Som spår från en sämre tid, så minns jag mig. Blir jag någonsin förlåten? Var och en skäms för sitt.
Förvirring. Sådan finns det gott om. Framtiden. Behandling. Fortsättning. Avslut.
Det är väl lite vad jag tänker med bloggen också.
Den gör mig inte medvetet närvarande. Jag tänker för mycket på den, på hur jag ska formulera tankar och idéer som kommer upp, på vad som är lämpligt att skriva, på hur det jag har skrivit tolkas och på hur många personer som kan ta illa upp av det jag skriver. På hur många jag skadar. Och skäms. Över det jag skriver. Över att jag skäms över det jag skriver.
Nu tänker jag speciellt mycket på den. Överväger huruvida jag ska lägga ner den eller fortsätta. Oavsett vad som händer med mina mål och min motivation, vet jag inte om bloggen drar ner mig. Låter fokus hamna på fel saker. Hamnar jag i något slags ältande? Bara gnager och gnager, men aldrig kommer vidare?
Men samtidigt är det ju bloggen. Min lilla blogg som jag har skrivit av mig på till mig själv ett fåtal läsare. Min lilla blogg som uppdaterats rätt kontinuerligt sedan 22:a april 2009. Över 6,5 år. Och för mig känns det som att det antingen blir ett slut eller en fortsättning. Inget mittemellan.
Egentligen vet jag inte varför jag bryr mig. Jag pratar ju som att jag hade haft en stor välläst blogg. Men det kanske är just det, den är så liten, så obetydlig egentligen, men den är ju min. Min 6,5 års lilla historia av allt möjligt. Men jag kanske inte behöver bestämma mig nu. Jag försöker tömma utkastet och sedan kan jag bestämma mig.
Jag insåg idag hur många av mina utkastsinlägg som var långt ifrån färdiga. Så jag har skrivit. Och skrivit. Funderar på att publicera fler än ett per dag för att få bort dem. Inte för att det egentligen är någon brådska...och vem bryr sig...
men...jag vet inte. Vi får väl se.
Kommentarer
Trackback
