Den senaste tiden har jag känt mig som en kall och känslolös sten. Men igår släppte det. Mitt övervak togs bort, möjligheterna att skada mig själv flödade fritt och tvånget bara sköljde över. Eftermiddagen var jobbig - kvällen blev ännu jobbigare. Jag tror inte jag har gråtit så mycket någon gång i hela mitt liv. Helt kaos alltså. Jag var totalt förstörd. Men tillslut kunde jag lugna mig. Tack och lov att det finns kunnig personal.

Idag har känslorna dock återgått till att lysa med sin frånvaro. Blir som helt ställd och går på automatik när tankarna får spel. Tänker att jag borde känna på vissa sätt i vissa situationer, men känner det inte. Säger saker jag vet att jag borde säga, men sedan kommer jag inte längre. Gråter inte. Hyperventilerar inte. Skrattar oengagerat i fel tillfällen.

Inte fick jag träffa någon läkare igår och inte idag heller. Har massvis med frågor och jag hoppas på att få svaren imorgon istället. Målet jag har just nu är att överleva kvällen. Ett hinder finns, men om jag överlever det, blir nog kvällen möjlig att klara. Hoppas på ett vettigt läkarsamtal imorgon och permission över helgen.

Jag vet att jag borde komma till en insikt. Jag anar att andra väntar på att jag borde komma till den där insikten. Men jag gör det inte. Jag har inte heller någon vilja att göra det. Det är ett tåg jag inte vill hoppa på. Samtidigt som många säkert tycker att jag borde tänka efter, överväga, köra. Men jag tänker inte det jag borde tänka. Jag känner inte det jag borde känna. Och jag vet inte hur jag ska kunna ändra på något jag inte vill ändra.

Jag är ledsen. Eller nej, jag vet att jag borde vara ledsen. Över allt jag gör. Över vad jag orsakar min nära. Över allt. Men jag känner absolut ingenting. Saker som skulle skapa tårfloder ger mig inte ens ett litet känn i magen. Det känns som att nästan vad som helst skulle kunna hända utan att jag brydde mig. Jag har alltid haft nära till skrattet, det känner jag väl att jag delvis fortfarande har, men det är så ytligt. Skrattet kommer som på beställning i situationer där en som jag förväntas att skratta. Det är samma sak med mitt dåliga samvete; jag har alltid haft nära till det, haft dåligt samvete över allt, men nu känner jag bara att jag borde ha det i vissa situationer. Men jag känner det inte. Jag känner mig som en känslokall robot och det är verkligen inte så jag är van att känna mig som. Jag, känslomonstret nummer ett, känner mig nu som en kall sten eller något. Jag önskar att jag kunde vara positiv, eller nä, jag önskar det inte för jag bryr mig knappt, men jag vet att jag borde önska det. Men jag känner mig inte positiv. Jag känner inget alls. Känslostormar utan känslor

Jag har som ingenting att skriva. För jag tänker bara samma saker om och om igen. Tankar jag inte får tänka. Tankar som jag inte borde ha. Tankar som medicinen skulle bota. Men jag har dessa tankar ändå. Alldeles för många av dem. Eller mig stör det inte så mycket, det är väl snarare konsekvensen av dem som stör andra. När jag inte har dem är jag rädd för att få dem, men när jag väl har dem vill jag inget annat än följa dem. Och nu har jag haft dem alldeles för länge utan att ha följt dem så det börjar skava alldeles för mycket inom mig.

Jag känner för att gråta. Men jag har inte kunnat fälla en enda tår på veckor. Det är otroligt ovanligt för att vara mig, men vad ska man göra när inga tårar finns? När tårarna trillar förstår andra att man är ledsen. När ens känslor känns som sten allihopa, kan ingen se vad man känner.

Saknar mitt hem

Har försökt hålla igen hela dagen. Distraherat mig med allt jag kan komma på här inne, det vill säga typ rita, skriva och vara inne på internet. Och såklart har jag inte distraherat mig och sedan tagit itu med känslorna och verkligen känt dem för att sedan låta de minska, utan jag har distraherat och trängt undan. Också kommer det som på beställning när allt annat tystnar.
I mitt huvud är det inte tyst.
Jag försöker och försöker få bort allt som är början till en tanke.
För jag är så rädd att sådana där tankar kommer. Tankar som jag inte vill ha. Tankar som jag så gärna vill följa när jag väl får dem.
Bort bort bort.
Ska försöka sova. Får ingen medicin alls just nu bara för att säkerställa att levern fortsätter ha bra värden. Så det blir att kämpa för sömnen denna natt också. Men jag ska försöka. Och försöka få annat i tankarna än det som så starkt tränger sig på.

Ett schema. Som de tycker att jag bör fylla i lite grann. Så jag inte bara ligger på mitt rum hela tiden. Så att jag inte bara omges av alla tankar hela dagarna. Har fyllt i ett önskeschema, med min fd behandlare på Comede som nu jobbar här, för kommande vecka som jag ska ta med på läkarsamtalet. Kan säga som så att det schemat innehåller skola. För till veckan börjar lektionerna och om det är något som kan få mig att må bra så är det just det. Trots att jag inte alltid är så motiverad till det hela tiden, får det mig ändå att må bättre.

Dagarna gå så otroligt långsamt. Jag vill hela tiden bort från där jag är. Oavsett var jag är. Egentligen är det väl mig själv jag vill bort från. Fly från allt som finns inom mig. Men det kan jag ju inte. Tyvärr.

Försöker få minuterna att gå men de verkar gå allt långsammare och ångesten bara stiger. Jag vill bara gråta, men jag har inga tårar. Jag vill bara skrika, men jag har inte modet. Jag vill bara att allt ska ta slut, men jag vet att det fortsätter. Så länge jag fortsätter så kan jag inte fly från allt det där jag vill fly ifrån. Jag försöker trösta mig med att dagen snart är slut. Och då, om jag inte drömmer mardrömmar och äckliga hårstrån, får jag i alla fall vara ifred från mig själv en stund. Kommer mig inte för att göra någonting på dagarna trots att jag försöker. Kunde rita några minuter igår, men sedan är det som att allt tar stopp. Motivationen som inte ens fanns där i början blir bara ännu mindre. Och jag ger upp på en gång. Och minuterna fortsätter tugga på i ett förfärligt lågt tempo. Och jag vill bara någon annanstans. Hela tiden. Bort bort bort.

Har hållit på att spricka hela morgonen pga nervositet angående läkarsamtalet som skulle ske på förmiddagen. Där blev det väl som väntat: ok att åka om pappa följer med. Jag blev så jävla arg inombords att jag till och med käftade emot, var otrevlig och höjde rösten. Önskade mer än någonsin att jag var en utåtagerande person som kunde slå, sparka och skrika. Försökte få dem att ändra sig men gjorde det förgäves. Gick in på mitt rum och var jävlart fly förbannad, men det enda jag kunde göra var att sätta mig i mitt lilla hörn av fotändan och stirra. Tomt och utan liv. Men så bubblade andra känslor upp och jag kände den där paniken som jag gjorde i vintras, natten jag var här - jag måste härifrån! Ringde några desperata och stressade telefonsamtal och pratade med sjuksköterskan och helt plötsligt hade jag fixat en permission tills imorgon eftermiddag. Ringde något till samtal och nu har jag nästan lugnat ner mig helt. Det blir också Stockholm, fast med pappa och det får jag väl ändå se som det näst bästa alternativet. Nu vill jag bara härifrån så fort som möjligt.

Tog kort på fönstret från andra sidan igår när jag och mamma och pappa var ute på en prommis med vovven. Varför är det bara mitt fönster som är halvt täckt av sådan där plast där nedtill (fönstret till höger om gallerbalkongen)? Alla andra verkar ju få se ut...

Jag är så nervös. Och rastlös. Kan knappt sitta still. Trots att det är i princip det enda jag har gjort den senaste månaden. När man är en sådan som vill veta allt, ha koll och kunna planera, ja då är det otroligt påfrestande när saker och ting ska tas dag för dag. Det har varit så frustrerande att inte veta när jag får träffa en läkare, att inte veta när jag får komma hem, att inte veta någonting... Nu är det dock något som är ännu mer frustrerande; jag vet ännu inte om jag får åka till Stockholm eller inte. Beslutet tas imorgon och på förmiddagen är det sagt att jag ska få träffa läkaren. Och jag är så nervös att jag vet inte var jag ska ta vägen!!! Ångesten över att inte veta, att inte få planera som jag vill...ja, det tar kol på mig. Sedan att det dessutom kan bli ett ja, nej eller mittemellan stör mig så sjukt mycket. För tidigare har jag bara sett att antingen åker jag själv eller så åker jag inte alls. Nu börjar dock min lust att åka vara så stor, samtidigt som min lust att vara här bara blir mindre (ja, eller jag har väl aldrig haft lust att vara här precis, men ni fattar) så jag kanske har tre möjliga alternativ, varav ett (åka men inte åka själv) kräver lite omplanering. Den omplaneringen vill jag göra nu i så fall, men jag vet ju inte ens vad svaret är. Om jag får åka själv, om jag inte får åka, eller om jag får åka bara jag tar någon med mig. Det gör mig galen. Trots att jag får veta imorgon. Men jag vill veta nu. Helst nyss.

Jag drömde att jag kunde förklara vad det är som gör så himla ont. Med beskrivande ord fick jag fram det jag ville säga. Jag bara sa allt jag kände. Och hur det kändes. Och helt plötsligt kunde jag förklara. Och någon förstod.
Jag vet inte vad som hände. Vad som fick mig att kunna prata om allt så tydligt. Men jag minns att jag kunde få fram det. Få ut det. Få bort det. Men jag minns inte innehållet. Bara att jag pratade om det som hela tiden skaver. Och det var begripligt.

Nu är snart den här långa dagen äntligen slut. Egentligen vet jag inte om jag vill det eller inte, för imorgon väntar måndag. Vardag och säkert läkarsamtal och jag vet inte alls vad jag har att vänta mig. Jag tänker på min Stockholmsresa. Och jag tänker på resten av tiden här. När får jag komma hem? Får jag komma hem innan nästa tisdag? Om inte, får jag åka till Stockholm eller tas, det enda som jag ser framemot, bort från mig? För så känns det just nu.
Det enda jag ser framemot.
Jag säger att jag längtar tills dagen är slut, men det är inte för att jag på något sätt ser framemot nästa. Jag vill bara att dagen ska vara slut och att det inte ska komma någon till. Men det gör det ju. Och jag vet det. Men när jag sover får jag i alla fall en liten paus från alla tankar - om jag inte drömmer mardrömmar om sådant som gör mig tvångsmässig såklart, det har börjat komma mer och mer. Ungefär som när jag under ätstörningen alltför ofta drömde att jag åt vissa saker som jag absolut inte "fick" äta.

Jag vill som gå och lägga mig, men jag gruvar mig över alla gånger jag vaknar på natten och alla hemska saker jag måste ta mig igenom i mina drömmar. På dagen längtar jag tills det blir natt och när det är natt längtar jag tills den är över. Jag känner mig långt ifrån fröken positiv. Och helt ärligt så har jag ingen motivation till att vara det heller. Jag vill bara gråta, men tårarna verkar ha tagit slut. Personalen här försöker prata med mig men jag bara underpresterar hela tiden. Om jag ändå hade lite tårar kunde jag i alla fall förmedla lite av hur det känns. Nu känns allt så himla mycket, samtidigt som det inte känns alls. Känner inget. Vill inget. Önskar inget. Inget mer än att få ta en paus i Stockholm i SF-bokhandeln och på Gröna Lund med Melissa Horns musik. Annars känns allt bara dött. Allt som borde vara så levande. Känns bara dött.

Jag ser deras blickar och som hökar följer deras ögon mig. För både de och jag vet var jag är på väg. Känner mig skyldig samtidigt som att jag inte kan göra annat än det huvudet säger åt mig. Följa. Lyda. Göra.
Och samtidigt kan de inte förbjuda mig. Men de hindrar överdriften.
Men var går egentligen linjen, på vad som är okej? Normalt? Lagom?
Det är svårt att säga. Så därför måste de tillåta mig. Men ändå ha sådan koll. Och jag känner deras blickar bränna mot ryggen. Där jag går. Och trots att ingen vet var gränsen går. Måste de sätta ett stopp. Annars tar allt över.
Så trots att jag blir förbannad. När de kommer med sina stopp.
Är jag ändå tacksam. Över att det i alla fall kommer ett stopp. Att jag inte har något val än att det tar slut för en stund.

Jag gillar inte tonen i mina senaste inlägg. Inte innehållet heller, trots att de känns ganska innehållslösa. De får vara kvar för jag ser ändå bloggen som någon slags resa eller berättelse och allt borde väl få vara med, trots att jag i efterhand egentligen vill radera allt.

Jag försöker vara arg. Och det kanske jag är också. Delvis. Jag har bara svårt att uttrycka det. Men mest är jag ledsen. Ledsen och rädd. Ångesten stiger mig åt huvudet och tårarna tycks aldrig ta slut. Det varvas då och då när jag får besök med leenden - varav några riktigt äkta, men många tillgjorda för en måste ju vara trevlig. Men sedan är jag tillbaka till min lilla bubbla. Försöker gömma mig. Och försvinna. Inte synas. Inte vara till besvär. Gråta i min ensamhet och bara låta tiden gå. Gråta så mycket att orkeslösheten träder in och ger en stunds sömn och vila. För jag vill bara slippa tänka. Slippa vara. Slippa finnas. För när jag kommer i kontakt med känslorna jag desperat försöker undvika, då gör det så himla ont. Och jag är rädd för vad som ska hända. Jag är rädd att inte veta. Och jag är rädd för vad jag kommer få veta. Och i slutändan gör allt mig bara så himla ledsen.

Men jag försöker blockera alla smärtsamma känslor. Försöker vara hård och arg. Blir irriterad på allt och alla. Önskar att jag var helt själv. Men samtidigt önskar att jag inte var just det. Jag önskar att jag kunde vara arg på riktigt och släppa ut allt. Men så blir det bara ett försök till något som inte alls gör nytta utan bara skadar. Och ännu en gång vill jag bara bli lämnad ifred. För ingen förstår. För jag kan inte berätta. För jag förstår inte ens själv.

Kanske är det just det som gör att jag försöker bygga upp den hårda och arga fasaden. För att jag blir frustrerad över att jag inte förstår. Och när jag inte förstår vet jag inte hur jag ska göra med alla känslor. Men när mörkret närmar sig kryper de tätt intill. Jag vet inte orsaken till att de finns där. Men jag vet att jag mest bara är ledsen och rädd. Och jag vill bara förstå. Förstå mig själv och allt som händer.

Uppgivenhet. Hopplöshet. Frustration. Ja, jag vet inte riktigt vad jag känner. Tvången stiger mig åt huvudet här inne. Igår tog de mig till akuten. Inget farligt alls, bara något en sjuksköterska råkade se precis då jag skulle gå och lägga mig, trots att jag har försökt dölja det så mycket jag kan. Men jag erkänner; tvången är starkare än mig. Och inte blir det bättre av att vara här. Jag går inte emot dem av egen vilja - jag tvingas gå emot dem för det finns inget annat möjligt val, men då byter det istället form fort som attans. En tanke och poff! Ett tvång. Som sedan blir flera tvång. Och det blir totalt kaos i min skalle. Så kaos att jag inte ens kan prata med de flertal (!!!) från personalen som försöker prata med mig. Nu har det blivit ännu fler restriktioner, eller vad man nu ska kalla det, och jag började morgonen med tårar och en gnagande ångest. Jag förstår varför de gör som de gör, men det tar kol på mig.

Hamnade i samma rum på akuten som jag var i förrförra måndagen. Mådde dock betydligt bättre fysiskt nu än då.

Jag är så arg på mig själv. Att jag inte kan säga något annat än "bra" när det här finns massvis med människor som frågar hur det är. Jag är så arg på mig själv att jag inte kan be om hjälp för att jag känner mig ivägen. Jag är så arg på mig själv för att jag, trots att jag vet att de sitter på makten och jag inte har något att säga till om, har så dåligt samvete över att jag tar upp en plats här.

Jag är också arg på mina tankar. Som bara skriker i mitt huvud. Som är för många för att sortera. Som gör att jag gråter floder så fort jag är utom synhåll för någon. För visst kan jag gråta, men helst inte när någon annan är i närheten. Jag är också arg på att jag inte kan göra något av den här ilskan. Jag vet att det är bra för min del att jag knappt vågar göra någonting. För annars hade det kunnat bli jobbigt. Men jag vill så gärna också kunna skrika. Sparka och slå och bara spotta ut min ilska. Säga ifrån och inte bara tyst säga "snälla".

Det känns som ett mindre kaos. Där jag inte har någon kontroll. Och jag får panik. För jag vet inte hur jag ska göra. När alla tankar tränger på. Jag vet inte hur jag ska förklara hur det blir. Och jag blir så arg. Här i min ensamhet. Men inte ens då kan jag släppa ut det. Jag bara slits mellan olika alternativ. Och min ambivalenta tvånghjärna tystnar aldrig. Blev av med vaket nyligen, vilket kan vara en del till varför alla dessa tankar är starkare än någonsin - nu kan jag göra precis vad jag vill, allt tankarna säger åt mig att göra.

Nog har man ju sett renare hår.

De senaste dagarna har jag fått veta hur självisk jag är. Hur jag bara tänker på mig själv och struntar i andra. Jag har blivit uppläxad om hur viktigt det är att bry sig om andra också och inte bara om sig själv. Jag har blivit rådd att höra saker för andras skull för det kan få en att må bra. Ja men jo, tack för tipset, det visste jag inte, det har jag aldrig testat förut. För en gångs skull har jag faktiskt börjat tänka på mig själv den här våren, men nu inser jag ju att jag tydligen har blivit helt känslokall gentemot andra och inte bryr mig alls. Tack för att ni upplyste mig om det. Det får mig ju att bli så himla motiverad. Inte alls lägga mer skuld och skam på mig själv än vad jag redan gör. Jag får ju inte alls fler tankar och bekräftelse på att jag är den där fruktansvärda människan jag tänker att jag är. Det är ju precis så att jag lämnar tanken "men alla skulle ha det bättre utan mig". Det är ju inte alls så att jag desperat försöker komma härifrån för att jag hellre kramar om mina vänner än bryr mig det minsta om mig själv.
Såklart inte för jag är en jävla egoist som aldrig någonsin har tänkt på någon annan än mig själv. En självisk jävel som bara bryr mig om hur bra jag har det.

Men om vi säger så här till er som säger det då, kan inte ni tänka lite på mig och låta mig dö ifred. Varför bry sig om en som är så jävla hemsk.

Jag vill säga äntligen. Att äntligen är jag av med motgiftet. Men nu är jag flyttad från medicinavdelningen till psykiatrin. Så det blir inget "äntligen" där inte. Vet inte ens vad som händer. Har inte träffat någon läkare. Hoppas på att få göra det imorgon. Hoppas på att bli av med vaket. Hoppas på att få eget rum. Hoppas på att få komma ut. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet ingenting. Jag vill bara bort härifrån. Kvävs.

Jag pratar om bokstäverna. Bokstäverna som skapar ord som sedan kan skapa meningar. Och dessa byggnader av meningar kan ge en mening. Trots att de sitter långt inne just nu så vet jag att de finns. Och på något sätt känner jag mig lite mindre ensam. Tankarna vägrar hålla käften, men kan jag få ner några av dem i ord vägs balansen upp endel i alla fall. Så jag försöker pressa ut orden trots att jag vet att det inte är en fungerande metod för mig. Och när någon rad väl kommer, ja då försöker jag få fram den till ytan direkt. Så jag skriver. Och försöker illustera - så gott det går. Bilderna i mitt huvud är så mycket starkare än vad som någonsin kan komma ut på papper. Ibland blir det bara ytligt och utan känsla. Men det är okej det med. Hur avancerat, enkelt, ytligt eller känslosamt det än blir så försöker jag bara att köra på. För att få ur mig. För att distrahera. För att käfta emot alla tankar som vägrar ha ett slut.

Jag vet att det hjälper mig att skriva. Och jag vet att jag gillar att skriva. Inte sådant som kan bli rätt eller fel förstås, men känslor. Kasta dem överallt och ingenstans. Och på något sätt känns det som att för varje gång jag på ett eller annat sätt yttrar mig angående mina känslor så tar jag ett steg framåt - oavsett om det är erkännande för mina föräldrar, djupa samtal med en behandlare eller några rader här på bloggen. Det hjälper och jag känner mig mindre tyngd. Men jag har inte längre samma förmåga att skriva. Inte heller kanske samma driv. Eller jo, driv har jag, men jag har svårt att formulera mig. Och svårt att återigen gå tillbaka till det där stadiet där jag bara kan skriva precis som jag känner - utan pekpinnar. För alla har vi känslor, och det är precis vad de är, just känslor. Men nu känns det som att jag balanserar på en sådan skör tråd att det kan bli fel. Att mina känslor på något sätt kan bli fel. Hur det nu kan gå till. Att jag formulerar mig fel och att allt går åt skogen. Men jag vill kunna skriva som jag skrev förut. Och om jag inte kan. Så vill jag i alla fall försöka. För ibland känns som det enda verktyget jag har.

En dag då det var ljusare. Och jag hade blommor i håret.

Jag hatar mina känslor jag hata mina känslor jag hatar mina känslor