Just nu försöker jag fläta in matbiten i DBT:n och de läxor vi har denna vecka: observera och att göra en sak i taget. Givetvis också att vara konsekvent och varken låta ätstörda tankar eller känslor bestämma. Jag ska följa schemat trots att jag är arg. Trots att jag tänker att jag är tjock. Trots att jag tänker att det är för mycket/fel/dåligt/fel tid/fel plats/onödigt. Trots att jag är ledsen. Eller motiverad. Eller glad. Trots att jag är stressad. 

Jag har inte speciellt många måsten just nu, men ändå har jag en ständigt gnagande stress och oro som idag har tagit över måltiderna. Inte mycket till observerande och, med tankar här och var, kan jag inte heller säga att det har varit en sak i taget. Att styra tillbaka uppmärksamheten har inte heller gått nå vidare trots att jag verkligen har försökt göra det och tänkt på att inte vara dömande. Men mer än så har det inte förstört så jag kan fortfarande säga att jag i tre hela dagar har följt mitt himla schema - utan undantag. Gissar att mitt fysiska inre tackar mig för en semester från frätande magsyra. Trots att det gör ont nu, vet jag att detta i längden är det som gör gott. Såklart.

Trots att det heter "ätstörning". Trots att maten ses som problemet. Tänk alltid på att det är komplext. Förminska aldrig en ätstörning. För det är ett helvete - oavsett typ. Och det handlar om så mycket mer än mat.