Helt slut, men ändå så vaken. Hjärnan spinner på. Samtidigt som den inte alls hänger med och bara vill vara ifred.

Dagar är tunga, dåligt mående tar på krafterna. Men det är först då man börjar kämpa emot som det blir riktigt tungt.

Det blev ju liksom mitt hem när Fia flyttade in efter att vi hade varit i Prag. Det var då det kändes klart. I början blev jg rädd varje gång det lät, innan jag insåg att det var hon. Nu är det så tyst. Ingen pratar med mig. Ingen hälsar mig välkommen när jag öppnar dörren. Ingen skriker sent på kvällen och väcker grannarna. Det är bara tyst. Så småningom kanske Hans och Buffster börjar prata med mig, men det kommer aldrig vara samma. 

Jag grubblar mycket över huruvida det var rätt eller inte. Om jag gjorde fel eller om det var bäst för henne. Men jag kommer aldrig få veta. För nu sitter jag i soffan och tittar mot hörnet tvärs över rummet. Och där är det tommare än det var när jag flyttade hit. Buren står på balkongen för jag vill inte se den stå där i hörnet och vara tom. Det är tomt nog.

Jag önskar att jag kunde skriva om lättare ämnen. Men det är de tunga jag har erfarenhet av.

Jag önskar att man kunde komma hit till bloggen och lämna den med ett leende på läpparna. Men att underhålla har aldrig riktigt varit min grej.

Jag önskar att jag kunde inspirera och motivera. Men jag är trött på att säga en sak till andra och göra något annat själv.

Jag önskar att jag kunde skriva om roliga saker. Men det har jag nästan aldrig nytta av.

Jag önskar att jag kunde skriva lite mer muntert. Men jag tror inte på att visa en falsk bild av vardagen.

Jag önskar att jag kunde skriva om något annat än vad jag gör. Men det är det här som ger mig något och det är det här jag kan.

Jag önskar att mina inlägg kunde kunde vara något annat än det här. Men det är de inte.

Ner.

Fram.

Tillbaka.

Höger.

Vänster.

Hit.

Dit.

Överallt.

Ingenstans.

Allting.

Inget alls.

Jag hatar det. Jag blir galen. Jag är less.

Kan jag bara få vara stabil. Ha känslor, viljor och tankar som håller i sig längre än en halvtimme (och absolut längre än en minut). Jag kan ta att de är jobbiga. Jag behöver inte vara glad. Men jag vill bara att de ska bestämma sig.

Mina känslor.

För jag orkar inte. Försöka hålla utsidan stabil. När insidan skriker och far hur den vill. Jag orkar inte stampa på samma ställe hela tiden bara för att jag ena sekunden är motiverad medan jag nästa sekund vill dö. 

Men jag vet att det är så här det är. Och det enda jag kan göra är att acceptera. För att sedan hantera. Men jag hinner bli less på mig själv innan jag ens har försökt. Jag är så jävla jobbig och jag orkar inte vara i min egen närvaro. Men tyvärr kan jag ju inte göra något åt det. Jag är liksom fast med mig själv.

Det gör det som inte lättare att må bättre när man inte kan sova. Och nog hinner hjärnan spinna på ett x antal varv under tre eller sex insomningstimmar. Eller den skulle kunna göra det. Egentligen försiggår det inte så mycket varken i känslo- eller tankeregistret när jag ska sova, förut var just det mer påtagligt. Nu känner jag mig mest hur himla jättetrött jag är, men ändå kan jag inte somna. Vakna går däremot väldigt lätt, tyvärr. Eller att kunna vakna är väl bra, men att sova när man är trött är väl bättre? Åtminstone skulle det kännas så för mig. Trött trött trött. Dock sover jag rätt stabilt när jag väl har somnat - om jag somnar. Är ledsen över att mitt tyngräcke inte hjälper längre, men jag gillar just det för mycket för att byta till ett tyngre (ja, jag har problem med att se skillnad på objekt och levande varelser). Sömntabletter har jag inte haft på länge. Mina insomninsövningar fungerar inte. 

Jag minns tiden då jag tog bra sömn förgivet. Det var då.

Trötthet är en sårbarhetsfaktor, och att inte kunna sova ordentligt gör inte att en mår bättre precis. Tyvärr.

Men saker är som de är. Oavsett om man vill eller inte. Jag tror jag börjar förstå det lite grann.

Men det gör mig galen. Jag blir tokig på mig själv. Frustrerad och fullkomligt galen.

Men jag börjar kanske förstå. Att det finns vissa problem. Problem som alla kanske inte går att lösa, bara hantera på ett icke-destruktivt sätt.

Det gör inte att jag känner mig mindre galen, bara mer. Men samtidigt kanske jag kan finna en slags förståelse så småningom.

Då kanske jag finner mig i att jag är lite galen. Att jag blir jävligt less på mig själv. Men att det går att hantera utan att skada andra.

Jag har trott att alla människor tänker på det här sättet. Och därför inte kunnat begripa att jag är sjuk på riktigt. Men efter att ha sett och hört den här scenen (från 3.54) från filmen Min lilla syster (har aldrig sett filmen) ett x antal gånger via diverse program så fick jag denna gång tänka till lite extra. Efter att ha lyssnat på det här radioprogrammet då reportern pratade om skillnaderna mellan Katjas och hennes pappas synsätt på det där ägget som någon hade ätit upp och eventuella lösningar, förstod jag att alla kanske inte tänker som jag. Jag förstår absolut Katjas desperation när ägget är borta och att det inte bara är att "ta något annat som finns i kylen". Men tydligen är detta något pappan inte alls förstår. 

Detta är bara ett exempel. Jag tänker mycket. Väldigt mycket. Som många andra. Men kanske är det så att många av mina destruktiva tankar har en problematik bakom sig, att alla inte tänker så. Fler, absolut. Men inte alla. Och om det är så. Att problem ligger bakom vissa tankar och beteenden. Går de kanske att bli av med.

"Jag har förlåtit dig, nu gäller det bara att du förlåter dig själv."

Det var vad min psykolog sa när vi träffades idag på ett avslutningssamtal. Som jag har gruvat mig. För som ni vet slutade det inte speciellt bra mellan oss; ett gemensamt samtal med ambulanspersonal en lördagseftermiddag och inläggning på IVA. Jag har extremt dåligt samvete över hur jag betedde mig och vad jag sa (eller rättare sagt, inte sa) när vi pratade tjugo minuter innan jag käkade tabletter dagen innan. Jag har det fortfarande. Och jag var så rädd över att hon skulle vara jättearg på mig. Vilket hon självklart inte var. Idag pratade vi inte om något speciellt. Jag grät mest, hade hela famnen full av servetter. Acceptans, förståelse och förändring var väl det som mest kom upp. Att acceptans är något jag verkligen måste jobba med, men att icke-acceptans samtidigt är ett stort problem för mig. Förståelse är något jag behöver för att kunna validera mig själv och att dessa förändringar som har skett är jobbiga trots att många har varit något jag har viljat. Samtidigt har jag också förändrats liksom att min problematik har omformats på vissa plan och förhoppningsvis kanske en diagnosutredning görs. Det var mycket vi pratade om, men som sagt var det mest tårar från min sida. 

Hon är den bästa jag någonsin träffat och ingen har förstått sig på mig så bra som hon har. Jag har aldrig känt mig tagen på så mycket allvar som av henne. Ingen har någonsin validerat mig så mycket, bra och rätt som hon. Jag har fått så mycket hjälp! Jag önskar bara att jag kunde ha tagit tillvara på den mer än vad jag har gjort.

Det var jobbigt. Det var väldigt jobbigt och det visste jag ju att det skulle bli. Jag har fortfarande gråten i halsen, flera timmar senare. Jag visste att det skulle bli så här. Ändå ville jag dit av någon anledning. Min psykolog sa att jag var modig. Jag vet inte om jag håller me henne riktigt. Jag var ju inte rädd precis, jag ville ju, men samtidigt ville jag få ett avslut. Fast å andra sidan känns det inte riktigt som ett slut...det känns som att jag inte är färdig där. För som hon sa, hon finns kvar och jag kan kontakta henne när jag vill. 

Men det är en del av denna ambivalens som jag hatar lite mer. 

Visst är det jobbigt att det kan ta hur länge som helst att fatta vardagliga beslut - eller att jag inte fattar dem alls. 

Det gör mig galen.

Men ambivalensen gällande mål och viljor. Den slår allt. 

Ena sekunden har jag motivation till allt. Nästa sekund vill jag dö.

Först tänker jag att det kan gå.

Sedan vill jag bara skita i allt.

Och det förstör liksom för mig. Väldigt mycket. Och det ändras på ett ögonblick. Jag vet att det kan vara en del av diagnosen. Men jag vet inte hur man ska hantera sådan extrem beslutsångest.

Jag önskar bara att det kunde gå snabbare. 

Men samtidigt vill jag att den här bedömningsfasen ska vara förevigt.

För hur ska jag våga?

Hur ska jag göra?

Hur fan ska det gå?

Jag förstår inte. Verkligen inte.

Men jag försöker att inte se så långt fram. För då vill jag bara ge upp.

Men än så länge har jag planerat att stå ut. Trots att det är jul. Trots att jag inte vill.

Men jag tänker att det kanske kommer en dag då jag är glad över att jag stod ut. 

Just nu känns det tungt. Så därför blir det inte så muntert här. Men ärlighet är väl kanske något jag borde prova på.

Jag kör på det spåret än så länge. 

Prata om maten känns dock fortfarande för jobbigt. Jag vet inte, men det är känsligare på något sätt.

Mer skam. Mer skuld. Än något annat.

Och det kan väl få vara så ett tag. Tills jag är redo.

Först måste jag väl bli redo att erkänna helt för mig själv.

Fram tills dess. Står jag ut.

Så jag förstår inte. Och jag har så himla svårt att ta emot hjälpen andra erbjuder sig. Jag blir så himla obekväm och på 25:an fick jag rent utav panik för att jag kände mig så besvärlig och ivägen - trots att det enda jag gjorde var att ligga i sängen och sova i mitt mörka rum. Igår däremot fortsatte jag att smått ta emot hjälp. Det var dags för det andra besömningssamtalet på Comede och det kändes nästan lika bra som första gången, vägningen drog väl ner betyget lite. Det som gjorde att det drogs upp igen var att jag ska få komma dit på torsdag för en sista bedömning och det känns verkligen bra att jag fick komma så snabbt. Vad som händer sedan lär vi väl prata om då.

Det händer så mycket inom mig. Men samtidigt ingenting. Jag kan inte ens få ut de ord jag vill. Det är som stopp i hjärnan. Jag gör något nu jag inte brukar göra under mina känslostormiga inlägg - jag skriver om, jag raderar. För ingenting kommer ut, samtidigt som allt kommer ut. Och jag vet inte vad jag ska säga. Mina känslor börjar driva mig till vansinne och det får mig nästan att tänka i andra banor. Om migsjälv. Om diagnoser. Om att det kanske är något som är "på riktigt". Och jag vill egentligen tro på det för då har jag ju förklaringar. Men även den som är öppen kan ha svårt för att riktigt inse hur det är för en själv. Och har man en förklaring kan man hjälpa sig själv. Något jag vet att jag kan göra nu är att inte sätta mig på en buss hem så fort jag kommer till Luleå, utan faktiskt åka till Byn och pyssla med min andra familj. För det kommer ju få mig att må bra. Det är läge att använda färdigheten göra tvärtemot för känslorna är inte berättigade. Det är inte fel att känna dem, men de är inte logiska.

I torsdags pratade jag ännu en gång med läkaren från psykiatrin här i Piteå och jag måste verkligen trycka på det faktum att jag har blivit bemött så himla bra. För som jag sa är det viktigt att komma ihåg det lilla positiva som finns kring psykisk ohälsa - som till exempel vänner som inte lämnar en. Jag har mött många dåliga läkare. Jag har upplevt mycket dåligt bemötande. Och det har jag skrivit om. För det är ju viktigt. Faktiskt. Men när jag nu har varit med om detta så tycker jag det är ytterst viktigt att tala om det också. För detta är verkligen något nytt för mig. Inte på öppenvården då, för på DBT:n har jag ju blivit bra bemött - även tagen på allvar. Bra bemötande på ätatörningsmottagningen också - dock kanske inte samma upplevelse av att bli tagen på allvar. Men på sjukhuset och av läkare på öppenvården då har det inte riktigt känts så bra. I Luleå alltså. Men nu har jag varit med om detta fantastiska i Piteå som jag bara måste få dela med mig av.

Min budskapsbild som jag nämnde i tisdags, var alltså Sluta kommentera kroppar. Jag är så fruktansvärt less på alla som tar sig friheten att säga vad de vill om andras kroppar. Det är det jag blir mest upprörd över, men med detta budskap menar jag faktiskt kommentarer kring alla kroppar. Visst får man säga vad man vill om sin egen, men även det tycker jag att vi ska sluta med. Oavsett om det är om ens egen, någon annans, positivt eller negativt, så är det så fruktansvärt onödigt och dumt. Nej, bara nej liksom. Jag har helt enkelt för många känslor och åsikter kring detta för att ens få ut något. Så sluta. Sluta kommentera kroppar!

Av någon anledning tänker jag att jag har någon slags skyldighet att berätta saker och ting som jag kommer fram till för "någon kanske kan ha nytta av det". Och jag känner mig så otroligt töntig för jag vet ju att de flesta som läser är släkt och vänner. Men det är i alla fall så mina tankar går och jag glömmer bort mig själv. Jag stannar inte i den där stunden, för så fort jag kommer fram till något eller får en viss tanke så hamnar jag direkt i formulering och skrift. Så för min egen skull är det kanske ibland bättre att berätta saker i efterhand. Men det tar emot. För på ett sätt så fastnar saker mer när jag skriver. Och jag kan gå tillbaka till dem och tänka "var det jag som tänkte och skrev det där?" - och hjälpas av mig själv. Dessutom gör det mig så glad när någon talar om att jag på något sätt har gjort något positivt för dem genom något jag har skrivit. Men när hela situationen förstörs för att jag inte litar på att jag ska komma ihåg det jag vill och börjar då formulera mig redan i stunden, gör det väl egentligen ingen långsiktig nytta.

 

Fast i och för sig, min motivation, tankar och mål ändras ju från den ena sekunden till den andra. Så jag ska nog inte säga att något blir på ett visst sätt. För när jag har publicerat det här inlägget så tänker jag förmodligen annorlunda. Jag sa ju att jag skulle se hur det blev med bloggen efter att jag hade publicerat alla inlägg från utkastet. Jag skrev några till. Och nu inser jag att jag kanske inte behöver bestämma mig. Har redan tagit ett dåligt beslut, ångrat mig, och ändrat mig just bara för att jag ville ta ett beslut. Så nu beslutar jag inget. Inget alls.