När jag inte kan säga som det är säger jag ingenting alls

Jag har inte skrivit så jättemycket på senaste tiden. Inte någonstans nästan. Knappt i min dagbok. Men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det känns som att jag är i ett vakum. Som att jag väntar. På någonting. Någongång.
Kanske på att få veta vad som händer när de 8 veckorna på Comede är över? Vad ska jag göra då? Kommer jag få träffa någon annan? En diagnosutredning ska göras när jag kommer först i kön, men det lär väl ta sin tid. Jag vet inte riktigt om jag orkar vänta. Eller visst hade det varit skönt att kanske få svar på varför jag alltid har känt mig så annorlunda och varför jag gör och tänker på vissa sätt. Men det ska göras i Piteå. Och om inget annat är bestämt, och om det går, så skulle jag jättegärna vilja gå tillbaka till min psykolog. Hon är den enda inom vården som någonsin har tagit mig på så mycket allvar och jag har aldrig känt mig så validerad som hos henne. Och det är viktiga saker för mig. Nästan viktigare än hur behandlingen är uppbyggd. För känner jag mig obekväm med någon, kan jag inte vara öppen och ärlig. Jag vet inte riktigt vad jag känner angående min nuvarande behandlare.
Så här mysigt hade vi det igårmorse.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0