Jag är så långt ifrån dig, som i ett annat land fast nära ditt
"Fäst blicken, gå rakt. Inte för snabbt. Då ramlar jag. Håll inne, spy inte. Fast vad finns kvar att spy? Kolla ner. Låt dem inte se den flackande blicken. Eller syns det ens? Känns det bara? Som att jag är där, men inte i min kropp, inte i min syn. Ibland i mitt huvud. Ibland försvinner jag. Förstår inte vad jag läser. Ser inte vad som står. Bokstäverna flyger uppåt väggarna. Men 10+10 blir 20. Tre femmor...fem ettor. Eller vänta...ett, två, tre...är det fyra? Eller är det fem? Försvinner ännu mer. Vacklar till. Syntes det mycket? Märkte de något? De får inte se. Svimma inte! Oj vänta. Hur kom jag hit? När gick jag hit? Var försvann jag? De märkte inget va? Inte märka. De får inte veta. Att jag har spytt. Att maten inte alls går bra. Att jag spydde direkt efter. Men jag tror de faktiskt förstår. Tyvärr. Åh, varmt! Jag kokar. Äntligen luft. Bara några meter lvar till bilen. Inte ramla nu. Stilla, men ändå snabbt. Äntligen sitta. De får aldrig veta. - Ungefär så kände jag när vi gick i affären efter vi hade ätit."
Ett gammalt utdrag från dagboken.
Tillfällen där ens vanligtvis fungerande hjärna, inte är på samma nivå som den brukar. Minnesluckor, oförmåga till att göra vanliga saker som att läsa, räkna, prata, förstå vad andra säger, göra vardagliga rörelser.. Det är de få gångerna jag faktiskt blivit rädd över något fysiskt som har hänt i min kropp. När hjärnkapaciteten inte känns igen. Då blir det otäckt tycker jag. Att vara närvarande och sedan komma tillbaka och märka att man varit borta ett tag, hur länge vet man inte, vad man har gjort, vad andra har sett. Men tack och lov är de gångerna det har hänt jag som har orsakat situationen - på ett eller annat sätt. Då kan man ju också förhindra dem. Vilket jag mer än gärna försöker göra.
Kommentarer
Maja Lagnemo
Sånt är väldigt läskigt. Jag minns knappt hur det kändes i Varberg i början, bara att jag grät. Samtidigt känns det som om det är något jag behöver bearbeta, jag behöver minnas och sätta mig in i den känslan igen.
Kram! <3
Svar:
Sofia Kihlström
Trackback
