Jag älskar skolan, den är toppen. Jag går bara några timmar onsdag-fredag, men är mest där hela tiden. Men det är ungefär det. Jag försöker hålla ögonen öppna och vara social när det behövs, men så fort jag kommer hem får jag ta den smällen och all luft går ur mig. Trots att jag kommer hem vid sex är det som att dagen är slut. För jag är slut. Och jag förstår ingenting. Det är ju inte precis så att det är en ansträngande kurs jag läser (okej, när jag var rädd för att måla i början var det jobbigt, men nu skulle jag ju fan vilja vara där varje dag). Men när jag kommer hem finns det som inget mer att ta ifrån. Allt som jag håller inom mig under dagarna släpps på fri fot så fort jag blir ensam. Samtidigt behöver jag den där tiden för att samla mig, göra saker på mitt sätt och helt enkelt få andas ut. Det blir som dubbelt, både ett helvete som bryter lös och tid som jag verkligen vill ha för att kunna fungera.

Idag känner jag dock att jag har hunnit ladda upp under helgen, trots att helger inte brukar vara en favorit. Började veckan med behandlingssamtal på Comede och efter en del tvivel tidigare gånger, kändes det lika bra denna gång som det gjorde första gången. Jag vet inte riktigt vad som händer med behandlingar när det är slut med den här, men jag vet att något kommer hända och det känns förvånansvärt tryggt. Och idag känner jag mig bara väldigt lugn. Okej, det var en överdrift. Det är något som aldrig har funnits såhär starkt som ligger och gnager som bara den och jag vill bara ha bort det. Men samtidigt är det andra grejer som jag känner ett ovanligt lugn över. Och då kan jag bortse från det här som kom starkare än starkast från ingenstans igår.

Igårkväll när ångesten var skyhög och jag bara ville försvinna gick den sista timmen av städningen åt till detta: