Den här hösten föll jag verkligen ner mot botten. Men jag var så rädd. Så fruktansvärt rädd. För det finns så mycket skam kring ämnet. Och rädd. Att andra skulle se på mig som jag såg på mig själv. Men under ett samtal med min skolsköterska - där jag var på väg att säga något, men det gick liksom inte - sa hon att var det än var jag gick och bar på så kanske det var så att det är en del av mig. Hon tog ett exempel om sexualitet, att vissa kanske har svårt att acceptera sin egen, men det är ju en del av en, det är den man är. Men jag sa att nej, det var ingen del av mig, det var inte jag. Och när jag gick hem från bussen den dagen insåg jag ju att det inte var jag. Jag var inte min ätstörning. Så tillslut hade jag samlat på mig så mycket självhat, så mycket skam, så många "aldrig mer" och också så mycket mod. Att jag ringde till min kontaktperson på Ätstörningsmottagningen, som jag hade avslutat kontakten med, och berättade. Att det var kaos. Och då menar jag kaos. Rutiner var verkligen inte något som existerade. Och min nogrannhet/sjuka fixering kring vitaminer, mineraler och att äta mat till mat var endast där i tankarna. Så jag berättade. Sa som det var. Fick ur mig det mesta på några sekunder. För det var ju bara två ord. Också hade det blivit lite till. Frukost, lunch och middag var inte att tala om - det var hetsätning för hela slanten. Och jag åt aldrig mat. Jag försökte, men så fort jag tog fram något blev jag illamående. Jag hade börjat äta det jag för några månader sedan aldrig trodde att jag skulle äta. Jag hade börjat leva min mardröm. Hetsätning av sötsaker - som inte var ett dugg söta. Som jag köpte, åt och kräktes upp. Enstaka middagar (med riktig mat) hos mormor eller när mormor kom till oss (och de få rutinerna jag hade - middagarna med Lina) åt jag och behöll. Plus tillkommande magsmärtor effteråt.

 

 

Men ännu en gång, trots att det inte ens var mat jag åt, blev jag inte tagen på allvar. Att jag kräktes varje dag kom upp, men trots att jag hade tagit mot till mig att säga de där två orden, kom inget fokus på det. Ledsen och ännu mer skamfylld lade jag på och ångrade mig att jag hade ringt, men tänkte ändå försöka nästa vecka då vi hade bokat in ett möte. Pratade med min fantastiska skölsköterska som förstod mig lika bra som vanligt.

 

Några dagar senare träffade jag min kontaktperson som jag tidigare hade pratat med i telefonen: I början försökte jag verkligen förklara hur det var, men hon bara fortsatte prata om fördighetsträningen (DTB) som hon även hade gjort när vi pratade i telefon. Att man kan anpassa den och så vidare. Men vad jag ville var att bli erbjuden hjälp av dem. Hjälp med maten. DBT:n hade ju hjälpt mig mycket, men hur skulle den kunna hjälpa mig att få ordning på mitt kaosiga matliv? Senare - ja. Just då - nej. Men rädd för att "vara besvärlig" att be om hjälp och osäker som jag var så sa jag aldrig det rakt ut. Och när hon - efter alla mina försök till att förklara hur dåligt det faktiskt gick - frågade om jag fortfarande hade tankar om mat och motion blev jag helt paff och undrade för mig själv var hon hade varit när jag hade pratat. Och jag insåg att vi inte kom någon vart. Så med gråten i halsen ursäktade jag mig för att jag ens hade ringt till henne och stormade ut ur hennes rum. Hon bad mig att stanna men jag fortsatte.

 

Och det såg ut som att jag inte skulle få någon slags hälp alls.