Jag läser. Jag minns.
Tittade tillbaka bland gamla inlägg och hittade detta:
"You'll rescue me, right? In the exact same way they never did
Jag lägger allt hopp jag har kvar i dina händer. Jag ger dig makten att ta över. Lämnar över spaden så du får bana väg. Och utan koppel följer jag lydigt bakom. För att jag är så vilsen annars. Jag är så vilsen utan dig.
Mitt ljus har egentligen släckts. Men på något underligt sätt kämpar sig en liten strimma fram. Och nu lägger jag mig raklång framför dig och tar emot en hand. Jag hoppas jag kan ge den lilla kraften jag har kvar åt att ta emot din hjälp. Jag vet inte vad jag har gett mig in på. Slänger mig handlöst utför. Tar du emot mig innan jag slår alltför hårt i marken?
I'll be happy right?
When your healing powers kick in"
Jag minns det så väl. Efter självmordsförsöket 1:a april 2015. Hopplösheten. Hjälplösheten. Hur jag hade gett upp totalt. Men hur någon fanns där. Och räddade mig. Trots svek. Trots sjukdom. Så blev jag ännu en gång erbjuden hjälp. Och medan jag föll, tog jag emot den. Jag var så vilsen. Men jag fick stödet som behövdes för att hålla mig uppe en dag till. Och en dag till. Och jag är så tacksam över all den hjälp jag har fått och fortfarande får. Trots att jag inte alls ser hur jag förtjänar det.
Tanketrassel
Ni vet, ibland har man bra dagar. Ibland har man dåliga dagar. Ibland är de jättebra, ibland jättedåliga. Ibland är de både och. Ibland är det ingetdera. Och ibland vet man inte riktigt. Ibland är huvudet så himla fullt och tomt på samma gång.
Vid detta tillfälle kunde jag dock göra något som jag sällan brukar kunna: uttrycka mig verbalt i ord i vardagliga samtal (okej, att prata med Melissa Horn kanske inte direkt räknas som vardagligt samtal men...jag kunde i alla fall prata utan att vara helt idiotisk).
Stundtals får jag panik av alla tankar jag har för det är som att jag inte hänger med. Det snurrar och jag blir bara mer och mer knäpp. Jag försöker förklara, men har svårt att tro att folk kan förstå mig. Alltså nu pratar vi inte om det där djupa att de kan förstå att jag känner på ett visst sätt eller så. Nä. Jag vet ibland inte om jag ens pratar svenska, eller bygger mina meningar så det går att förstå. Och jag blir ännu mer förvirrad av mig själv.
Nu ligger jag i min säng hos mamma och pappa, stannar upp när jag skriver, rynkar på ögonbrynen och frågar mig vad jag håller på med. Det är svårt att förklara, men jag känner på riktigt att jag håller på att bli helt knäpp av mig själv. Allt är bara så konstigt.
Jag förstår ingenting.
Jag förväntar mig inte heller att någon annan ska förstå.
Det blir osammanhängande.
Och jag känner mig inte ett dugg klokare.
Ingenting är begripligt.
Därför är det både skönt och jobbigt att ha tre möten i veckan. Jobbigt för att jag har så svårt att ens prata typ. Eller bygga begripliga meningar. Skönt just för att där kan jag kanske få svar på varför jag är så konstig. Eller bara reda ut saker och ting. Första mötet bockades av idag med den typ bästa läkaren jag har träffat. Var hos han även för någon månad sedan och efter det besöket var jag verkligen förvånad. Äntligen en läkare som passar för sitt jobb typ. Att jag idag fick ännu en tid dit om två veckor gör han väl bara bättre. Fick nå nya mediciner så nu får jag väl ge dessa en chans också.
Innan jag trasslar in mig i alla ord ska jag nog avsluta här. Hoppades som vanligt på ett något klarare sinne efter ordbajset. Blev som vanligt besviken. Vad hände med min förmåga att uttrycka mig i text liksom?
En liten bit på vägen, tänk vad friheten då kan erbjuda
Jag vet och jag påstår absolut inget annat än att jag fortfarande är sjuk. För det är att förenkla tillfrisknadsprocessen och förminska problemet. Jag tror inte heller att många ens kan säga att de känner sig friska efter friskförklaringen - ett stadium som jag inte ens har kommit till ännu. Men. Så himla mycket har gått så mycket framåt. Jag kan inte ens beskriva i ord. Eller visst kan jag beskriva konkreta saker som har förändrats - som jag har förändrat -, men känslan kommer jag aldrig kunna förklara. Den känslan jag redan nu har. Att så många delar ur livet har blivit exakt som jag ville, men exakt som det som jag trodde var omöjligt. Inte ens för någon som har gått/går igenom liknande saker. Och jag tänker samtidigt att det är en liten del som var och en av oss får ha för oss själva, som våra egna kvitton på vad vi gör/har gjort. Kanske är jag helt obegriplig och flummig nu, men någon dag ska jag försöka förklara. Och jag vill bara ge lite tid åt just de där stunderna då man tar ett steg tillbaka och inser vad som faktiskt har hänt. Redan. Vad frisk- och friheten då har att erbjuda kan jag inte ens spekulera om. 
Jag önskar att jag var en sådan som inte tänker alls
Alltså jisses. Jag är mer förvirrad nu än vanligt. Får verkligen inte ihop mina tankar eller något som helst som låter vettigt. Försöker förbereda mig inför mötet på torsdag, men helt ärligt vet jag inte ens varför jag ska vara där. Eller jo. Jag blev erbjuden och tackade ja. Men jag försöker som få ett konkret svar på varför jag ska vara där. Men jag hittar det inte. Jag försöker komma på konkreta saker jag vill ha hjälp med. Men allt är som ett virrvarr av sådant som inte går att sortera. Och när jag inte kan sortera blir jag knäpp. Och det känns som att jag bara blir knäppare och knäppare. Är i alla fall hemma nu. Men i helgen har jag varit hos mamma och pappa. Och va? Bara det gör mig förvirrad. Jag tror jag tänker för mycket. Väldigt för mycket. Börjar fundera över massvis med konstiga saker och ifrågasätta det mest naturliga. Eller sådant som har varit naturligt i alla fall.
För två veckor sedan när det enda jag hade i huvudet var att jag skulle se Melissa Horn (igen) om två timmar. Just den stunden var jag inte ett dugg förvirrad. Bara förväntansfull.
Äh. Jag vet inte. Blir oerhört trött på mig själv. Men inte tycks det trötta ner min hjärna till den grad att jag kan sova. Blir bara väldigt trött på något annat sätt.
Tänkte att skrivandet skulle få ordning på saker och ting som det brukar, men allt jag ser är massvis med osorterade ord.
Så fint som solen sken då i Umeå gjorde den inte nästa dag (snöstorm), men den där spontanresan var fan ett av mina bästa beslut i år. Därför är det svårt att hålla sig från att tänka på att göra liknande saker hehe...
Tankar som snurrar, demoner som hurrar
Jag vet inte riktigt vad som har hänt här. Det har som bara blivit tomt. Kanske för att det som jag tidigare gjorde här var att sätta ord på mina känslor. Och förrådet med de orden är också tomt. Jag försöker beskriva. Jag försöker få tag i dem, men de finns liksom inte där längre. Det är för mycket för att sätta ord på. Eller för komplicerat. Tankar rullar på löpande band och jag vill bara skrika åt hjärnan att hålla käften för tillslut går det så fort att jag knappt kan urskilja dem. Nästa vecka har jag inte råd med det. För då måste jag ännu en gång försöka förklara allt det där ologiska som finns i mitt huvud. För ännu en människa. Och jag försöker få allt klart. Men det är bara en himla sörja. Och jag har så svårt att uttrycka mig.
Du tror att allting kan vänta men känslor fungerar inte så
Känslor. Stora feta känslor. Det är ofta jag bara önskar att de kunde sluta existera - även de som är bra. För det tar så himla mycket energi från mig. Att känna allt så himla mycket. Så det är ofta jag önskar att de bara försvann helt och hållet. Ofta vill jag bara skrika rakt ut, lägga mig raklång på golvet och låta dem försvinna från mig föralltid. För ibland är de bara så extremt utmattande.
Men.
Innerst inne vet jag ju hur mycket gott de ändå gör för mig när jag hanterar dem på rätt sätt. Det är tack vare mina stora känslostormar som jag kan skriva. Det är tack vare dem som jag kan måla. Det är tack vare dem som jag kan grotta ner mig i en Buffymugg och sitta och måla i fem timmar. Ibland går jag tillbaka och läser inlägg jag har skrivit. Eller dikter. Och blir lite smått illa till mods. Men jag ska inte behöva skämmas för det jag känner. Jag ska inte behöva skämmas för det jag skriver. Ibland är det utelämnande. Men det är okej det också. Om jag inte har några problem med att vara personlig, vem har då rätten att säga att jag inte borde göra det jag gör? Är det obekvämt så 1, det visar ju bara vilken syn vi har i samhället på känslor och 2, man behöver inte läsa.
När jag, i stora stormar av känslor som aldrig tycks ta slut, kan få ner dem i ord och på så sätt förstå mig själv bättre och hindra mig från att ta till destruktiva metoder, då ser jag inget som helst negativt med att varken känna eller utrycka det jag känner. Visst får en ta vissa smällar i form av att luften helt går ur en, men samtidigt ger det mig så otroligt mycket. Det är okej att vara lite småarg när de där känslorna aldrig tycks ta slut, men i slutändan ska jag ändå försöka komma ihåg att det är de som gör att jag kan göra allt jag älskar. Och att jag kan vara jag. Vem det nu är. Men å andra sidan är det faktiskt den enda saken jag är riktigt säker på; jag är en som känner mycket. Och känslor är faktiskt väldigt intressanta. Trots att jag ibland får frispel på mig själv när det ska kännas så himla mycket gällande allting. Ibland vill jag inte bli så himla glad. Ibland vill jag bara ta det lite lugnt, vara lite samlad. Jag förstår faktiskt mig själv. Och det är okej. Men det är när tankar som om att jag "inte borde" eller "inte får visa att jag känner" som det är bra att stanna upp. För vem säger vad som är rätt och fel när det gäller känslor när känslor bara är? Varken bra eller dålig. Rätt eller fel. Visst kanske man får tänka sig för innan man skäller ut någon som har gjort något litet man retar upp sig på, men blir man ledsen av ett avsked, eller berörd till tårar av en låt, ja då ska man få visa det också. Skam över att en känner känslor, är inget en ska behöva känna.
Det kan alltid bli vad det inte är
Var ute en snabb sväng med hunden när vi var och hälsade på hos mormor. På vägen möter jag mig gamla idrottslärare och massvis med minnen virvlar igenom huvudet och det kommer tusentals tankar. Många från tvåan i gymnasiet och idrotten då. Även en hel del andra. Visst kom den tanken att "fy fan vad jag är misslyckad som inte har gjort något av livet sedan dess", men till största del var det mer acceptans och validering. Och faktiskt en del stolthet. Sedan våren 2013 har jag väl inte gjort något av mitt liv om "att göra något med livet" bara innefattar studier och karriär. Det har inte varit relevant för mig. Men jag har gjort saker i livet. Det har hänt så himla mycket. Jag har varit på botten och i mitt mörker. Jag har gjort saker jag aldrig trodde om mig själv, negativa sådana. Men jag säger inte att jag har nått min botten, jag tror alltid det kan bli värre. Jag tror även att det alltid kan bli bättre. Inte i någon negativ bemärkande att "jag ska inte klaga, det kan ju alltid bli värre" eller "det här räcker inte, jag måste bli lyckligare", utan bara mer acceptans och motivation att inte ge upp när det är dåligt, och hopp när går halvdant att det kan bli bättre. 
Jag tänkte på var jag är idag jämfört med var jag har varit. Och jag känner mig rätt stolt. Inte för att jag ska lägga av att jobba, för det kan bli bättre, jag ska inte nöja mig med att "fungera i begränsad form" när jag kan leva. Men jag kan vara nöjd över just var vägen har lett mig fram tills nu. Och samtidigt tro på att det kan bli bättre. Acceptans och dragkraft.
Jag har känslor utan uppehåll
Jag vill att det ska bli nästa fredag typ nu på direkten! Mitt tålamod har varit rätt stabilt sedan i november, men när vi i orkestern fick ett mail om att några ska stå i garderoben på Kulturens hus den 22:a, då började jag bli otålig. Inte blev det bättre av att jag kollade på bilder på instagram heller. Just ja, för att nämna vad jag pratar om så är det Melissa Horn som spelar på KH och jag köpte biljetter så fort jag fick veta det. 5/12-13 när jag såg henne senast så var jag lyrisk efteråt och nu tror jag att det kommer kännas ännu bättre. Inte bara för att jag till vardags inte är likgiltig som jag var den perioden, utan för att det här albumet är så speciellt för mig pga anledningar. Känslosam som jag är kommer jag förmodligen gråta ett x antal gånger. Och ja, att uppleva något live är ju oslagbart. Inte bars ljudet, utan jag älskar när man kan ta in det med så många sinnen. Att se någon sjunga (eller t ex spela fiol omg!) kan vara så otroligt rörande. Jag är otroligt känslosam. Emotionellt instabil, hallå? Men alltså för musik...ja, jag får hålla mig för tårar flera gånger när jag t ex lyssnar på musik på bussen. Musik berör mig. Verkligen.
Men nu ska jag försöka hålla mitt tålamod och inte jaga upp mig för mycket. Fredag nästa vecka kommer så småningom.
Tankesnurr och känslostorm
Jag tänker och tänker. Och allt spelas upp i huvudet om och om igen. Inget speciellt för de flesta. Men ångesten och paniken kommer som ett brev på posten när jag har interagerat med andra. Jag vill bara sjunka genom marken och försvinna bort från allt jag har sagt och gjort. Helst inte minnas något alls. Men det är som en intensiv film som går på repris som inte går att stänga av. Ungefär som i skräckfilmer när tv:n fortsätter spela trots att kontakten är utdragen. Till skillnad från att det inte är någon skräckfilm. Inget farligt alls faktiskt. Förmodligen inget som någon annan ens läggen en tanke på. Men det är värst när min ambivalenta hjärna ändrar sig från sekund till sekund och jag säger min vilja en sak som sedan visar sig vara tvärtemot.
Jag var på uppföljningssamtal på Comede idag. Och det gick bra. Maten går inte bäst, men okej. Bra faktiskt. Men det andra, som inte är praktiska och konkreta, det är svårt. Jag förväntar mig inte heller någon megaförändring i tankeverksamheten än så länge, men det gör det svårare att följa det praktiska. Trots att jag har gjort det än så länge. Men kroppen är fortfarande min fiende. Mer än någonsin. Så att fortsätta med taktilbehandlingen kändes inte lockande efter vi pratat lite ytligt om allt möjligt. Det känns inte lockande. Så jag sa att jag ville avbryta. Men efter en djupare del av samtalet kunde jag lugna ner mig och väl utanför rummet berättade min ambivalenta hjärna för mig vad den hade kommit fram till. Jag vill inte gå taktil egentligen. För att jag vill gömma mig. Vill krypa ur mitt skinn. Men då ska jag ju göra precis tvärt om. Och trots att hela jag stretade emot, skrek nej till att be om det jag ville, så sa jag det jag tänkte. Lite i alla fall. Det viktiga. Att jag inte ville ha taktilen idag, men att jag vill testa igen. För jag måste ju bli sams med min kropp. Jag har inget val. Eller visst har jag det, men destruktivitet framför frihet låter inte som det bästa alternativet.
Jag gillar det här. Att använda bloggen till precis det jag har den för: att skriva av mig.
Men tankarna snurrar. Jag kippar efter andan. För det som för många kan vara något banalt, är för mig något som jag av någon okänd anledning påverkas så mycket av. Men jag försöker tänka att jag gjorde något bra. Och vad hon tänkte har jag ju faktiskt ingen aning om och att spekulera hjälper ingen vart.
Jag kan ångra det lilla jag säger eller dra ett allvarligt skämt, jag tycker mig höra mig vad de tänker: "är hon sådär jämt?"
Jag vrider och vänder och nojar över allt jag säger, allt jag skriver, ja allt jag yttrar. Känns som att jag inte borde yttra något överhuvudtaget. Men sedan känns det faktiskt inte som att jag har något vidare behov av det just nu. Och som att jag inte borde. För jag vet ärligt inte riktigt vad som kommer komma ut. Om det är mina tankar och åsikter, eller om det är någon annans. Måste nog klura på det där ett tag. På vissa plan känns det mer kaos än vanligt. Identitetskris kanske.
Jag måste lista ut om det är jag som gillar det eller om det är någon annan. Om det är jag som tycker så eller om jag bara blivit påverkad. Jag tar åt mig mycket. Och jag tror också att jag tar efter mycket. Fastän jag inte vill. Och vad vill jag egentligen? Är det någon annans viljor och drömmar som cirkulerar, eller är det mina? Kanske alla frågor börjar komma just för att det som så länge har varit en så stor del av mitt liv, blir mindre och mindre. Kanske kommer de just för att jag behöver bli medveten om dem, så jag tänker igenom saker och ting innan jag agerar. Så jag kanske tar den där tiden för mig själv som jag skäms över att jag så gärna vill ha.
I never needed anybody's help in any way, but now these days are gone, I'm not so self assured
Mycket går framåt och snart antar jag att jag är helt utan behandling, vilket känns skönt för nu känns det knappt som jag har någon. Men det är dagar som denna som jag känner att jag hade behövt min psykolog från Luleå lite extra. Inte för att allt går åt helvete, utan för att jag bara behöver vägledning. Just för stunden.
Dagar som denna hade jag tagit vara på de där telefonstöden som jag nästan aldrig utnyttjade.
Jag skulle kunna ringa trots klockan.
Någon hade lyssnat.
Förstått.
Gjort det begripligt.
Jag hade fått tips på hur jag ska förhålla mig.
På vad jag ska göra.
Dagar som denna hade det varit skönt att ha någon som hade hjälpt till att komma på fortsättningen.
Men jag får tänka på vad hon sa när jag, som så många gånger förr, pratade om just detta. Och sluta fucking freaka ur hela tiden!
Som så många gånger förr...sååå less på mig själv.
Önskar att jag var hemma. Där. Ensam. Då kan jag slappna av.
Lovtrubulens
Lov. Rätt kaos. Men jag ska inte röra maten. Jag ska inte förstöra det jag håller på att bygga upp. Jag ska inte. Att skada mig känns till och med som ett bättre alternativ. Inte för att det är bra precis. Inte för att jag ska göra det heller. Men hur det än blir, hoppas jag för allt i världen att det inte går ut över maten. Jag får hata mig själv hur mycket jag vill, göra inte alltför bra saker för att hantera det jobbiga, men det ska inte gå ut över maten! Ätstörningen är mitt främsta helvete och för mig är inget så hemskt som att vara i det träsket. När jag väl har börjat vandra bort därifrån ska jag inte tillbaka. Visst, värsta helvetet men samtidigt den trygga zonen och bästa vännen. Men det där positiva är bara lögner. Jag vet det. Och jag vill fortsätta vandra därifrån. Även om det betyder att jag gör andra destruktiva saker. Ett rättså destruktivt tänk, men jag vägrar att sabba allt jag kämpar för!
Taktil och all denna kroppspanik
I behandlingen på Comede får man välja att prova på taktilmassage om man vill. Jag har gått det tre gånger, men jag vet inte om jag har nämnt det. Det är i alla fall typ lätt beröring, vanligtvis med olja. Alltså måste man vara utan kläder. Det har jag inte klarat. Verkligen inte. Att ha tighta kläder och att få taktilen ovanpå har gett mig nig med ångest. Den ska dessutom vara över hela kroppen, men jag började hyperventilera så fort hon rörde vissa ställen första gången så nu är bara några kroppsdelar med. Givetvis är jag besviken. Det är inte alls såhär jag vill att det ska vara. Jag vill kunna vara den jag alltid har varit och försökt utmana mina rädslor direkt och inte sagt något om dem(ja, när det har gällt konkreta saker som eld, toalettstolar mm). Men jag har aldrig lyckats speciellt bra med det när det gäller allt det här med kroppen. På händerna och fötterna var det jätteskönt med taktil, något ställe gick det ok på, men annars var det bara hemskt. Egentligen ska man gå fem gånger, men eftersom att jag inte ens är i närheten av vad en taktil brukar vara så har jag blivit erbjuden att fortsätta tills vi har gått igenom allt. Det känns bara så svårt att tro att jag någonsin ska kunna ligga i bara trosor medan någon annan rör på min kropp...
Angående kropp har vi ju den också där klädesfrågan som jag har vridit och vänt på sisådär hundra gånger. Nu har jag rensat min garderob för miljonte gången och inser att det börjar bli svårt nu. Jag har alldeles för mycket kläder, det erkänner jag, men de jag nu har kvar är sådana jag verkligen gillar. Dock är ju det här problemet med huruvida de används eller inte. Och helt ärligt, jag använder mest samma sak om och om igen. För att jag inte vågar göra något annat. Men nu har jag bestämt mig för att ha de här läskiga kläderna i vardagen för att se om det är något jag kan rensa ut eller om det är något jag kan tänka mig att ha lite oftare när jag väl blir bekväm i dem. Också är det ju det där med sedan. Och när. När är det egentligen? Jag kanske bara ska börja såhär. Tvinga mig att ha kläder jag inte känner mig bekväm i (alltså pga kroppsångesten, inte om de är osköna eller inte känns som mig, fast de har jag ju i och för sig redan rensat bort...). Liksom satsa på det nu ett tag. Ha det i fokus. Men ändå fortsätta lika hårt med maten såklart, men det går betydligt mycket lättare nu med det praktiska.
Jag har bestämt mig för att fortsätta med taktilen tills jag kan få en full behandling. Hur länge det tar beror väl lite på när jag börjar utmana mig mer. Kanske att lägga till någon kroppsdel kan vara ett första steg. Sedan ett klädesplagg mindre osv. Jag vet inte riktigt, men jag är sjukt less på att skämmas, på att hata, på att tankar kroppen ska ta så jävla mycket tid.
Vilsen, förvirrad och ovan
Jag har ju inte bloggat så flitigt den senaste tiden. Var tvungen att läsa igenom de senaste inläggen för att ens minnas vad jag har skrivit. Mitt minne är ju inte heller det bästa så...
Jag har börjat få svårt att sätta ord på mina känslor, definiera dem och beskriva. De känns mer diffusa nu är förut, mer okontrollerade, samtidigt som jag upplever en viss kontroll i vissa situationer. Jag hanterar inte all destruktivitet på ett bra sätt, men det är inte heller så att jag kräks och skadar mig ett x antal gånger per dag. Jag kan väl säga att jag känner mig lite vilsen. Det går framåt med maten. Absolut jättemycket. Kanske är det något som gör att det känns konstigt? Men samtidigt ver jag ju att det känns jättebra så varför skulle det vara det? Det är bara att jag fokuserar så himla hårt på just det konkreta beteendet att allt det andra får ta stryk. Jag försöker som inte ens göra något annat än att få måltiderna på plats och vara kvar i magen. Vilket i och för sig kanske krävs. Trots att en ofta vill lösa alla problem på en gång. Men jag, som länge har varit så fascinerad och intresserats av känslor, förstår inte alls hur jag ska förklara det som pågår inombords. När det gör för ont vågar jag inte längre stanna kvar i det, utan jag blir istället jätterädd och gör allt för att slippa tänka på det. Men ändå upplever jag många gånger att jag har lyckats stanna upp och känna vad jag känner och agera lämpligt utifrån det... Som sagt känner jag mig vilsen. Och otroligt förvirrad. Mitt huvud är inte med mig alls. Ibland blir det snudd på obehagligt då jag liksom helt tappar greppet. Men jag får hoppas på att även det löser sig inom sinom tid. Jag har som bara svårt för att ens greppa vad det är så pågår inombords.
Livet gå en för fort förbi, förstår inte hur
Jag älskar skolan, den är toppen. Jag går bara några timmar onsdag-fredag, men är mest där hela tiden. Men det är ungefär det. Jag försöker hålla ögonen öppna och vara social när det behövs, men så fort jag kommer hem får jag ta den smällen och all luft går ur mig. Trots att jag kommer hem vid sex är det som att dagen är slut. För jag är slut. Och jag förstår ingenting. Det är ju inte precis så att det är en ansträngande kurs jag läser (okej, när jag var rädd för att måla i början var det jobbigt, men nu skulle jag ju fan vilja vara där varje dag). Men när jag kommer hem finns det som inget mer att ta ifrån. Allt som jag håller inom mig under dagarna släpps på fri fot så fort jag blir ensam. Samtidigt behöver jag den där tiden för att samla mig, göra saker på mitt sätt och helt enkelt få andas ut. Det blir som dubbelt, både ett helvete som bryter lös och tid som jag verkligen vill ha för att kunna fungera.
Idag känner jag dock att jag har hunnit ladda upp under helgen, trots att helger inte brukar vara en favorit. Började veckan med behandlingssamtal på Comede och efter en del tvivel tidigare gånger, kändes det lika bra denna gång som det gjorde första gången. Jag vet inte riktigt vad som händer med behandlingar när det är slut med den här, men jag vet att något kommer hända och det känns förvånansvärt tryggt. Och idag känner jag mig bara väldigt lugn. Okej, det var en överdrift. Det är något som aldrig har funnits såhär starkt som ligger och gnager som bara den och jag vill bara ha bort det. Men samtidigt är det andra grejer som jag känner ett ovanligt lugn över. Och då kan jag bortse från det här som kom starkare än starkast från ingenstans igår.
Igårkväll när ångesten var skyhög och jag bara ville försvinna gick den sista timmen av städningen åt till detta:
Otroligt rogivande.
What do I mean?
Jag blir inte bara jävligt trött och less på mig själv, nä jag blir förvirrad också. Jag förstår verkligen inte varför jag känner som jag gör, varför jag tänker som jag gör eller varför jag beter mig som jag gör. Inte heller varför jag inte beter mig som jag känner. Jag tänker att jag ska vara ärlig, men det går aldrig. Jag bara försöker dämpa allt och när det svämmar över är jag ofta ensam och då går det åt skogen. Jag blir verkligen trött på och av mig själv så det känns knappt som att jag orkar något alls. Jag har så många tankar som jag vill ha ut, för det hjälper mig att sortera och förstå. Men nu är det som att jag har för många tankar för att ens kunna sortera dem och allt blir bara kaos. Idag lyckade jag dock reda upp lite av detta kaos på ett hyfsat konstruktivt sätt så det är jag nöjd med. Jag önskar bara att jag kunde förstå mig själv bättre. Jag vet ju att jag gör en himla massa saker, men jag vill veta varför.
Som det känns just nu
Jag har sagt att livet ändå är rätt bra trots att jag mår kasst och ständigt vill dö. Jag har sagt att lycka och mående inte behöver gå hand i hand. Jag har sagt att jag inte hatar livet, bara hur vad jag har gjort det till. 
Kan också bero på att jag permanentade håret igår. Jag fullkomligt älskar att ha lockar! Dyrt? Verkligen. Men samtidigt vet jag att jag mår bra av sådant här. Visst, smink och sådant är jag helt obrydd kring, men att välja kläder och inte bara ta mjukisbyxor, att duscha med jämna mellanrum och inte vänta i två veckor...det gör att jag mår lite bättre. Jag måste bara hela tiden försöka intala mig att det inte är onödigt och att det varken är något jag inte förtjänar eller förtjänar.
Just nu. Just idag. Känns livet ganska ljust. Kan visserligen bero på min ljusa, underbara lägenhet... Men. Jag känner att saker och ting börjar tina bort litegrann.
Jag vill försöka, det vill jag verkligen. Men det är bara så svårt. När jag inte vet vad som händer sedan. När jag inte vet om det jag ser är sant. Det är bara så svårt. Att ha tillit till processen.
När jag inte kan säga som det är säger jag ingenting alls
Jag har inte skrivit så jättemycket på senaste tiden. Inte någonstans nästan. Knappt i min dagbok. Men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det känns som att jag är i ett vakum. Som att jag väntar. På någonting. Någongång.
Så här mysigt hade vi det igårmorse.
Kanske på att få veta vad som händer när de 8 veckorna på Comede är över? Vad ska jag göra då? Kommer jag få träffa någon annan? En diagnosutredning ska göras när jag kommer först i kön, men det lär väl ta sin tid. Jag vet inte riktigt om jag orkar vänta. Eller visst hade det varit skönt att kanske få svar på varför jag alltid har känt mig så annorlunda och varför jag gör och tänker på vissa sätt. Men det ska göras i Piteå. Och om inget annat är bestämt, och om det går, så skulle jag jättegärna vilja gå tillbaka till min psykolog. Hon är den enda inom vården som någonsin har tagit mig på så mycket allvar och jag har aldrig känt mig så validerad som hos henne. Och det är viktiga saker för mig. Nästan viktigare än hur behandlingen är uppbyggd. För känner jag mig obekväm med någon, kan jag inte vara öppen och ärlig. Jag vet inte riktigt vad jag känner angående min nuvarande behandlare.
Jag lever i ett frågetecken
Jag och denna ambivalens. De senaste dagarna har den varit mer extrem än vanligt. Ett vägskäl med två så olika vägar. Men jag försöker vänta ut tankarna och motivationen mot den mörka vägen och ha tålamod tills motivationen mot det ljusare kommer. Visst hade det varit lättare att bara ha bestämt sig och veta att "så här blir det", men nu är det inte det så jag försöker acceptera det.
Social allergisk reaktion
Det bubblar. Det kokar. Allt inom mig.
Jag hade kunnat umgås med min hund hel tiden istället. Inte massvis med folk som jag är rädd att göra ledsna eller arga.
Det brukar det göra. Det har det gjort länge.
Skillnaden nu. Är att jag knappt kan hålla tillbaka det.
Jag försöket dra mig undan. Delta i så få konversationer som möjligt - även med mina vänner. För att undvika att jag brister.
Nu känner jag känslor jag inte brukar känna. Inte så här starka i alla fall. Irritation. Nästan ilska. Gentemot alla. Oavsett vad de gör. Och gentemot mig själv. Jag vill bara slita mig i stycken. Och försvinna från alla människor. Bara bort, bort, bort! För jag får panik. Jag blir galen. Jag blir rädd. Rädd för att jag ska säga saker jag kommer plågas av i flera dagar. Rädd för att göra andra ledsna.
Men idag var jag på orkestern för första gången på väldigt länge. Då fick jag inte en social allergisk reaktion så fort jag kom i närheten av någon. Nä, jag satt i salen med massvis med andra människor och kände mig rätt lugn. Och rätt tillfredsställd av att vara just där jag var. Även på läkarsamtalet som jag hade idag, konstigt nog. Visst var det lite obekvämt då och då, men han frågade inga jobbiga frågor utan vi pratade mest om medicinen jag har. Så det var ju lugnt liksom. Imorgon blir det att kolla lite skidor då det är SM-veckan i Piteå nu. Det kommer vara massvis med folk, men den enda jag kommer behöva interagera med är pappa så förhoppningsvis kan jag hålla mina känslor i styr - om ingen går för långsamt framför oss eller något, då blir jag alltid irriterad.
