6/11-14

Jag skrev nyss att jag var frisk. Jag borde inte ljuga. Inte här på bloggen. Där jag vill vara öppen. Och visa att det inte är något fel. Jag kan utelämna saker. Men inte ljuga. Fast jag har väl aldrig varit sjuk på riktigt. Det känns fel att säga. Men det känns också fel att säga att jag är frisk. För trots att det känns som att det här är jag, så vet jag väl någonstans att det inte är normalt att äta, spy, inte äta, äta, inte äta, ätaäta, spy osv... Men jag förstår bara inte hur livet kan vara på något annat sätt. Jag kommer väl få äta upp den här lögnen sedan (ha ha, äta upp...) för så småningom kommer det väl brista igen. Jag har ingen stark mask. Inte inför hon som säger att jag makserar mig bra i alla fall. Där är jag nära på att brista när som helst. Och jag hatar att hålla saker inne för henne.

 

18/11

ska jag börja kalla det här "ljugarbloggen" istället? Eller varför inte "prata inte om psykisk ohälsa för det ska du hålla för dig själv utan säg att det är bra bloggen". X sa att x var så lycklig för att det går bra för mig. Men jag vill bara att...äh jag vet inte. Att xxxxxxx? Men att föröka inspirera genom att låtsas må bra, vad fan är det? Äh, nu vill jag sova. Och fortsätta ljugandes imorgon.

 

27/11

Fuck och dra åt helvete. Fan. Jag vet inte. Fan. Helvete. Vad gör jag. Och var gör jag inte. Vad händer. Helvete.

 

7/12

Igår skadade jag mig. Idag bloggar jag om alla sätt att straffa mig på som jag har överkommit. Och att jag har varit skadefri i ett halvår i torsdags. Det var ju i och för sig sant

 

8/12

Jag vet att jag döljer en sanning, att väntan inte leder någonstans

Gråten i halsen hela tiden. Men inkapabel till att gråt.

 

12/12

Skriver jag tvärtom? Försöker jag lura mig själv? Genom att skriva om sanningen till det bättre? Jag minns visst hur det kunde kännas som att dagarna aldrig tog slut. Jag minns de jobbiga stunderna mellan samtalen med Helena. Jag minns rädslan för helgen. Jag känner den nu. Vill bara ringa ringa ringa och prata. Men klockan är elva. Det är helg. Hon är ledig. Och jag är rädd.

 

28/12

De pratar kalorier. Jag vill ifrågasätta. Argumentera. Jag vill leva som jag lär. Men istället vill jag bara få ur Maxhamburgaren ur min feta kropp. Fuck. Jag vill vara den människan jag vill vara.

 

14/1 -15

Jag vill kunna skriva här. Som förut. Men jag kan inte skriva det jag vill. Så då är det väl bättre att inte skriva alls? Jag vill skriva, men bara för dem som är på avstånd. Som inte kan lägga sig i. Jag vill skriva för mig själv. För att jag vet att det hjälper. Fast helst av allt, vill jag må bra.

 

15/1

Jag klickar på nytt inlägg, men sedan går jag alltid tillbaka hit. Där är här jag skriver. I det här jävla inlägget. För att jag måste få skriva av mig. För det känns inte som att jag kan skirva på bloggen  längre. Inga känslor. Inga tankar. För masken måste vara på, trots att ingen ser den bakom skärmen. Men vad skulle hända om jag nu sparade detta inlägg i utkastet som vanligt och sedan skrev ett vanligt inlägg? Vilka läser ens min blogg längre? Ingen. Då kanske jag vågar. Skriva som jag gjorde. Skriva som jag behöver. Fast nej. Inte förrän jag vet om framtiden. Kanske finns det hopp. Men jag tror inte jag berättar något för någon förrän det är över. Då kanske jag är någon annan. Någon bättre. Jag kanske har funnit "the brand new kind of me".

 

21/1

Vad är det för mening med en blogg när man ändå inte kan skriva? Jag vill inte ljuga. Men jag vill inte heller säga sanningen. Inte för att risken att de ska tycka att jag har misslyckats finns, utan för att det bara blir sämre och ännu mer påfrestande när alla vet. Nu väntar jag bara. Och väntar. Och väntar. När får jag ett svar? Får jag något svar? Och vad får jag för svar? Vad händer om det blir nej? Kommer jag börja tro på att giving up is the only way? 

 

24/1

Jag vill skriva. Och skriva. Och skriva. Men skriver jag det minsta. Om något. Som gör ont. Då kommer folk att fråga. Höra av sig. Bli oroliga. För att de bryr sig. Men jag kan inte ha folk som lägger sig i nu. Jag måste göra det här. Koncentrera mig. Och det kan jag inte. Om jag säger något. Jag är så rädd. Och kan inte dela det här med någon. Men samtidigt är jag så rädd att någon ska få veta. Nu jävlar. Nu är det min tur. Men det skrämmer mig. Att gå dit. På måndag. Till dagvården. Men jag ska vara modig. Och modig är inte den som inte är rädd utan den som är rädd men ändå vågar. Och jag ska våga. Jag ska stå upp för det jag tror på. För mig själv. I'm gonna kick some demon ass!

 

2/2

Vill skriva. Men då måste jag skriva att det gör ont. För det gör ont. Så jävla ont. Men det kan jag inte skriva. För då kommer folk fråga. Och jag klara inte av den kampen också. Kan inte tänka på andra när jag måste tänka på mig själv.

 

2/2

Lina sa igår att jag var så öppen. Ja öppen vet jag väl inte riktigt... Tänkte säga något, men det blev som inte av. Och jag ångrar mig inte.

 

10/2

Jag bara längtar tills dagvården är över! Eller egentligen inte. För det känns läskigt. Än är jag inte redo. Men jag längtar tills jag är det. Tills jag äntligen kan slippa ljuga. Kunna säga att det är bättre, jag kanske inte är helt frisk, men det är bättre, och jag vill bli frisk. Det längtar jag till.

 

Jag vet att jag har tagit det här beslutet själv. Jag vet att jag kan ändra på det. När jag vill. Men jag är så rädd för vad som kan hända. Och att det ska förstöra för mig att vandra uppåt som jag ändå har gjort väldigt bra de senaste två veckorna. Men jag känner mig så ensam. Så ensam så ensam. Visst, jag har Helena, Greta och Christine och alla på dagvården. Men ändå. Jag känner mig så ensam. Ingen att prata med. Ingen att luta mig mot - inte av den här anledningen i alla fall. Inte ens kan jag skriva. Jag bara längtar tills dagvården är över, och att jag förhoppningsvis har kommit någon vart. Så jag kan berätta. Så jag kan prata om det. Åh, jag har aldrig känt mig så här långt bort från alla andra förut.

 

16/2

Jag har hållit det här inne hela hösten. Det kändes lite bättre när jag berättade för det tre. Men nu känner jag att inte det heller räcker till. Eller jo, men jag träffar ju dem inte så ofta. Kanske saknar jag mest att skriva av mig, skriva med andra och helt enkelt vara öppen. Men nu känns det svårt. Och jag börjar bli rädd över att berätta för alla. Hur jag har ljugit. Och nu blev det att jag skrev något helt annat än det jag tänkte. Herregud, är jag rädd att vara öppen trots att ingen mer än jag läser detta? Är jag rädd att vara öppen mot mig själv? Men det kändes ju idag som att det inte var lika mycket skam i det där ordet som varit så extremt jobbigt...

 

17/2

Tredje dagen i rad - kortkjol. Tror jag ska gå sönder av självhat men det fungerar. Det måste fungera.

 

18/2

Jag är så tudelad. Just nu. Kommer alla hata mig för alla lögner om jag berättar sanningen om ett tag? Ska jag strunta i att berätta sanningen och liksom fake it till I make it? Eller ska jag hoppas på att de förstår mig. Och inte hatar mig. Eller tappar förtroendet. It took one too many excuses, one too many lies...  

 

Berättade för Lina. Och jag ångrar mig inte. <3

 

2/3

Tears form behind my eyes, but I do not cry

Counting the days that pass me by 

 

7/3

Vad finns det att skriva i detta läge? Som jag kan uttrycka utan att dö av skam?

 

10/3

Tänk om jag skulle göra något nu. Något jag inte har tänkt. Tänk om jag, istället för att klicka på "spara som utkast" skulle klicka på "publicera". Och hoppas på att folk förstår. Varför jag har ljugit. Och kan vara glada för min skull. För att jag har tre dagar kvar av dagvården och maten går bättre än någonsin. Förstå att det hade blivit svårt att göra det här om alla hade vetat. För att jag tycker det blir spänt i många sammanhang som gör att allt blir svårare. Och nu vet jag att jag har gjort det här för min skull. Inte för någon annan. Och jag kan säga att det går bättre, jag mår bättre. Jag kanske inte är frisk ännu. Och inte fri. Men jag har kommit en sådan jävla bra bit på vägen. Och mitt steg bakåt i självskadandet? Ingenting på nästan tre veckor. Jag må har varit fri från det i ett halvår och sedan trampat snett, men ett halvår var någon gång i början också tre veckor. Jag har varit där. Jag kan komma dit. Med maten? Nej, jag har aldrig varit här sedan kaoset började. Jo några dagar i höstas hos Emma, då hade jag någotlunda sunda rutiner. Men som det är nu har det aldrig varit. Förutom nu. När jag jämför med "hösten-då-allt-var-bra-kaoset" så förstår jag nästan inte hur jag har lyckats få någon kontroll över ätstörningen. Men jag har. Och jag hoppas ni inte är alltför arga för att jag har ljugit. För jag har äntligen gjort detta för min skull. Och jag kan äntligeng säga att jag mår bättre - på riktigt.

 

Och vad passar bättre än att äntligen våga lägga upp en bild på mig själv - första gången på något år typ (utom Twitter haha).