Det svåra med att klargöra prioriteringar och det lätta med att se måsten.

Jag har inte speciellt många måsten för tillfället. Men ändå går jag runt med en stressande oro i kroppen som jag inte blir av med. På grund av att det finns saker jag kan göra. Jag ser allt på samma plan. Allt måste göras. Och allt måste göras NU! Planera dagar in i minsta detalj, "bocka av" allt på min idélista, skriva blogginlägg som jag har på hjärnan, öva inför saker i skolan med material jag inte ens äger, läsa alla tidningar jag fått, göra DBT-läxan (som i princip innefattar hela dygnet), träffa vännerna, se om Los Hombres De Paco, äta på rätt tider och äta rätt saker, sortera bättre bland de några papper, fixa en bra låda till några saker..osv. Ja, allt hamnar på samma plan. För att jag kan göra det. Och det är inte ens måsten. Min idélista med kreativa projekt är ingen att-göra-lista. Mina vänner träffar jag för att jag älskar dem. Blogginlägg skriver jag för att jag behöver skriva av mig. And so on... DBT:n är prioriterad. Maten är prioriterad. Sedan är det andra bara saker jag gör för att jag vill och för att jag kan. De är inga måsten. De är inte prioriteringar. De är inget att stressa upp sig för. 
Ingen skjuter mig om jag bara andas en stund, lämnar det som inte är prioriterat till den dagen jag vill göra det. Det kommer dagar då det finns mer energi.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0