I never needed anybody's help in any way, but now these days are gone, I'm not so self assured

Mycket går framåt och snart antar jag att jag är helt utan behandling, vilket känns skönt för nu känns det knappt som jag har någon. Men det är dagar som denna som jag känner att jag hade behövt min psykolog från Luleå lite extra. Inte för att allt går åt helvete, utan för att jag bara behöver vägledning. Just för stunden. 
Dagar som denna hade jag tagit vara på de där telefonstöden som jag nästan aldrig utnyttjade.
Jag skulle kunna ringa trots klockan.
Någon hade lyssnat. 
Förstått. 
Gjort det begripligt.
Jag hade fått tips på hur jag ska förhålla mig.
På vad jag ska göra.
Dagar som denna hade det varit skönt att ha någon som hade hjälpt till att komma på fortsättningen.
Men jag får tänka på vad hon sa när jag, som så många gånger förr, pratade om just detta. Och sluta fucking freaka ur hela tiden!
Som så många gånger förr...sååå less på mig själv.
Önskar att jag var hemma. Där. Ensam. Då kan jag slappna av.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0