Jag har tänkt publicera, jag har inte tänkt publicera. Jag har raderat, jag har skrivit. Jag har tänkt ta bort inläggen. Men nu är de (1, 2, 3) kvar. Och det har varit jobbigt som fan. Att veta att folk läser. Det där ordet. Men för varje gång jag säger det, så blir det lite lättare. Och någonstans måste jag väl försöka acceptera att det är en del av sjukdomen. En del av en diagnos. Att andra också har visat på samma beteende. Många andra. Och inte tycker jg de är konstiga. Nej absolut inte. Jag är förstående och accepterande. Varför ska det vara så jävla svårt att vara det gentemot sig själv då? Det är väl bara att acceptera att det är svårt. Och samtidigt inse att jag går emot en stor rädsla när jag har skrivit. Och att det väl någonstans är en väg mot acceptans. Eller något. 

Jag har bara så svårt att se hur det gick från att jag var en frisk fjortonåring, till nyttighets- och träningsfixerad, till någorlunda friskt beteende men sjuka tankar, till en kolossal blandning av ätstörningsbeteenden med fler tankar än någonsin och vidare till hetsäta/kräkas 24/7 - med ännu fler tankar. Men samtidigt så är det så lätt att se. Orsakerna som ledde mig från frisk till - som jag ser det - ortorektisk (dock bara mitt egna lösa bedömande, aldrig någon diagnostisering, inte för någon ätstörning alls då), de är väl lite svåra att få tag på, men att jag inte blev fri från första början då jag fick hjälp är lättare att se. Gick ju på BUP och ljög dagarna i ändan, slutade för att jag inte hade tid och blev alltså inte fri på djupet. Visst, jag åt mer, men var mitt huvud bättre? Ett stort fett nej på det. Så att jag inte hade släppt alla sjuka tankar som tillslut ledde till ännu ett sjukt beteende är inte så konstigt. Att jag ännu en gång avslutade en behandling utan att varken vara frisk, fri, motiverad eller färdig gjorde det väl lite dömt för mig att fortsätta på samma spår - fast ändå på ett annat. Så ja, att det har känts så bra den här sista dagvårdsperioden är väl ett gott tecken? Att jag inte har kontakt med Ätstörningsmottagningen tror jag gör detsamma för det känns ändå som att jag inte kan få någon mer hjälp av dem - nu är det DBT som gäller.