Jag vet och jag påstår absolut inget annat än att jag fortfarande är sjuk. För det är att förenkla tillfrisknadsprocessen och förminska problemet. Jag tror inte heller att många ens kan säga att de känner sig friska efter friskförklaringen - ett stadium som jag inte ens har kommit till ännu. Men. Så himla mycket har gått så mycket framåt. Jag kan inte ens beskriva i ord. Eller visst kan jag beskriva konkreta saker som har förändrats - som jag har förändrat -, men känslan kommer jag aldrig kunna förklara. Den känslan jag redan nu har. Att så många delar ur livet har blivit exakt som jag ville, men exakt som det som jag trodde var omöjligt. Inte ens för någon som har gått/går igenom liknande saker. Och jag tänker samtidigt att det är en liten del som var och en av oss får ha för oss själva, som våra egna kvitton på vad vi gör/har gjort. Kanske är jag helt obegriplig och flummig nu, men någon dag ska jag försöka förklara. Och jag vill bara ge lite tid åt just de där stunderna då man tar ett steg tillbaka och inser vad som faktiskt har hänt. Redan. Vad frisk- och friheten då har att erbjuda kan jag inte ens spekulera om.