Jag tänker och tänker. Och allt spelas upp i huvudet om och om igen. Inget speciellt för de flesta. Men ångesten och paniken kommer som ett brev på posten när jag har interagerat med andra. Jag vill bara sjunka genom marken och försvinna bort från allt jag har sagt och gjort. Helst inte minnas något alls. Men det är som en intensiv film som går på repris som inte går att stänga av. Ungefär som i skräckfilmer när tv:n fortsätter spela trots att kontakten är utdragen. Till skillnad från att det inte är någon skräckfilm. Inget farligt alls faktiskt. Förmodligen inget som någon annan ens läggen en tanke på. Men det är värst när min ambivalenta hjärna ändrar sig från sekund till sekund och jag säger min vilja en sak som sedan visar sig vara tvärtemot.

Jag var på uppföljningssamtal på Comede idag. Och det gick bra. Maten går inte bäst, men okej. Bra faktiskt. Men det andra, som inte är praktiska och konkreta, det är svårt. Jag förväntar mig inte heller någon megaförändring i tankeverksamheten än så länge, men det gör det svårare att följa det praktiska. Trots att jag har gjort det än så länge. Men kroppen är fortfarande min fiende. Mer än någonsin. Så att fortsätta med taktilbehandlingen kändes inte lockande efter vi pratat lite ytligt om allt möjligt. Det känns inte lockande. Så jag sa att jag ville avbryta. Men efter en djupare del av samtalet kunde jag lugna ner mig och väl utanför rummet berättade min ambivalenta hjärna för mig vad den hade kommit fram till. Jag vill inte gå taktil egentligen. För att jag vill gömma mig. Vill krypa ur mitt skinn. Men då ska jag ju göra precis tvärt om. Och trots att hela jag stretade emot, skrek nej till att be om det jag ville, så sa jag det jag tänkte. Lite i alla fall. Det viktiga. Att jag inte ville ha taktilen idag, men att jag vill testa igen. För jag måste ju bli sams med min kropp. Jag har inget val. Eller visst har jag det, men destruktivitet framför frihet låter inte som det bästa alternativet.

Jag gillar det här. Att använda bloggen till precis det jag har den för: att skriva av mig. 

Men tankarna snurrar. Jag kippar efter andan. För det som för många kan vara något banalt, är för mig något som jag av någon okänd anledning påverkas så mycket av. Men jag försöker tänka att jag gjorde något bra. Och vad hon tänkte har jag ju faktiskt ingen aning om och att spekulera hjälper ingen vart.