20 saker ni inte skulle ha sagt eller gjort
Ni skulle inte ha...
- Gett varandra nedvärderande kommentarer angående vad en äter - de är inte riktade till mig, men de visar ju era värderingar som jag helt klart tar åt mig av.
- Kommenterat det jag äter - oavsett om det enligt er är mycket, lite, onyttigt, nyttigt, rätt eller fel. Nej, bara nej.
- Anklagat mig för att jag känner och tänker som jag gör - det är klart att jag slutar prata med er.
- Sagt att jag inte får skada mig med argumentet "det blir fult" - det vet jag redan och det borde väl inte vara det främsta argumentet till varför man inte ska göra sig själv illa?
- Förklarat er när ni vill äta något på ett sådant sätt att "ni åt det igår men inte jag, då får jag äta det idag" - bara inte förklarat er alls, bara ät det ni vill äta - vad spelar det för roll om någon annan åt det igår eller inte.
- Ursäktat er när ni har tagit mer mat - det har gjort att ni skapat en slags skam över att ta mer, över att äta.
- Pratat om mat som belöning - är det en belöning kan det även vara en bestraffning. Mat är bränsle för kroppen, inget man förtjänar eller inte förtjänar.
- Sagt att man inte borde och borde äta vissa livsmedel - klart jag började utesluta allt möjligt.
- Klagat på din egen kropp till mig (varken mitt åttaåriga eller tjugoåriga jag) - det lär mig ju klart och tydligt att en kropp inte bara är en kropp utan något som är bra eller dåligt, rätt eller fel.
- Sagt till åttaåring jag att "du som har så fina ben" kan gå barbent - jag fick genom det "lära mig" att man kunde ha fula ben också.
- Hållit på och pratat om med era dieter framför mig - jag lyssnade, tog efter, uteslöt det "farliga"...och sedan skapade min egna diet.
- Lagt fokus på om träningen var jobbig - det är klart att min fixering har stannat där.
- Lagt värdering i hur länge jag har tränat - självklart gör jag kopplingen "det kan aldrig bli för mycket träning, för ju mer desto bättre".
- Tagit tid på hur länge jag har tränat och sedan sagt "nu var du ute si och så länge" - jag har kanske har jobbat med att försöka att sluta fixera mig vid tiden, vilket är ett nog så svårt jobb utan yttre påverkan.
- Försäkrat mig om att jag förbränner det jag nyss har ätit om jag tränar på det ena eller andra sättet - för det första kopplas träning ihop med förbränning, vilket det inte borde göra, för det andra sänder det signalen att mat man äter måste man bli av med.
- Klagat på vad jag har ätit just under måltiden - om ni oroar er, säg det, fråga hur jag mår, men skäll inte på mig när jag äter, det gör ingenting bättre.
- Kommenterat viktuppgång eller viktnedgång - det kan trigga fortsatt destruktivt beteende, det kan förstöra tillfrisknande och återuppta destruktivt beteende, det visar på att ni också fokuserar på det jag fokuserar mest på men helst vill glömma, det kan krossa en inifrån och ut oavsett vilken typ av kommentar.
- Godtagit "jag måste hinna springa och fara (cykla i räserfart) till stallet innan träningen" som en anledning för att inte gå på BUP-mötet och för att sluta där helt - ursäkten skriker "absolut inte frisk och absolut inte redo att lämna BUP!!!"
- Kommenterat och klagat över er egen vikt - nej, bara nej! Det skapar fokus och värderingar kring vikten som är lätt att ta efter.
- Sagt att jag "inte får känna så", "inte får tänka så" eller "borde rycka upp mig" - det är otroligt invaliderande och förminskar stora problem som redan är nog svåra att själv ta på allvar.
Jag vet att jag borde ha sagt något, men jag har aldrig vågat. I stundens hetta har jag blivit för ledsen och ångestfylld (eller för paff när jag har fått höra, som jag trodde, uppenbart nej-stämplade saker man säger till en med en ätstörning). Annars har jag inte viljat ta upp det för då har jag tänkt att jag har varit för känslig eller så har jag upplevt att det har varit för svårt att förklara.
För det är viktigt.
Vilka signaler man sänder ut. Hur man pratar med, och kring, barn. Vad man säger till andra. Vad man pratar om med vem. Du kanske inte ska lista upp alla livsmedel som du tycker är "onyttiga" när du är med hen med ätstörningsproblematik.
Det är också viktigt att förstå att det är svårt att veta vad som gör andra illa - speciellt när det handlar om psyket, det man inte kan se. Och jag vet att det är viktigt att försöka tala om när man blir illa berörd av det folk säger, så en kan förstå, men det är även det är svårt.
Kommentarer
Sanna
Nyttig text! :)
Svar:
Sofia Kihlström
Trackback
