Jag läser. Jag minns.
Tittade tillbaka bland gamla inlägg och hittade detta:
"You'll rescue me, right? In the exact same way they never did
Jag lägger allt hopp jag har kvar i dina händer. Jag ger dig makten att ta över. Lämnar över spaden så du får bana väg. Och utan koppel följer jag lydigt bakom. För att jag är så vilsen annars. Jag är så vilsen utan dig.
Mitt ljus har egentligen släckts. Men på något underligt sätt kämpar sig en liten strimma fram. Och nu lägger jag mig raklång framför dig och tar emot en hand. Jag hoppas jag kan ge den lilla kraften jag har kvar åt att ta emot din hjälp. Jag vet inte vad jag har gett mig in på. Slänger mig handlöst utför. Tar du emot mig innan jag slår alltför hårt i marken?
I'll be happy right?
When your healing powers kick in"
Jag minns det så väl. Efter självmordsförsöket 1:a april 2015. Hopplösheten. Hjälplösheten. Hur jag hade gett upp totalt. Men hur någon fanns där. Och räddade mig. Trots svek. Trots sjukdom. Så blev jag ännu en gång erbjuden hjälp. Och medan jag föll, tog jag emot den. Jag var så vilsen. Men jag fick stödet som behövdes för att hålla mig uppe en dag till. Och en dag till. Och jag är så tacksam över all den hjälp jag har fått och fortfarande får. Trots att jag inte alls ser hur jag förtjänar det.
Kommentarer
Trackback
