Det finns de som säger att de fann sin styrka genom Gud, genom yogan osv. Ni förstår var jag vill komma. Jag har funnit och finner min styrka genom Buffy.

Jag skriver "finner". För styrka behövs nu. Mer än någonsin. 

Det kanske låter löjligt. Jag tycker ibland det låter löjligt. Och har lite svårt för att prata om det. Faktiskt. Men jag försöker börja gå "Fukc normal" (mer om det en annan gång). Så skit i om någon tycker det är konstigt. 

Vad spelar det för jävla roll. När jag vet vad jag känner. Så...

Jag har skrivit några gånger om hur fantastisk serien är. Ja, det är en tv-serie som jag påstår kan påverka mig djupt, djupt. Men det är mer än så. Buffy som karaktär är mer än så. 

Jag hade kunnat skriva en roman.

 

Egentligen är jag ju inte "skyldig" att förklara för någon. Inte ens att berätta. Egentligen. Men varför inte liksom. Om än det "går över" som vissa säger (vilket jag så klart inte tror att det gör), kommer det alltid ha påverkat mig, hjälpt mig, fått mig att tänka. Satt spår. .

Bland annat är det ju många metaforer i serien och så. Och det här är hur jag ser det, vad jag har sett och hur jag tolkar för att det.

 

Men i alla fall, det har fått mig att tänka, att inse vissa saker. Som att om det man gör inte fungerar så får man hitta ett annat knep. Och med "fungerar" så menar jag att slåss i sina egna kamper, mot sina egna demoner. Serien kretsar ju kring Buffys öde som "The Slayer" som dödar vampyrer och andra demoner som finns i hennes liv i Sunnydale ("In every generation there's a chosen one. She alone will stand against the vampires, the demons and the forsest of darkness. She is The Slayer."). Om hon tappar vapnet får hon ta till sig något annat istället för att döda det hon ska döda. 

 

Och klyschigt nog, men det finns alltid hopp. Det är så många gånger som jag har tänkt att "ja men nu är det ingen idé, hur ska de kunna klara det där?", det kan ha verkat omöjligt men de har försökt ändå, utmanat den där starka demonen och visst, det har kanske tagit tid och många försök men det är inte omöjligt. Innan man har testat finns det alltid hopp. Det finns en scen som visar det så tydligt, att hon i alla fall måste försöka. Hennes syster säger: " You heard what Giles said. You heard what Anya said." (två andra karaktärer som hade sagt att det var något annat/någon annan än The Slayer som kunde besegra det där de var tvungna att besegra). Och Buffy säger: "I heard. And I don't care. I have to try."

Det som är så bra med Buffy är att hon är en otroligt stark karaktär, men hon kan också, liksom alla andra, göra misstag. Dock hindrar de inte henne från att försöka, de gör bara så att hon fortsätter framåt för om hon fortsätter försöka så klarar hon det förr eller senare. Ingen karaktär i serien porträteras som någon "perfekt" supermänniska. Visst, Buffy har ju in speciella styrka, andra karaktärer har sin, men det är ju lite så det är i livet - alla har sin styrka.

 

I början är Buffys inställning till att vara utvald och The Slayer inte speciellt positiv. Det gör det svårt för henne att leva ett normalt liv och hon måste växa upp ganska fort, men hon är den hon är och det är inget hon varken ska eller kan göra något åt och tillslut börjar hon acceptera vem hon är. Riktigt så långt har jag väl inte kommit, men jag har i alla fall fått de tankarna.

 

Buffy vet att hon inte kan utrota alla vampyrer, att trots att hon dödar flera på en natt så kommer de alltid finnas nya som hon får slåss mot. Trots detta ser hon inte hennes uppdrag som meningslöst, utan fortsätter kämpa, räddar världen om och om igen. Så det kanske inte är så att man måste sträva mot ett mål, ha en fast slutdestination, utan om man kan hantera det som kommer i ens väg så kanske det räcker. Det är inte meningslöst bara för att man inte får ett pris eller att någon ens vet om vilka uppoffringar man gör. Och ibland kanske det viktigaste inte är att göra saker bättre utan att hindra dem från att bli sämre. Man behöver inte rädda världen varje gång, det är också viktigt att rädda en enstaka människa från en dum liten vampyr.

 

Tänk inte på hur kläderna får dig att se ut, tänk på hur de ser ut (och känns så klart) och vad du tycker om dem.

 

Nu blev detta alldeles för långt, trots att jag försökte skriva kort, men det är verkligen den bästa medicinen och bästa motivationen. (Förutom mina vänner som är bäst)

Om ni tycker jag är knäpp: 

Ja, innan jag var i ett fandom förstod jag inte heller. Innan jag hade sett Buffy förstod jag inte att man kunde bli så påverkad. 

Som om det inte vore nog så har serien så många bra och starka kvinnliga karaktärer!

Och ja, demoner låter sjukt konstigt på svenska. Och jag vill inte ens översätta "The Slayer" för det är så jävla fult!