Åh, jag blir så jätteledsen när jag l'ser sådant här. Tänker på alla. Som mår dåligt. Helt i onödan. Bara för att vi lever i ett så sjukt samhälle. Jag vill inte att någon ska hamna där. Jag vet att det rent ut sagt suger. För jag är där. Någonstans.

 

Jag har länge förnekat för mig själv. Trots test. Trots diagnostiseringar. Trots rent logiskt tänkande.

"Jag är bara löjlig." "Jag är inte sjuk på riktigt. Men om jag är det är jag hursomhelst inte tillräckligt sjuk." "Det är väl ingen fara, nog klarar jag detta själv."

Men nu måste jag ge upp. 

Det kan inte vara på låtsas. Visst hade jag kunnat låtsas. Men teraputer. Psykologer. Läkare. Sjuksköterskor. Dietister.

Nä, vi alla kan inte låtsas tillsammans. Och för att tänka logiskt, jag hade inte fått så många kontakter om det inte hade varit något.

Min remiss (där vi hade skrivit typ bara 5% av allt) hade inte tagits emot.

Jag hade aldrig fått komma till ett specialiserat ställe.

Jag hade aldrig fått fortsätta där.

Jag hade aldrig kunnat ljuga på ett test med hundratalsfrågor så resultatet blev som det blev (okej, jag ljög lite och det var väl inte så jättebra, men det var en grej. dock en grej som helt ändrade diagnos...). 

Jag hade aldrig fått komma tillbaka flera gånger och börja om på nytt, bytt samtalskontakt osv.

Jag hade aldrig fått mediciner.

Men främst av allt, jag hade aldrig fått en plats på dagvården om det inte hade varit på riktigt.

Ja, jag får ge mig. Acceptera.

Kanske är det lättare nu när det händer något. Att jag inte riktigt orkat möta verkligheten för att det varit så långt bort? För att jag känt mig vilse?

Acceptera.

Fast på något sätt är det väl kanske bra? Först då kanske jag kan göra någon förändring. Om jag accepterar.

Nu är det så här. Nej, det är inte det minsta roligt. Jag önskar inte ens min värsta fiende en ätstörning. Men det är så här och det är väl bara att göra det bästa av situationen? Jajjemensan, så är det! Jag är otroligt fucking less.