De närmaste veckorna innan jag ringde det där samtalet, hade det inte ens varit lögner hos min DBTpsykolog - jag hade inte alls kommit på våra träffar. Men efter min misslyckande träff på Ätstörningsmottagningen övertalade min skolsköterska mig att vi skulle gå dit tillsammans och berätta hur det var. Det vad till en början jobbigt. Skam så jag höll på att spricka. 1 för att jag behövde säga dessa två ord ännu en gång. 2 för att jag behövde förklara mig varför jag inte hade kommit. 3 för att hon undrade om det var något hon hade gjort som gjorde att jag inte hade kommit. Hon är alltid så snäll, förstående och absolut inte värderande så när jag gör saker som dessa, blir skammen svår att hantera. Det hade varit lättare om hon hade blivit arg eller något. Men efter regn kommer solsken. Eller efter skam kommer lättnad. Eller något. Hon bemötte mig på det absolut bästa sättet. Hon tog mig på allvar. Och hon gjorde mig positivt överraskad. Eftersom tidigare förslag med en kombinerad dagvård och DBT blivit helt "nedröstade" på grund av att man inte kunde kombiera dessa behandlingar så kände det ganska meningslöst att ens ta upp det jag trodde på - just ett sådant förslag. Men där kom en överraskning som hette duga. Hon sa att hon stöttar mig i det jag tror på och sa att jag ska stå upp för mig själv och kämpa för att få den här behandlingen. En sådan reaktion på förslaget jag trodde var helt omöjligt. Jag fick hopp. Och styrka av känslan att någon trodde på mig. Så jag ringde direkt upp min kontaktperson från ätstörningsmottagningen och sa vad jag ville. Rakt ut. Inga hintar till försök att få henne att läsa tankar. Utan bara vad jag ville. Och var min psykolog hade sagt. Och det skulle tas upp och jag skulle bli uppringd.

 

 

Väntan var förskräcklig. Från torsdag till tisdag. Också ringde hon på tisdag. Och sa att jag skulle få börja på måndag, men det var inte riktigt klart - jag skulle få vänta till på onsdag eller fredag!. Jag trodde inte dagarna kunde gå så långsamt. Men jag fick ett meddeladne på onsdagen att det var 99 procents chans att jag skulle få en plats. Torsdag gick och fredagen lika så. Skulle bli uppringd av en annan ur personalen, men hon ringde aldrig. Lämnade ett meddelande, men jag hörde aldrig av henne. Så jag tog sakerna i egna händer och letade upp hennes telefonnummer på hitta.se. Och skickade ett sms till ett utav de två numrerna som fanns - givetvis tilhörde det ena hennes dotter. Men hon ringde upp och ursäktade sig för att hon hade glömt. Men jag fick en plats och kände mig mer lättad än någonsin. Nervös men lättad. Äntligen en chans för det jag trodde på.

Och framförallt: jag hade vågat be om hjälp, jag hade vågat berätta det där jag skämdes så in i norden över och jag kände mig faktiskt lite modig - jag hade vågat trots att jag hade varit rädd.