Detta är ett utdrag ur en artikel från tidningen "Insikt" om porträteringen av ätstörningar i fiktiva verk:

 

"Bulimi är den vanligaste bland skildringarna, men även den som skiljdras mest felaktigt. Det är en städad, anpassad version av diagnosen vi får se, medan verkligheten är långt mindre tilltalande. Vi ser på sin höjd ett huvud halvvägs ner i en toalettstol, akompanjerat av pålagda kräkljud. Vi ser inte magsyran som fräter sönder täderna. Inte heller hetsätningarna - i alla fall inte i sina rätta propotioner. Inte smärtan inuti."

 

Detta är så sant. Liksom att anorexi romantiseras och UNS och Hetsätningsstörning utelämnas, är bilden av Bulimi otroligt städad.

Jag har alltid haft toppenbra tänder. Jag låg i den billigaste gruppen när jag skulle skaffa tandläkarförsäkringen - trots att jag hade kräkts väldigt mycket under en lång tid. Nu vågar jag inte ens gå dit för den sista undersökningen. Inte för att jag någonsin har haft tandläkarskräck, utan för att jag är så otroligt rädd för hur mina tänder ser ut. Kommer de vara helt sönderfrätna? Kommer jag hamna i en högre grupp med högre kostnader nu när jag verkligen inte behöver fler utgifter? För jag ser hur flisor har fallit bort. Jag känner hur ont det gör. Jag vet varför jag "ömsar skinn" i munnen. Jag vet vad "skärsåren" på tungan beror på.

 

Hetsätningens rätta proportioner är också något som uteblir. Det kanske är någon lite chokladbit. Eller till och med två(!!). Men den verkliga mängden, nej den förfinas och syns aldrig.

 

Och det absolut värsta av allt: smärtan inuti. Den ser man aldrig. Den ständiga plågan. Den eviga känslan av misslyckande. Den återkommande frasen när man står där efter en omgång med blicken på toalettstolens innersida "det här var sista gången".

Annat som inte heller syns är magsmärtorna som kommer när man har kräkts, eller när man har ätit och inte kräkts. Inte heller när det pågår ett blött första världskrig i ens ansikte efter några omgångar kräkandes och man inte vet huruvida det är snor, spya, slem eller tårar eller bara en salig blandning av alltihop, överallt. Hjärtproblemen som kan uppstå av frekvent kräkandes och rubbningar i saltbalansen utelämnas. Även alla de pengarna som försvinner, förstör och förgör. Alla dessa pengar som går till hetsätningen. Hetsätningens skam som inte heller syns. En skam så fruktansvärd och en skam som gör att mycket hålls hemligt. Jag står fast vid att det modigaste jag hitills har gjort i mitt liv är att berätta det. Att säga de där två orden: "jag hetsäter". Jag var rädd. Men jag vågade ändå. (Jag vet dock fortfarande inte huruvida jag ska våga publicera detta inlägg eller inte.)

 

För att inlägget inte ska bli för långt (dvs, fortsättning följer snart), stannar min tanke vid meningen "inte smärtan inuti". Tyvärr är Bulimi mer än ett huvud halvvägs ner i toalettstolen med akompanjerat kräkljud. För nej, Bulimi är ingen städad diagnos. Ingen ätstörning är det. En ätstörning stänger bit för bit ute det ljus som en gång var, inkräktar i ens liv och tar kommandot.

Tillslut, efter några månader, blev alltså inlägget publicerat.