Jag köpte tabletter som jag hade planerat sedan länge. Eftersom jag visste hur sådana tabletter verkar, hade jag en plan hur allt skulle gå till (ingen skulle märka något, jag skulle gå igenom hela helgen och sedan skulle det vara för sent). Det gick bra till en början då ingen märkte något - förrän min pappa, med något sjätte sinne, fick för sig att kolla min internetbank och såg att jag hade varit på Apoteket. Så det blev väckning mitt i natten idag och en resa till akuten i Sunderbyn och där fick jag agera nåldyna eftersom jag är så himla svårstucken och de behövde ta prover och få in massvis med dropp och sådant. Sedan minns jag inte så mycket för jag mådde så otroligt illa och den där känslan är outhärdlig. 

På något sätt tog jag mig igenom natten och blev sedan bedövad och fick någon slang insydd i halsen som skulle underlätta provtagningarna och droppinsättningen eller vad det nu var. Flyttades till IVA där de först röntgade mig och min halsslang och nu sitter jag här med vak från psykiatrin på 32:an. Har varken fått äta eller dricka annat än att dutta med en liten skumgummisak i en dryck och fuktat munnen, men nu får jag äntligen dricka i alla fall och det är så otroligt skönt. 

Just för tillfället mår jag rätt bra fysiskt och det är jag så glad över för som jag mådde inatt var verkligen en riktig plåga. Psykiskt däremot är det väl lite så där. Skäms otroligt mycket och har dåligt samvete gentemot alla runt omkring mig. För någon vecka sedan hade jag dock planerat att just detta skulle vara mitt sista försök, så om jag inte dog skulle jag försöka kämpa. Just när jag köpte tabletterna ville jag inte göra det, men jag kände mig tvungen eftersom jag hade tänkt tanken, men samtidigt var ju mitt syfte att dö. Jag vet inte hur jag ska förklara mina tankar, men det är så de går. Jag gjorde det just då för att jag kände mig tvungen, och jag gjorde det överhuvudtaget för att jag ville dö. Nu ser proverna inte så bra ut så jag kommer väl inte dö, men då är det väl att kämpa vidare nu som gäller. Kämpa för livet.