Jag sa att sommaren 2014 var den bästa tiden på länge. Det var sant. Det var en sådan extrem befrielse att faktiskt våga se längre fram än nästa timme. Att varje dag inte var en plåga. Att bara kunna vara, utan att hela tiden vilja dö. Så sommaren var bra. Underbar faktiskt. Ätstörningen kunde inte ens stoppa det. Den fanns där. På samma sätt. Men jag kunde leva med den smärtan, för jag hade i alla fall livslust. Och jag hade slutat skada mig.

 

Jag fick mer och mer hjälp från DBT:n med både de mörka tankarna, självskadandet och tvånget. Ju bättre det blev, desto mer började jag plågas av att mitt ätbeteende inte var som det borde. Och fröet som grodde under sommaren fortsatte bara att växa. Och jag började spåra ur ännu mer. Men jag försökte gång på gång, som jag så många gånger tidigare gjort, att en gång för alla hamna på rätt spår - trots att tankarna om att "det här är nog jag, det är så här det kommer vara för mig" hade funnits länge. Men jag klarade inte av det, och för varje misslyckande blev skammen större. Och maten gick bara sämre och sämre. Tillslut slutade jag försöka och hoppade bara med i ätstörningens båt. Det var kaos. Men till alla sa jag att det var bra. Sedan i september hade jag tänkt säga något. Men skammen var större än jag någonsin stött på tidigare. Två ord och sedan hade jag haft det sagt. Men det tog drygt tre månader. För det var så jävla tungt.

 

 

Det har alltid varit tungt. Jag minns efter mitt första stepwisetest så sa hon som jag hade gjort det med "din diagnos är inte riktigt bulimi för dina hetsätningar är inte riktigt så många, utan du har alltså ätstörning UNS". Maj 2013. Men saken var den att jag ljög. Jag kunde inte kryssa för det. Jag kunde inte säga det. Jag hetsäter. Två ord. Men ton av skam. Men det var precis vad jag gjorde. Inte varje dag. Inte flera gånger per dag. Men fler gånger i veckan än jag åt normalt. Eller normalt ska jag inte säga för jag visste varken då eller vet nu riktigt vad det är. Men fler gånger i veckan hets än inte hets. Oftast var det så att när jag väl åt - då åt jag. Och kräktes. Det har varit lätt att säga alla gånger jag inte har ätit. Alla timmar jag har varit utan mat. Och maten jag kräkts upp. Men att prata om det jag faktiskt har ätit, det har varit svårt. Och jag känner att jag inte riktigt har blivit tagen på allvar när jag lite smått har försökt ta modet till att förklara. För visst är det vanligt att de med ätstörningar kan se normala portioner som hetsätning, men jag har vetat mitt. Men när jag i matdagboken skrev bönor, spenat och bulgur så kunde jag inte bli trodd. Hetsätning kopplas väl mer ihop med sötsaker eller fet mat. Så efter många förnekanden av andra, blev det svårare att försöka förklara hur det plågade mig, vad som plågade mig. Att i princip varje gång jag åt så var det för mycket - på riktigt. Visst var vissa perioder bättre efter maj 2013, veckor då jag varken hetsåt eller kräktes. Men varje gång det gick ner, då gick det djupare.