Att framkalla den värsta känslan

Jag visste vad som skulle hända. Ändå åkte jag dit. Jag kunde säga annat, inte hela sanningen. Ändå sa jag som det var.
Och konsekvenserna blev som jag visste. 
Ändå gjorde jag det.
Så någon slags stolthet borde jag känna. Tänka att jag varit modig. Som ännu en gång utsatt mig för det som framkallar så mycket av den hemska känslan så jag knappt vet om jag står ut.
Och jag försöker. För det är tamigfan bra gjort. Att åka till individualterapin, säga det som är så himla jobbigt, vara i den där äckligt jobbiga känslan och verkligen försöka att inte styra in på annat, som inte väcker den känslan.
Jag menar förstås skam. Jag hatar skam. 
Nu är jag helt slut. Sitter på bussen och försöker att inte somna. Försöker att låta ångesten rinna av. Försöker att se detta som ett framsteg. För att jag för ett år sedan teg jag om allt som hade med maten att göra för att jag skämdes så. För att jag, trots att jag hade öppnat mig nio månader senare, fortsatte tiga för att jag skämdes. Så jag försöker verkligen sätta detta i perspektiv. Så att jag kan se ett framsteg. För att detta är svårt. För att prata om det jobbiga skapar tankar jag inte brukar ha - att skippa planerade möten. För att det är mer krävande än jag egentligen vill låtsas att det är.
Nu vet jag inte ens vad jag skriver, men vad är väl känslostormar utan...ja, stormar?
Tyckte molnen var rätt lugnande att titta på. Nuförtiden ser jag bara vatten, träd, moln, berg och himmel som akvarellmålningar. Tänker hur en kanske skulle ha gjort just den där ytan för att få till det bra. Kanske detta är grunden till lugnet? Väldigt beskrivande och inte alls värderande.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0