När jag, i stora stormar av känslor som aldrig tycks ta slut, kan få ner dem i ord och på så sätt förstå mig själv bättre och hindra mig från att ta till destruktiva metoder, då ser jag inget som helst negativt med att varken känna eller utrycka det jag känner. Visst får en ta vissa smällar i form av att luften helt går ur en, men samtidigt ger det mig så otroligt mycket. Det är okej att vara lite småarg när de där känslorna aldrig tycks ta slut, men i slutändan ska jag ändå försöka komma ihåg att det är de som gör att jag kan göra allt jag älskar. Och att jag kan vara jag. Vem det nu är. Men å andra sidan är det faktiskt den enda saken jag är riktigt säker på; jag är en som känner mycket. Och känslor är faktiskt väldigt intressanta. Trots att jag ibland får frispel på mig själv när det ska kännas så himla mycket gällande allting. Ibland vill jag inte bli så himla glad. Ibland vill jag bara ta det lite lugnt, vara lite samlad. Jag förstår faktiskt mig själv. Och det är okej. Men det är när tankar som om att jag "inte borde" eller "inte får visa att jag känner" som det är bra att stanna upp. För vem säger vad som är rätt och fel när det gäller känslor när känslor bara är? Varken bra eller dålig. Rätt eller fel. Visst kanske man får tänka sig för innan man skäller ut någon som har gjort något litet man retar upp sig på, men blir man ledsen av ett avsked, eller berörd till tårar av en låt, ja då ska man få visa det också. Skam över att en känner känslor, är inget en ska behöva känna.