Idag var första heldagen, men enligt mig gick den ändå ganska fort. Visst, den halvtimmeslånga fruktostvilan kändes som minst tre timmar och jag hatar på mig själv för att jag för en viss sak som jag inte borde - återkommer till detta -, men annars kändes det inte som sju timmar. De två tidigare dagarna har det gått oföskämt lätt, kanske var det därför allt kom på samma gång idag. trodde jag skulle få vila kroppens ångestdel åtminstone till lunch, men nädå. Vi hade BK - basal kroppskännedom - och bara namnet ger en ju ångest. Istället för att i slutet andas i en fyrkant, stod jag helt tom i blicken och då all kraft till att hindra tårarna var slut, rann de bara. På grund av ångesten. Men också på grund av anledningen till den. Det är så bombat, så dumt. Vi böje lite på knäna, gick upp lite på tå och höll på så där. Och träningsminnerna, -plikterna och -skylldigheterna bara vällde över. Och för att vi var i en sal. En sal som var perfekt storlek för ett hårt cirkelträningspass. Eller vad som helst. Och för att jag bara böjde lite. Bara gick upp lite. Och för att jag slutade. Att jag inte gjorde det jobbigt.

Och detta gör att vägen känns så lång. På vilket sätt ska denna träningsångest försvinna? Mår fortfarande sjukt dåligt över min ickebefintliga insats. Men nu ska jag ringa min finaste Emma. Det är alltid bra. För hon är bäst.