Dan före dan.
Imorgon börjar det.

En lektion i veckan. Kommer sakna mina vänner.
Jag är nervös, men mer förväntansfull. Motiverad. Nu kommer det bli en förändring. Och det är inte bara mellan åtta och tre. Nej, jag vill ha en förändring alla dygnets timmar. Man måste börja någonstans. Jag börjar med maten och tvångstankarna. Har fått ett matschema. Ett exakt matschema. Ett sådant som jag vill ha. Baserat på min längd och vikt. Som jag kan luta mig emot när alla tankar kommer. Det var inte en broccoli för mycket för det är exakt lika många gram som dietisten sa. Det var inte onödigt med en macka, med ost, med mjölk i gröten för det står att jag ska äta det. Jag skulle inte tagit en halv deciliter hvregryn mindre till gröten för det står att jag ska göra den på en deciliter. Och nu ska jag följa det där schemat till punkt och pricka.

Jag vet att jag behöver balans, regelbundenhet...men jag är ändå orolig. Så mycket mat? Jag tränar ju inget. Ska jag äta sex gånger om dagen? Är det okej att ha smör på mackan? Jag åt inte ens så där mycket när jag tränade drygt 17 timmar i veckan. Kommer jag inte bli ännu fetare?

För jag ska bryta mina tvångstankar. Ändra matrelationen. En tanke är extra viktig. För den hänger ihop med båda. Också tankar tankar tankar. Kommer jag lära mig vad som är normalt? Inte alltid ha som mål att äta så lite som möjligt? Göra det till något normalt. Inte så spänt.
Inte efter en dag. Inte efter tre veckor. Men så småningom. Det har jag bestämt. Det måste bli så. Jag är trött på allt detta. En sådan simpel sak som mat. Nej, det ska inte få förstöra mitt liv mer.

 

Köpte en söt liten morgonskål för sex kronor på ÖB. Kanske får den mig att börja morgonen med ett leende istället för tårar. Dock blir det ju bara frukost hemma tisdag och under helgen. Men bättre än inget.