(Som jag skrev i det tidigare inlägget är detta gammalt. Därför stämmer inte allt, men jag publicerar det ändå. Och allt som händer just nu, det tar jag en annan gång.)

Man kan berätta om operattioner. Man kan skriva om reuamtism. Man kan uppmärksamma brutna kroppsdelar.
Och jag förstår, verkligen förstår, inte varför det ska vara så förbjudet att ta upp det abstrakta. Det som inte alltid går att sätta ord på. Det borde inte kännas så svårt att ta upp det här. Men folk blir obekväma, kastar ur sig saker där de inte har någon aning om konsekvenserna. Därför är det svårt. Men bara för att det är det ska jag göra det. För ju fler som visar att det inte är förbjudet att prata om, desto närmare ett accepterande kommer vi. Det ska inte vara konstigare att ha till exempel en bipolär sjukdom som att ha ledvärk eller halsont.

Inget går ju att jämföra, allt är jobbigt på olika sätt för alla.Och det är just det, en psykisk sjukdom ÄR jobbig. Så man ska kunna prata om det också. Man ska inte ses som pestsmittad för att man har panikångest.

Och fortfarande, man är inte en diagnos.

Jag har väntat länge med att publicera detta inlägg. För att jag har varit rädd. Jag är rädd. För man ska inte vara för öppen, för personlig på internet - vem som helst kan ju se - och bla bla bla. Men ingen hade sagt något om det om jag hade berättat om cancer, eller skolios. Så det borde inte vara någon skillnad. Men ändå är det på så vis. Så jag gör det ändå. För att jag vill inte vara med och bidra till tabubeläggningen om psykisk ohälsa. För att jag hoppas på att det en dag inte är några konstigheter. Att det är lika okej och tas på lika stort allvar som vilken sjukdom som helst. 

 

 

Men aldrig om självskadebeteendet (UPPDATERING: jo, det har jag)
Aldrig om depressionen (jo)
Och aldrig om alla tvångsmässiga beteenden

Inte heller det senaste har jag tagit upp. Förmodligen för att jag knappt vet själv. Och för att jag har svårt att inse. Men jag upprepar för mig själv om och om igen: jag är inte min diagnos. Emotionellt instabil personlighetsstörning

Jag har aldrig berättat om överdos 1 då jag stannade hemma från skolan tills jag var kapabel till att ta mig dit

Aldrig om överdos 2 då jag sov bort en dag och sedan ramlade ihop för att kroppen var helt fucked up
Inte heller om överdos 3 då det blev akuten och den första natten på psykiatrin
Eller om överdos 4 som jag misslyckades med trots större dos än gången innan
Eller om jullovet som spenderades på sjukhusets avdelning 32
Och jag har aldrig berättat om vad som hände när jag blev utskriven  trots att jag mådde som sämst. Jag har aldrig berättat om dagen då jag försökte ta mitt liv, överdos 5
Varken om det, eller nästa dag på akuten som är en stor minneslucka, eller natten därefter som var fylld av hallucinationer. 

Och jag har fått höra att det är roligt att jag ser ut att må så bra. Bland annat direkt efter utskrivningen efter överdos 3. Jag har även fått höra att jag är väldigt duktig på att camouflera mig, vad jag känner. Det är förmodligen därför jag fått höra det andra.
Men det skrämmer mig ändå hur mycket man kan gömma.
Nej, det går inte att se hur folk känner och vad man tänker. "Vi läcker vad vi tänker", nja jag vet inte
riktigt om det stämmer något vidare.

Jag tänker främst på det faktum att jag har en ätstörning men inte stämmer överänns med den bilden som media visar att är en person med en ätstörning är - det vill säga en med anorexi. Under en tid var jag underviktig och då trodde folk att jag mådde dåligt, att jag var sjuk, och alltså blev allt bra bara för att jag gick upp i vikt, vilket inte alls är fallet - det sitter för fan inte i vikten! Men det förstår inte alla för de kommer bara i kontakt med den del som media visar och så klart tror de att det är sanning för det är det längsta man kommer när det gäller att prata om psykiska sjukdomar. Och förutfattade meningar skapas lika snabbt som ogräset växer.

Att höra att "det är bra att man har kommit så långt", bara för att folk inte vet bättre, när man mår sämre än någonsin är inte speciellt uppiggande, men man låter folk fortsätta tro det för det andra är inget man pratar om. Det är förbjudet.

På grund av det mår man inte bättre.

På grund av det blir det inte lättare att få andra att förstå.

På grund av det minskar inte fördomarna.

Och på grund av det ökar inte heller acceptansen gällande psykisk ohälsa.

Vi måste våga prata! Vi har inget annat, vi kan inte läsa tankar.
Psykisk ohälsa är psykisk ohälsa. Det händer i huduvet. Det går inte att se. Men det är inte mindre viktigt för det.

I över fyra år har jag följt dig. Jag har trott att du har lett mig rätt, att du har varit min vän. Du började lugnt och försiktigt i början, gav mig tips och viskade att jag skulle må bättre. Du sa att det jag gjorde var bra och överröste mig med beröm. Du fick mig att känna mig duktig och speciell vilket gjorde att jag började älska dig. Det var ju du som hjälpte mig, gjorde allt för mig och ledde mig på rätt spår. Jag gav dig mitt förtroende och trodde på allt du sa. Till och med då du berömde mig kunde jag tro att det du sa var rätt, för det var ju liksom du som sa det.

Du var slug nog att få mig att känna tillit för dig innan du sakta men säkert började klaga. Det jag gjorde var inte tillräckligt och efter några månader sa du något som fick mig att inse det. Fast det tog inte speciellt lång tid för mig att tro på det förstås, det var ju du som sa det. Du slutade inte att berömma mig, men du började ge mig små pikar på allt som var fel lite här och där, och man lyssnar ju på en vän. Speciellt en vän som har hjälpt en så pass mycket. Jag följde dig slaviskt för du hade ju rätt, vad du än sa, men du började klaga ännu mer och snart var ingenting nog för dig.

Jag vet inte vad som hände sedan för vi tappade delvis kontakten ett kort tag, jag hörde inte riktigt dina viskningar och jag varken saknade dig eller var glad över att du var borta. Tydligen saknade du mig för du kom tillbaka, men inte på samma sätt som du först kom. Nu tog du till med hårdhandskarna direkt och jag, som fortfarande tänkte på dig ganska mycket, tvekade inte en sekund utan mötte upp dig. Dina viskningar blev till höga skrik och du visade ingen som helst tacksamhet över att vår vänskap inte stod still längre utan växte ännu starkare. Det enda du gjorde var att påpeka att inget jag gjorde dugde. Allt var fel och jämt och ständigt gjorde jag det dåliga valet. Du kallade mig misslyckad, fet, fel, smutsig och värdelös och jag trodde på dig som vanligt för du har ju alltid rätt, du är aldrig fel.

För förutom att du har fått mig att inse att jag ska hata mig själv, har du även fått mig att se upp till dig. Du lämnar mig aldrig ifred och skriker det till mig dussintals gånger per dag. Fast vet du vad? Den enda jag ska hata är dig. Nu har jag fått nog! Du förstör så mycket för mig och tänker inte längre acceptera det. Vad får dig att tro att du har rätt till att trycka ner mig som du gör? Vad får dig att tro att du har rätt till att ta fler av mina år? Du har inte ens rätt till en ynka minut till. Du vill mig inget väl. Du säger att du kommer bli nöjd bara jag klarar det och bara jag klarar det, men erkänn, du kommer aldrig att bli nöjd. Ingenting kommer någonsin vara tillräckligt för dig. I dina ögon kommer jag alltid vara värdelös, vad jag än gör.

Du har fått mig att slösa bort allt för mycket tid på dig, på oviktiga saker. Du har gjort mitt liv till ett helvete. Du har fått mig att svälta. Du har fått mig att spy. Du har fått mig att ljuga. Du har fått mig att tvingas lämna den häst jag älskar mest. Du har fått mig att skada mig själv. Du har fått mig att gå flera timmar i sträck. Du har fått mig att bli rädd för det jag en gång älskade – att träna. Du har fått mig att tro på allt du har sagt så jag inte längre kan se skillnad på vad som är dina befallningar och vad som är mina viljor. Du har gett mig ett sådant stort självhat att jag inte vågar vara ensam med mig själv i vissa situationer. Du har gett mig rädsla för att koka vatten. Du har hållit mig vaken på kvällarna, väckt mig på nätterna och stört mina drömmar. Du har fått mig att leva efter mottot ”Du är en bättre människa (i alla fall inte sämre) om du gör det du mår dåligt av, det du inte vill”. Du har gett mig ärr. Du har gjort så mycket skada att jag inte ens kan hålla koll på allt. Framförallt har du gjort mig arg. Fruktansvärt arg.

Det jag har lärt mig från dig är att alla inte är som de verkar vara i början. Det finns falska ena som man ska akta sig för. Sådana som inte är bra för någon. Sådana som du. Du har inte lärt mig vad som är viktigt, men genom allt annat du har sagt har jag själv kunnat lista ut det. Ja, jag kan faktiskt saker utan dig, jag är inte värdelös! Det är det du som är. Ibland har det hänt att jag har tvivlat på det du har sagt, men det har du ju så klart aldrig fått veta för jag har varit så rädd. Du har gjort mig rädd för att göra så mycket och inte minst för att jag har varit rädd för att det inte skulle falla dig i smaken. Nu vill jag inte ha dina åsikter. Jag vill inte vara din vän längre! Jag hoppas du förstår att ingen annan vill det heller – inte när de vet vilket helvete du ställer till med. Det är inte jag som har gjort mitt liv till ett helvete, det är du. Efter allt du har bett mig om, ber jag dig om en sak: Försök inte ens gå till någon annan. Inse det bara, alla är så mycket bättre än dig. Alla förtjänar något bättre, även jag, din misslyckade och värdelösa lilla vän. Du har lärt mig vad hat är.

Jag vet att jag kommer sakna dig somliga dagar, men jag tänker snabbt ta mitt förnuft till fånga och stoppa dig från att fortsätta stjäla från mig. Du har tagit så mycket kraft och energi, så mycket glädje och förstört så fina stunder. Du har tagit ifrån mig mitt riktiga liv och mitt riktiga jag. Jag kan inte låta dig ta all min kraft, för den behöver jag själv om jag ska kunna stå upp mot dig varje dag, varje beslut. I längden kommer jag inte sakna dig. I längden kommer jag inse att du aldrig ledde mig på rätt väg, att du aldrig brydde dig ett dugg om mig. Du behövde bara min energi för att själv överleva, men du ska inte få tillgång till den något mer. Jag tänker stänga av mina öron från dina viskningar och skrik. Även fast jag är rädd tänker jag bryta mig loss.

Du har under alla dessa år fått mig att bli rädd för att fatta fel beslut, ifall jag ska fatta ett beslut som gör dig missnöjd. Nu kommer jag behöva ta beslut varje dag, fler gånger om dagen och dem kommer att göra dig så förbannad, men jag tänker inte bry mig. Med ett leende på läpparna kommer jag gå en halv meter mindre och ta den där genvägen i kurvan och veta att jag inte är lat, att det bara är du som säger det och du kommer inte kunna stoppa mig för du har fel. Jag vet att du kommer komma med dina försök till att lura mig, men jag har känt dig så pass länge så jag känner till dina knep och jag tänker inte lyssna på dig längre. Du fick mig att tro att jag hade kontroll. Nej, jag har aldrig haft någon kontroll. Det är du som har kontrollerat mig. Nu tänker jag ta tillbaka den kontrollen. Du ska inte få styra över mitt liv. Jag ska bevisa att jag klarar mig bra utan dig. Jag kommer inte följa efter dig något mer. Jag vill frigöra mig från dig. Inte halvt, inte tre fjärdedelar, utan helt! Jag vill vara lycklig. Det kommer jag aldrig kunna bli med dig så försök inte komma efter mig. Vi är färdiga med varandra, jag behöver inte dig längre.

 

Hejdå!

Uppdatering 2015: Tiggervarning ätstörningar!

Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva för det finns för mycket. Formulering är inte min starka sida, men det är betydligt lättare i text än annars och eftersom att det är som det är nu, måste jag få skriva av mig. Få lite struktur på något sätt. Det kändes som en enorm lättnad när jag äntligen tog mod till mig, fattade beslutet och lättade mitt hjärta... Jag har aldrig någonsin pratat så rakt ut om detta med någon i verkligheten och jag trodde aldrig att det skulle vara så krävande och påfrestande, men äntligen är jag inte ensam att bära på detta, eller vad man nu ska säga. 

Nu har jag fått en remiss till ätstörningsenheten och hoppas att jag har hamnat på rätt väg....

Jag tänkte att bara för att jag började äta mer så skulle allt försvinna. Jag trodde på allvar att det var så och att jag för första gången talade sanning om allt det här när jag sa att "det var gamla tider". Nu förstår jag att det man en gång har haft kunskap om det kan man bara inte glömma. Jag vet vad som är nyttigt. Jag vet vad som finns i det och det. Jag vet vad jag borde äta. Jag vet att jag äter för mycket om jag äter si och så. Jag kommer alltid att veta även fast jag inte följer "den gyllene regeln". Jag äter, låtsas som ingenting, försöker förtränga. Ibland fungerar det, men så fort jag får betänketid vet jag att jag har gjort fel. Jag mår dåligt efter varje måltid. Jag borde inte ha ätit det eller det. Jag borde inte ha ätit så mycket. Jag borde inte ha ätit alls! Det är ett misslyckande alltihop. 

Jag önskar att jag orkade hålla på som förut - träning dag ut och dag in, exakt matkontroll, ha humöret uppe och alltid göra det där lilla extra, alltid. Jag kan inte säga att jag tycker det var ett dåligt beteende utan att jag ljuger. Visst, om någon i min närhet hade hållit på så hade jag blivit galen, frustrerad och gjort allt för att denne skulle sluta, men det är okej för mig. För mig är det inte dåligt att inte äta något på hela dagen, hålla på att svimma för att jag tränar för hårt. Det är bevis på motsatts till misslyckande. Förmodligen är det lika svårt för andra att förstå hur jag tänker som jag har att förstå de som äter, tränar och lever bara för att, utan att tänka liksom.   

Jag har inte den orken längre att vara som förut. Jag börjar skriva upp strikt varje sak jag stoppar i mig, tränar hårdare och mer, men då kommer känslorna från förr tillbaka. Då kommer ångesten lika fort för jag vill inte minnas den där tunga tiden, jag vill inte vara där igen, jag orkar det inte. När den dagen kommer kollapsar mitt strikta schema och jag känner mig misslyckad - igen. Det var faktiskt ganska bra ungefär två månader efter jag hade slutat gå till BUP. Efter de där två månaderna har jag ständigt hållit på så här. Försökt komma tillbaka till "den jag var då", misslyckats, självförtroende på 7, försökt, misslyckats, självförtroende på 6 och så vidare.

Det är med delade tankar och åsikter jag talar om detta. Jag vet att det är bra att jag inte kan vara som förr - men jag var ju faktiskt duktig. Jag vet att det var jobbigt - men det är väl jobbigare nu? Jag vet att det egentligen inte var hälsosamt - men egentligen var jag var ju nyttig!

Varje gång jag äter lite eller ännu bättre - ingenting alls - är det en lyckad dag. Det spelar ingen roll att jag får ligga och vrida mig i sängen några timmar för att magen krampar och skriker efter hunger, bara jag inte förgiftar mig själv ännu mer med det där som kallas mat så är det lugnt. Det skapar inga ångestattacker för det är ingenting jag känner igen. Jag kände aldrig så där förut, då var jag van.

Att träna däremot, det väcker gamla minnen. Jag hatar träning av alla dess slag. Det ska jag inte göra, jag ska ju vara den vältränade tjejen, hon som kommer först, hon som orkar mest. Nu orkar jag ingenting. Jag vet inte vad som skrämmer mig mest, att se det försämrade resultatet eller att jag inte kommer kunna kontrollera mig själv om jag börjar träna. Jag tränar visserligen idag, men jag kan inte ge allt. Så fort dagen med träning inplanerad kommer får jag svårt att andas, ont i bröstet och gråten i halsen. Jag vill inte träna, jag vill inte. När jag tränade förut var det alltid mycket, mer, mest. Fast mest var inte nog, jag kunde alltid ha gjort lite mer, jag var aldrig nöjd. Det var fruktansvärt att hela tiden känna så och jag vill helst slippa det. Visst kan jag träna idag som att fara ut och springa eller köra ett styrkepass, men det är helt utan glädje och med skam för att jag har varit så dålig. Jag kan inte träna så hårt att jag spyr för jag vågar inte. Jag vågar inte göra tio upphopp för det kommer inte bli tio. Gör jag tio är det inte nog. Gör jag femton är inte heller det tillräckligt. Det måste vara mer, mycket mer - det klarade jag ju förut. Jag vågar inte springa fem kilometer med klockan för jag kommer inte springa på tjugo minuter. Fast om jag inte tvingar mig själv att spurta den sista kilometern så att jag får blodsmak i munnen då har jag ju inget bevis på att jag är långsammare än förr. Efter ett sådant "träningspass" kan man ju inte vara annat än missnöjd trots allt för jag har inte glömt mitt motto: om man inte tränar tills man inte kan träna något mer är det värdelös träning. Hur jag än vrider och vänder på det blir det fel. Jag misslyckas ännu en gång, men det är faktiskt något den där misslyckade, hemska känslan är bättre än och det är ångestattackerna. Jag kan inte ens beskriva hur det känns att få en sådan känsla bara för att man ska träna, göra sin kropp en tjänst liksom. 

Jag vaknar upp varje morgon och tänker igenom vad dagen kommer innehålla. Är det en träningsfri dag eller bara rolig träning – ja det finns faktiskt en träning som jag, just nu i alla fall, kan genomföra med glädje och helt utan ångest: målvaktsträningen – då kan jag verkligen vara överdrivet glad. Det är en lycka som inte går att beskriva när jag kan göra någonting som jag kan slippa oroa mig över. Dock finns det ju de där mörka dagarna där annan träning finns inplanerad i kalendern. Det blir ett tryck över bröstkorgen och det minsta lilla kan få mig att vilja gråta för det enda jag har i tanken är hur jag ska överleva träningen, hur jag ska överleva ångesten. När jag har avslutat ett träningspass får jag inte längre den där sköna känslan man har fått efter att man har tränat. Den enda jag känner är en lättnad för att ångesten är över – för den här gången. Fast självklart finns den kvar, ångesten efter ett dåligt träningspass, efter ett pass som inte var till någon nytta.

Endast en tanke på att åka till stallet kan vända hela mig upp-och-ned. Jag åker helst av allt dit så sällan som möjligt, men dagen då jag åker dit kommer ju alltid. Bara genom att öppna stalldörren och känna den välbekanta lukten, som jag förut älskade, får mig att vilja krypa ihop i ett mörkt rum och stanna där tills allt är över. Jag vill inte känna vid allt det där, jag vill verkligen inte. Det spelar ingen roll längre att varje stallbesök är ett misslyckande, ett tecken på svaghet, bara jag kommer därifrån så fort som möjligt. Jag kommer hursomhelst inte kunna göra något som duger, något som är tillräckligt.

Visst om jag duger som jag är, vad jag än gör eller hur jag ser ut enligt andra, men jag vill själv känna att jag gör det. Jag måste försöka att bestiga det där berget, fälla barriären och få bort det som är inom mig. Inget syns utåt och det är väl i-och-för-sig bekvämt, men det gnager på insidan. Det gör ont. För att slippa slösa all onödig energi på något som är så oerhört onödigt måste jag göra något. Det är väl bara att sluta tänka så då? Är det inte så enkelt? Nä, det är inte så bara och det är definitivt inte enkelt. Kunskapen, såren och minnena försviner inte bara sådär.

Jag skäms för mig själv, för den jag har blivit och för den jag är. Jag önskar att jag inte var så svag. Jag önskar att jag kunde träna, träna, träna och ha kontroll, kontroll, kontroll. Jag önskar att jag var där jag en gång var, men samtidigt inte. Det är verkligen svårt att förklara, men det är som två olika viljor. Jag vet att det är rätt att inte äta, men samtidigt vet jag att det är något man ska göra. Dagar där jag lyckas hålla mig till xkalorier (uppdatering 2015: hur fan kunde jag vara så dum att skriva ut siffror?!) och lite träning som förbränner det är helt okej, men det är ju fortfarande x kalorier för mycket, egentligen. Fast jag funderar också vad jag håller på med, jag är ju en idiot, äta är ju en del av vår natur och vissa skulle göra vad som helst för att ha möjligheten att bli mätt varje dag. Jag är förbannad på mig själv för att psykologerna på BUP lyckades lura mig att ändra på mig, men jag är även väldigt tacksam att något ändrades innan det gick ännu längre.

Alltihop är en stor sörja och jag vet inte vad som är normalt. Jag inbillar mig att alla tänker på det här viset, men jag anar att jag har lite fel i den frågan. Fast vad vet jag? Min verklighetsuppfattning har fått sig en riktig törn. Jag vet inte längre hur det är att leva utan dessa tankar kring mat och träning, men jag vill gärna veta hur det är!

(Ni nehöver ju inte tänka på ihopklippet. Fokuset är på citaten)

Och jag blir frustrerad över att detta

går så lätt att skriva om medan 

skoluppgifterna tar mig flera år.

♦ är barnsligt förtjust i då isen lägger sig på vattenpölarna och det knastrar sådär härligt när man trampar på dem.

♦ får världens skummaste skador, vet inte var de kommer ifrån, de försvinner aldrig och de är på konstiga ställen

♦...men jag har även det:

♦ gråter för allt och inget. När jag är ledsen, arg, glad, rädd...

♦ blir enormt äcklig så fort jag kommer till skolan. Håret blir smutsigt, ansiktet blir någon annan färg än det var när jag åkte hemifrån, kläderna passar inte osv...

♦ dricker inte och jag känner inget behov av det heller.

♦ tränade förut bara för att inte få dåligt svamvete de gångerna jag åt, t ex här

♦ har slutat gilla vintern sedan jag började rida Bonita

♦ gör aldrig något med mitt hår. Duschar det, låter det självtorka och borstar det när jag stiger upp.

♦ har inte ätit godis, chips, fikabröd, glass eller druckit läsk på 38 månader.

♦ har inte ätit popcorn, kex eller druckit saft på 32 månader.

♦ får ofta mardrömmar om att jag råkar äta godis eller dyligt

♦ har tyvärr lätt för att skryta när det väl kommer någonting jag är nöjd med.

♦ har lärt mig att inte lite på magkänslan angående prov. När der känns bra har det  gått dåligt och tvärt om.

♦ önskar att jag kunde fotografera sådär bra så att det bara kittlas i ögonen när man ser bilderna.

♦ har komplex över alla mina kroppsdelar utom mina händer. Fast det har jag typ också.

♦ är inte kräsen när det gäller mat om det inte är jätteonyttigt.

♦ är väldigt konstig. Om jag tänker på något, tex att jag ska slänga pappret som ligger i andra änden av rummet men ids inte göra det för tillfället så slutar det ofta med att jag gör det ändå pga att jag tänker på det ända till jag har gjort det (och det tar typ max en min innan jag gör det).

♦ kan ingenting om fåglar utom typ vad som är en skata och vad som är en kråka, trots att jag är galen i fåglar.

♦ kategoriserar fåglar som fin, söt eller fin och söt. 

♦ är väldigt självkritisk när det gäller det mesta så det verkar nog ofta som att jag fiskar efter positiv bekräftelse

♦...men när jag av någon anledning yttrar mig om hur dåligt något har gått blir jag bara irriterad när andra säger emot. Det är löjligt när det är så uppenbart.

♦ kan inte räkna medan jag spelar fiol