När jag träffade Linda idag i byn så gick en flicka förbi, kanske 13-14 år. Jag suger på att bedöma sådant. Två timmar senare, när jag gick ut med hunden, fick jag möte, kollade till hunden, sedan snabbt upp på hon jag mötte och det var samma flicka. Jag suger på att känna igen ansikten också, men i helheten med kläderna är jag 99 procent säker på att det var hon. Hon såg ledsen ut och precis när jag gick förbi hörde jag henne snörvla. Kanske var hon bara kall och rödrosig om kinderna med en näsa som börjar rinna så fort det blir lite kallt. Kanske var hon förkyld. Men hon såg precis ut som det känns efter att man har gått i flera timmar. Kanske var hon ledsen. Informationen hann inte börja bearbetas unden den tiondels sekund som vi paserade varandra, men sedan kom tankar, frågor och reflektioner. Jag kunde inte fortsätta gå min vanliga runda utan jag gick svängen som vi var i och tog en annan väg när jag kom till korsningen som gjorde att jag efter ett ta kunde komma på en paralell väg bredvid den hon gick på - dock ca 70 meter bakom (nej, jag har inget bra ögonmått heller). Efter ett tag kunde jag se henne igen och nu var jag närmare. Hon tittade bakåt flera gånger, men jag vet inte om hon tittade på mig, på bilen som kommer, eller på cyklisten som cyklade över vägen. Sedan började hon springa. Jag tog återigen en väg som jag visste skulle mötas med den hon gick på och när jag kom dit såg jag att hon hade svängt. Ville inte ta samma väg och börja följa efter henne så jag fortsatte framåt och såg då i ögonvrån att hon vände och började gå tillbaka och då svängde jag in på en väg som skulle ta mig till det ställe hon vände på. Detta var dock en lång omväg, men jag ville inte att det skulle se ut som något annat än att jag var ute på en hundpromenad i byn. När jag kom till hennes vändplats var hon borta och jag gick tillbaka på samma väg som hon hade gått dit på. Fortsatte min "letandes hundpromenad". Men jag såg henne inte mer.

 

Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt om vi hade mött varandra. Kanske var det bara mina tankar som vandrade iväg. Om att hon hade hållt på och tvångsgått där i flera timmar. Om att hon var ledsen. Om att hon grät. Kanske var det bara för att det var kallt. Kanske var hon på väg till en kompis när jag såg henne först och på väg hem nu. Eller så ligger hon nu i sin säng med trötta ben och onda fötter, men betalar det priset för att kunna somna lugnt utan ångest. Kanske var det inte ens samma flicka.

Kanske. Kanske inte. Möjligtvis. Om och men. Hur och när.

Om jag hade kollat upp tidigare. Om min hjärna hade kopplat innan vi hade gått förbi varandra. Om jag hade frågat. Bara en enkel fråga hur det är. Kanske hade hon inte sagt som det var. Kanske hade jag ändå undrat. Men jag hade i alla fall frågat. Försökt. Nu var jag bara den där människan som gick förbi och inte brydde sig. Som alla människor när jag satt och grät i stan efter andra självordsförsöket då min kropp sa ifrån så mycket att jag inte stod ut med smärtan. Kanske kände den här flickan sig redan osynlig. Och att gå förbi en människa som ser att man gråter gör väl inte saken bättre. Eller så var hon inte ledsen. Men i och med det jag har varit med om, kopplar jag lätt liknande beteenden till att det kan vara något problematiskt i det hela. Visst. Det finns de som äter på ett visst sätt som inte alls är sjuka. De finns de som tränar på ett visst sätt som inte heller är sjuka. Men de kan vara det. Och det är det jag tänker på. Den här flickan kommer jag tänka på. Och att jag inte hittade henne igen. Att jag skulle vänt mig om och frågat när jag tankarna började koppla. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Eller hur?