Var ute en snabb sväng med hunden när vi var och hälsade på hos mormor. På vägen möter jag mig gamla idrottslärare och massvis med minnen virvlar igenom huvudet och det kommer tusentals tankar. Många från tvåan i gymnasiet och idrotten då. Även en hel del andra. Visst kom den tanken att "fy fan vad jag är misslyckad som inte har gjort något av livet sedan dess", men till största del var det mer acceptans och validering. Och faktiskt en del stolthet. Sedan våren 2013 har jag väl inte gjort något av mitt liv om "att göra något med livet" bara innefattar studier och karriär. Det har inte varit relevant för mig. Men jag har gjort saker i livet. Det har hänt så himla mycket. Jag har varit på botten och i mitt mörker. Jag har gjort saker jag aldrig trodde om mig själv, negativa sådana. Men jag säger inte att jag har nått min botten, jag tror alltid det kan bli värre. Jag tror även att det alltid kan bli bättre. Inte i någon negativ bemärkande att "jag ska inte klaga, det kan ju alltid bli värre" eller "det här räcker inte, jag måste bli lyckligare", utan bara mer acceptans och motivation att inte ge upp när det är dåligt, och hopp när går halvdant att det kan bli bättre.