara sjuk i en ätstörning, ha energibrist, svår ångest och ett mycket inskränkt liv. Det innebär bland annat att den som har varit sjuk i anorexi och gått upp några kilon i vikt fortfarande kan ha problem med maten. Ätstörningen kan ha antagit en annan form och kommentarer som ”men nu ser du ju mycket friskare ut!” kan därmed landa ganska fel. Det innebär också att en person som utåt verkar glad, pigg, vältränad osv kan ha dolda problem. Kommentarer som ”du som är så naturligt smal” eller ”du är så duktig som tränar så mycket” är därmed heller inte alltid så genomtänkta.
Beteendet kring mat och ätande kan också skilja sig totalt mellan olika personer med ätstörningar. Vissa klarar inte att äta när andra ser på – andra klarar inte att äta när de är ensamma. Ibland märks en ätstörning inte heller vad gäller det matbeteende som visas utåt. En person med hetsätningsstörning eller bulimi kan exempelvis äta helt normalt (eller pyttelite) när hen inte är ensam. Likaså kan även den som ”klarar” att äta godis ha en ätstörning – olika saker är ”farliga” för olika personer.
Ätstörningar kommer i oändliga former och variationer och tyvärr är kunskapen om detta låg. Det kan vara svårt att få hjälp och stöd, särskilt för den som inte är extremt underviktig (därmed inte sagt att vården av personer med anorexi är perfekt…långt ifrån). Det finns dock ljuspunkter och jag listar några av dem här nedan:
Frisk&Fri – Riksföreningen mot ätstörningar
…och du, tveka inte att söka hjälp för din ätstörning. Det kan vara en lång och jobbig resa att bli frisk, men det är värt det och DU är definitivt värd det! ❤"
Eftersom jag är hos Emma och inte har någon dator kan jag inte sätta in några länkar, men inlägget finns här på Johannas blogg
http://johannaahlsten.livskick.nu/2015/05/21/atstorningar-har-manga-ansikten/
Panduro i Stockholm
Kan vi ta en minut och beundra denna affär?
Alltså ser ni hur gigantisk den är? Jättestor och dessutom med två våningar!!
But I have these scars, that's all they are.
Jag börjar skämmas för dem mer och mer. Trots att jag blev bättre på att acceptera dem ett tag där. Ärren på armen. Och har dragit mig tillbaka till mitt trygga hål där långärmat är allt som existerar. Men varför? Mina åsikter är ju att ärren finns där och är något man måste acceptera. Nya sår kanske man bör dölja för att inte trigga andra med liknande problem, men ärren är och kommer förbli där. Så jag måste väl försöka klättra mig upp ur hålet igen och börja arbeta på samma sätt som förra våren. Jag säger inte att jag är tillbak på samma ruta som då - nej jag har kommit längre -, men samtidigt är jag tillbaka där. Dock går det nog lättare att ta sig upp när man redan varit där uppe. Och det blir lättare ju fortare jag börjar klättra.
Jag får väl vara beredd på att få frågor. Och försöka acceptera att det är helt okej. Klart vissa frågar. Men jag behöver varken berätta hela min livshistoria eller ljuga.
Någon har sagt att det ser brutalt ut, lite coolt. Någon annan har sagt att jag kan tatuera in en katt också är ärren häftiga rivmärken efter den.
Jag ser det varken som brutalt, coolt eller som någon häftig effekt till famtida tatuering. Än kan jag inte acceptera ärren som finns, som alltid kommer finnas. Nu blir jag bara arg så fort jag ser dem. Avundas dem som har "rena" armar. Hatar på mig själv att jag har gjort det jag har gjort. Det har varit lite ångestlindring. Men mest straff och tvång. Så nej, jag tror inte jag kan säga att det kanske är just tack vare dem som jag fortfarande lever. Det har inte fungerat så för mig. Men hur mycket jag än ältar, ångrar och önskar att de kunde försvinna någon gång (och sluta klia så förbaskat), kommer det inte göra något bättre. Kanske får detta bli en utmaning i acceptans.
Pysselförvaring i födelsedagspresent
En sista pysselpresent till min Emma i förskott inför hennes 21-årsdag.
Rosmugg i födelsedagspresent
Ja, mer blommor till Emma
Decoupage på textil
Köpte en förvaringsväska för t ex scrapbookingpapper till Emma i tidig födelsedagspresent (eftersom hon inte är i Luleå när hon fyller år). Dock tyckte jag att den behövde bli lite mer Emmig.
Efter:
Inuti
Viktigt inlägg på anslagstavlan
Stockholm
Här kommer lite bilder från Stockholm också.
Alltså detta vandrarhem... Hur mysigt??
Nej jag spenderade inte över 500 kronor här...inte alls.
Fotade typ minst sju gränder i Gamla Stan. Jag gillade tydligen dem.
Färgglatt!
Hittade ett ställe i Kungsträdgården med bord och sotolar som jag bara älskade att fota. Av någon anledning.
Haha det ser ut som att de smyger på något/någon.
Det närmsta jag kom körsbärsblommorna i Kungsträdgården
Jag var lite försent ute...
Alltså Panduro i Stockhom! GIGANTISK! Dessutom ca fem minuters gångavstånd från vandrarhemmet.
Sötisarna mina som köade hela dagen till 5 SOS konserten medan jag hade kul i affärerna (+att jag träffade Marcus).
En bild säger mer än tusen ord och ja...här var några bilder från denna braiga resa. På måndag sticker jag iväg igen till min bästa Emma. Denna helg är därmed full av att-göra-listor och fiolspelande i massor (pga tre missade orkesterrepetitioner och konsert när jag kommer hem nästa helg).
All these years goes by so fast
Har nyss suttit och läst igenom mitt Någonting annorlunda inlägg om "Vintern 2010" och påminns om allt det jag hade glömt bort. Den mörka sidan av det som jag nu brukar tänka som "lycklig". Nej jag var inte lycklig. Jag var sjuk. Styrdes av tvång och ångest. Alla ord fick mig att komma någorlunda nära känslan jag började känna där i åttan. Något annat jag märkte var hur mer medveten jag nu har blivit om vad man inte "borde" skriva. Uppenbart triggande ämnen alltså. Då täntke jag inte på det. Nu är jag arg på mig själv över att jag skrev vissa saker som egentligen inte var vikiga. Känslor, är viktiga. Siffror är inte viktiga. Men samtidigt vill jag inte radera det. För jag har en gång varit sjutton, okunnig och suttit och skrivit och publicerat inlägg här. Och det är liksom en del av min (sex år gamla!) blogg. På många av mina sidor (Twitter, Instagram, Tumblr t ex) är jag mån om att det ska vara "rent" så jag rensar där med jämna mellanrum. Men inte här på bloggen. Så förlåt om ni någon gång läser något gammalt som triggar, men jag kan inte läsa igenom alla och ändra. Och det inlägget som jag har läst nyss är texten på bilder så det går ju liksom inte heller att ändra. Men stöter jag på något så ska jag varna eller göra något åt det.
Från mitt första något annorlunda inlägg.
"(och förhoppningsvis enda)"
Jo visst visst.
Patience is hard when you just don't know where all the waiting is taking you
Jag har vetat att dagen har varit nära. Men när jag såg denna bild insåg jag att dagen var igår. Och att detta var idag för ett år sedan. Alltså dagen efter.
15:e maj. Då jag fick tre långa kramar av dessa. Då jag och Rebecca grät mot varandras axlar i vad som kändes som en evighet. Dagen efter 14:e maj. Då jag hade legat på ett toalettgolv, en gräsmatta, en sjukhussäng på akuten. Igår var ett år sedan det självmordsförsöket. Jag önskar att jag kunde säga att jag var någon helt annanstans, på en helt annan planet. Men tyvärr. Eller ja, jag är ju inte på något sjukhus just idag och det är givetvis både bra och skönt. Men jag önskar jag kunde säga att jag hade kommit någonvart. På vissa delar har jag väl gått framåt. På vissa har jag backat. Och ja...jag önskar att jag kunde säga något bättre efter att det har gått ett år, men det kan jag inte.
Hultsfred
För en gångs skull ska jag faktiskt lägga upp lite bilder som jag har tagit.
Så här är de ca 3 dagarna som vi (jag, Anna och Emma) var i Hultsfred och hälsade på Henny.
Som jag nämnde blev vi överväldigade av växtligheten som hade kommit till liv där (här har träden knappt börjat slå ut), så en den blommor och gröna bilder blir det nog.
Jag hade äntligen på mig min hatt! Väskan fick ha den när det blev för blåsigt eller för varmt...
Upptäcker Hultsfred!
En dag i blommiga Kalmar
Här är vi på väg att lämna Hultsfred för några dagar i Stockholm (bilder därifrån kommer också).
Ja, jag tycker tågrälsar är extremt fina. Jag vet inte varför... Men de är det.
Det var så mysigt!
De skönaste skorna och den mest praktiska mascaran
Jag brukar inte riktigt göra sådant här men dessa saker är för bra för att jag ska hålla det för mig själv. Så förutom ni lyckliga själar som redan har upptäckt dessa, här är två tips från mig.
Alltså visst är de dyra. Och jag antar att det är äkta läder (tänkte inte på det innan jag köpte dem och nu vill jag inte veta). Men. Mina Dr. Martens måste vara de skönaste skorna jag någonsin ägt. Jag kan gå hur länge som helst utan att få ont i fötterna. De passar dessutom till det mesta och inte gör de något att de är riktiga skönheter.
Som de flesta vet sminkar jag mig i princip aldrig. Jag kan ingenting om smink. Varken teoretiskt eller praktiskt. Lite mascara kan jag dock sätta på mig någon gång. Ibland. Och till studenten var ju problemet att jag för det första behövde någon annan än min uttorkade från 2009, och för det andra var en vattenfast nödvändigt (eftersom jag var säker på att jag skulle gråta, men gjorde det aldrig). Dock är ju de som inte är vattenfasta tillräckligt jobbiga att tvätta bort med vanligt vatten och sminkborttagning orkade jag verkligen inte köpa för endast det. Då fick jag tipset, av min skolsköterska faktisk, om en mascara som håller i kallt vatten, t ex om man gråter, men går bort av varmt vatten. Alltså hur perfekt lät inte det? Och den är perfekt! Man fuktar ögonen med ljummet/varmt vatten, låter det vara så ett tag, typ tjugo sekunder, och sedan sköljer man bara bort det och mascaran liksom bara glider av. Alltså perfekt för oengagerade mig som ändå vill ha något litet inom sminkvärlden, typ mascara.
Alltså visst är de dyra. Och jag antar att det är äkta läder (tänkte inte på det innan jag köpte dem och nu vill jag inte veta). Men. Mina Dr. Martens måste vara de skönaste skorna jag någonsin ägt. Jag kan gå hur länge som helst utan att få ont i fötterna. De passar dessutom till det mesta och inte gör de något att de är riktiga skönheter.
Nu kan det vara för sent att säga som det är
Något som snart blir historia. Något som inte sagts. Något som hålls kvar. Villigt, men ändå motstridigt. Kanske är det för sent att släppa ut det. Kanske finns det ingen anledning. 
Kanske gör det skada. Kanske gör det nytta. Eller så blir det varken eller.
Hur ska man veta? Behöver man veta? Eller ska man bara låta hjulen snurra?
Gräset är grönt! Och det finns blommor!!
Jag, Emma och Anna var helt lyriska när vi gick i Linköping medan vi väntade på tåget till Hultsfred och Henny. Herregud vad det var somrigt!
Bara för att jag aldrig gör det så lägger jag upp en matbild på mina falaflar jag åt idag.
Det bästa plåstret för allt
Till och med att bara ha en nål, tråd och en trasig tröja att hålla på med kan ge mig samma inre lugn som att sitta och måla på en kopp eller vad som helst. Bara jag får hålla på med händerna...skapa, laga, fixa, trixa... Det är min grej. Min trygga plats.
M, 44, 37, XS, 36, XXL, 164, 56...
Storlekar. På olika saker.
Och det där men att klippa storlekslappen. Hur ställer man sig till det? Gör man det för att göra klart för sig att man inte är storleken? Men då borde det väl inte spela någon roll att den är där? Eller klipper man bort den för att slippa se den? För att man ser sig själv som storleken?
Bara storlekar. Ett slags objektivt mått som ska underlätta.
Men också ett mått som kan tära på ens inre. Jag insåg för någon dag sedan hur olika syn jag har på dessa mått. Storlekar. Beroende på vad det handlar om.
Jag har köpt två huvudbonader (studentmössa och hatt) det senaste året, provade lite och sedan tog den storleken som passade på respektive hatt - utan att reflektera.
Skor testar jag gärna flera gånger om - för att se om de är bekväma. Sedan är det inget mer med det och det spelar ingen roll om det är 36 eller 39.
Jag grubblar inte. Jag analyserar inte. Jag värderar inte storleken. Jag tar det som passar, trivs i och tycker är fint. The end.
Men. När det kommer till kläder, då ska det minsann kastas nedvärderande ord till höger och vänster. Vågar inte prova för kjolen kanske är för liten. Köper inte den där fina tröjan om jag måste ha den storleken. Ler lite i smyg, trots att självhatet är lika stort som vanligt, när den mindre storleken passar.
Trots att mitt intellekt vet det. Sanningen.
Storlekar är storlekar. Siffror eller bokstäver eller vad det nu är, för att få ett ungefärligt hum om vad man ska prova och köpa. Inte ett mått på ens värde. Varför ska det vara så känsligt? Man har storlekar. Men man är ingen storlek.
Knepigt det där. Jag vet inte ens vad anser. Finns det något "rätt" och "fel" ens? Eller är det tanken bakom som avgör?
Blommigt dubbelt upp
Har man kedjetäcke och vill ha ett vanligt täcke också så får man dubbelt så mycket med blommor.
En enkel ekvation. Med ett positivt svar.
Jag önskar ibland att det var något annat som var svårt
Som jag pratade om i mitt förrförra inlägg så tänker jag på en del saker. Som kan missuppfattas om de skrivs. Men jag skriver ändå. För jag kan inte hjälpa att jag funderar på vissa sätt.
Helst av allt skulle jag ju vilja må bra. Men. Jag annars hade önskat att det var på ett annat sätt. Att problemen var annorlunda, att de "passade mig bättre". Inte för att jag säger att något är lättare än något annat. Men jag är allt eller inget. Och att ha problem med två saker som inte går att utesluta från livet är svårt. Jag säger inte att det är lätt att inte skada mig, men där kan jag faktiskt välja att jag inte ska skada mig något mer i hela mitt liv. Då blir det lättare för mig. Att kunna se en möjlig framtid där jag faktiskt inte skadar mig. För mig går det att se ett sådant liv. Försöka göra slut en gång för alla. Liksom försöka lägga det bakom mig.
Det kan man inte med mat. Eller motion. Det är två av våra behov. Vi kan inte sluta äta för resten av livet. Och vi kan inte sitta still resten av livet. Men man kan inte heller bara äta. Eller bara motionera. Det måste finnas en balans. Och det är det som är så svårt. Som att jag skulle gå runt med *mitt skadningsverktyg* fasttejpat på armen hela tiden. Eller ha ett schema som säger att jag får, och ska, skada mig endast på tisdagar och söndagar mellan 18-19 och såren ska bli si och så stora - exakt.
Den här balansen att hela tiden behöva göra lagom. Inte för mycket. Inte för lite. Trots att det finns något som ligger och puttrar hela tiden som gör att man påminns.
Jag förstår om detta inte skapar någon logik, men att tvingas ha det här i mitt liv utan att kunna ta bort det helt, känns ibland som en omöjlig ekvation.
Och ibland hade jag bara önskat att det gick att välja bort dessa behov från livet.
Läs Livskick för sjutton!
Jag har tidigare tjatat om att ni borde läsa Livskicksbloggarna. Så varför inte göra det igen.
Några inlägg som jag stötte på idag, just när jag verkligen behövde det.
- På Jennys blogg om bland annat bantningsreklam som kommer upp i Facebookflödet
- Ett inlägg Liselotte har skrivit på Livskicks hemsida om varför kommentarer om vikt är så dumma
- Ett inlägg som Johanna Arogén har skrivit på Livskicks hemsida om 20 livsviktiga råd till tjejer i 20-årsåldern
Läste detta för ett tag sedan, men lika viktigt ändå (som alla inlägg på dessa fyra fantastiska bloggar).
- Johanna Ahlsten har skrivit på sin blogg om onödiga formuleringar.
Så just idag, tack vare dessa bloggar, kunde jag pallra mig in i duschen och göra mig lite fräsch (ja, ibland anser jag att jag inte är värld att bli omhändertagen av mig själv), bytte om från mina svarta mjukiskläder och tog på mig kläder jag verkligen gillar (inget illa ment mot mjukiskläder - de är toppen - men bara när de används av "rätt" anledning) för att sedan bege mig mot den sista orkesterrepetitionen för min del.
Också ska jag testa en jättesöt frisyr jag såg idag. Ja vad ska man säga? Mer Livskick åt folket!
Jag önskar ibland att det fanns en orsak
Får jag lov att klaga som fan på att bloggappen inte sparar det man har skrivit? Råkade klicka på "arkiv" medan jag skrev och hipsvisp var det ca 30 min långa inlägget borta. Men inga bittra miner här inte. Bara lite. Men nåväl, jag får skriva av mig lite nu. Förmodligen kommer detta missuppfattas. Men jag skriver ändå. För mina tankar mår bäst av att hamna på papper. Där de i och för sig redan är i min lilla bok, men det verkade inte räcka.
Men ändå har jag nekat sådana mängder med mat som vissa inte ens har möjlighet att komma åt, frivilligt givit mig sår på kroppen, proppat i mig fler tablettkartor än jag kan räkna på både fingrar och tår och kräkts upp mat som somliga hade kunnat dö för.
Men jag har ingen anledning.
Visst är jag tacksam över allt jag har. Och allt jag har sluppit uppleva. Jag önskar inte att jag hade varit med om något som hade gjort att jag mår dåligt. Men. Jag hade velat ha en konkret orsak. Kanske för att få bli tagen på allvar. Ja, jag har många gånger inte blivit det. Detta är en av anledningarna. Jag har ju det så bra. Ja, jag har det bra. Och det är det jag måste hålla med om för jag har inget "därför". Så istället för att förstående säga "jaha är det därför hon mår dåligt" sägs det "ja men varför mår du dåligt, vad har hänt?". INGENTING HAR FAN HÄNT!!! OM JAG HADE KUNNAT BESTÄMMA HADE JAG SLUTAT MÅ DÅLIGT!
En orsak är ibland den enda som behövs för att förklara. Och jag har inte den orsaken.
Jag är så långt ifrån dig, som i ett annat land fast nära ditt
"Fäst blicken, gå rakt. Inte för snabbt. Då ramlar jag. Håll inne, spy inte. Fast vad finns kvar att spy? Kolla ner. Låt dem inte se den flackande blicken. Eller syns det ens? Känns det bara? Som att jag är där, men inte i min kropp, inte i min syn. Ibland i mitt huvud. Ibland försvinner jag. Förstår inte vad jag läser. Ser inte vad som står. Bokstäverna flyger uppåt väggarna. Men 10+10 blir 20. Tre femmor...fem ettor. Eller vänta...ett, två, tre...är det fyra? Eller är det fem? Försvinner ännu mer. Vacklar till. Syntes det mycket? Märkte de något? De får inte se. Svimma inte! Oj vänta. Hur kom jag hit? När gick jag hit? Var försvann jag? De märkte inget va? Inte märka. De får inte veta. Att jag har spytt. Att maten inte alls går bra. Att jag spydde direkt efter. Men jag tror de faktiskt förstår. Tyvärr. Åh, varmt! Jag kokar. Äntligen luft. Bara några meter lvar till bilen. Inte ramla nu. Stilla, men ändå snabbt. Äntligen sitta. De får aldrig veta. - Ungefär så kände jag när vi gick i affären efter vi hade ätit."
Ett gammalt utdrag från dagboken.
Tillfällen där ens vanligtvis fungerande hjärna, inte är på samma nivå som den brukar. Minnesluckor, oförmåga till att göra vanliga saker som att läsa, räkna, prata, förstå vad andra säger, göra vardagliga rörelser.. Det är de få gångerna jag faktiskt blivit rädd över något fysiskt som har hänt i min kropp. När hjärnkapaciteten inte känns igen. Då blir det otäckt tycker jag. Att vara närvarande och sedan komma tillbaka och märka att man varit borta ett tag, hur länge vet man inte, vad man har gjort, vad andra har sett. Men tack och lov är de gångerna det har hänt jag som har orsakat situationen - på ett eller annat sätt. Då kan man ju också förhindra dem. Vilket jag mer än gärna försöker göra.
Dag 10, En person som jag kan lita på
Jag har ju så många som jag verkligen kan lita på och vill inte att någon ska känna sig glömd. Men den jag har kunnat lita på under längst tid är ju Emma som jag har känt "ända sedan vi gick i blöjan" (citat från Emmas mamma haha).
Då var detta slut, men det var ganska roligt faktiskt.
Översvallande känslor? Jo visst!
Angående mitt inlägg igår... Ja, jag överdrev kanske en aning och tog mina känslor på mer än allvar. Idag känns det inte likadant som igår. Men igår kändes det mycket. Och det är väl så det får vara? I vissa stunder känner man mer än andra stunder. Och det är "bara" att försöka stanna i sina känslor - oavsett om de är negativa eller positiva.
Dag 9, Två saker som jag önskar att jag kunde göra
- Sjunga!
- Rita/måla/teckna...ja uttrycka mig i färg och form på papper. (Hade skrivit något annat men jag vill nog fan hellre kunna rita bra...)
Installationsguide för glädje
Maktlöshet, sorg, oro, ånger, ovisshet...
När jag träffade Linda idag i byn så gick en flicka förbi, kanske 13-14 år. Jag suger på att bedöma sådant. Två timmar senare, när jag gick ut med hunden, fick jag möte, kollade till hunden, sedan snabbt upp på hon jag mötte och det var samma flicka. Jag suger på att känna igen ansikten också, men i helheten med kläderna är jag 99 procent säker på att det var hon. Hon såg ledsen ut och precis när jag gick förbi hörde jag henne snörvla. Kanske var hon bara kall och rödrosig om kinderna med en näsa som börjar rinna så fort det blir lite kallt. Kanske var hon förkyld. Men hon såg precis ut som det känns efter att man har gått i flera timmar. Kanske var hon ledsen. Informationen hann inte börja bearbetas unden den tiondels sekund som vi paserade varandra, men sedan kom tankar, frågor och reflektioner. Jag kunde inte fortsätta gå min vanliga runda utan jag gick svängen som vi var i och tog en annan väg när jag kom till korsningen som gjorde att jag efter ett ta kunde komma på en paralell väg bredvid den hon gick på - dock ca 70 meter bakom (nej, jag har inget bra ögonmått heller). Efter ett tag kunde jag se henne igen och nu var jag närmare. Hon tittade bakåt flera gånger, men jag vet inte om hon tittade på mig, på bilen som kommer, eller på cyklisten som cyklade över vägen. Sedan började hon springa. Jag tog återigen en väg som jag visste skulle mötas med den hon gick på och när jag kom dit såg jag att hon hade svängt. Ville inte ta samma väg och börja följa efter henne så jag fortsatte framåt och såg då i ögonvrån att hon vände och började gå tillbaka och då svängde jag in på en väg som skulle ta mig till det ställe hon vände på. Detta var dock en lång omväg, men jag ville inte att det skulle se ut som något annat än att jag var ute på en hundpromenad i byn. När jag kom till hennes vändplats var hon borta och jag gick tillbaka på samma väg som hon hade gått dit på. Fortsatte min "letandes hundpromenad". Men jag såg henne inte mer.
Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt om vi hade mött varandra. Kanske var det bara mina tankar som vandrade iväg. Om att hon hade hållt på och tvångsgått där i flera timmar. Om att hon var ledsen. Om att hon grät. Kanske var det bara för att det var kallt. Kanske var hon på väg till en kompis när jag såg henne först och på väg hem nu. Eller så ligger hon nu i sin säng med trötta ben och onda fötter, men betalar det priset för att kunna somna lugnt utan ångest. Kanske var det inte ens samma flicka.
Kanske. Kanske inte. Möjligtvis. Om och men. Hur och när.
Om jag hade kollat upp tidigare. Om min hjärna hade kopplat innan vi hade gått förbi varandra. Om jag hade frågat. Bara en enkel fråga hur det är. Kanske hade hon inte sagt som det var. Kanske hade jag ändå undrat. Men jag hade i alla fall frågat. Försökt. Nu var jag bara den där människan som gick förbi och inte brydde sig. Som alla människor när jag satt och grät i stan efter andra självordsförsöket då min kropp sa ifrån så mycket att jag inte stod ut med smärtan. Kanske kände den här flickan sig redan osynlig. Och att gå förbi en människa som ser att man gråter gör väl inte saken bättre. Eller så var hon inte ledsen. Men i och med det jag har varit med om, kopplar jag lätt liknande beteenden till att det kan vara något problematiskt i det hela. Visst. Det finns de som äter på ett visst sätt som inte alls är sjuka. De finns de som tränar på ett visst sätt som inte heller är sjuka. Men de kan vara det. Och det är det jag tänker på. Den här flickan kommer jag tänka på. Och att jag inte hittade henne igen. Att jag skulle vänt mig om och frågat när jag tankarna började koppla. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Eller hur?
Dag 8, Tre ord som jag använder dagligen
- Yay (om det ens räknas som ett ord)
- Liksom
- Va?
