There's a war inside my head, sometimes I wish that I was dead.

Jag kan inte förklara. 
Det är bara en känsla.
Och jag kan inte bestämma vad jag känner.
Jag hamnar som någon annanstans. Bortom verkligheten. 
Jag kan inte förklara.
Jag kan inte bestämma.
Men jag kan bestämma vad jag gör. Och dessa tankar är jag inte rädda för längre. För en tanke betyder inte att jag måste följa den. Jag kan se att det "bara" är tankar. Jag vill att mitt avstånd mellan en tanke och ett faktiskt försök ska växa. För som det har sett ut så har tanke och handling varit i princip samma sak. Men för varje dag som går, för varje tanke som kommer, blir jag mindre rädd. Jag kan ta livet av mig - men det kan inte mina tankar.
Men viktigt: jag tänker inte ta livet av mig. 
Och detta är en sådan jävla bedrift från min sida. Jantelagen och allt vad det nu heter kan slänga sig i väggen för det här är en fet jävla gigantisk megastor bedrift. För trots att tankarna gör jag inget för att tysta dem. Jag följer dem inte bara för att kunna bli lugn efter att jag tänkt dem. Tankar som jag absolut inte vill ha egentligen. Men att hela tiden försöka bli av med dem, har jag märkt är så många gånger jobbigare än att acceptera att de är där och sedan inte göra något mer. Att komma till denna insikt är svårare än att stanna kvar i det gamla, men när man väl är här så är det mödan värt. För trots att jag har den där känslan just nu, är jag inte rädd för att jag ska svika alla, eller oroa med ännu ett försök och sjukhusbesök. 
Jag känner. 
Jag tänker. 
Men sedan är det stopp. Jag gör inget.
Och trots att jag är förbannad. Och ledsen. Och inte gillar det alls. Så försöker jag ändå acceptera stundens känsla. Utan att lägga någon vidare värdering i det. Trots att det gör ont. Trots att det är svårt. Men jag vet att det bara förvärrar situationen att förneka, förtränga och förvrida. Det skapar mer lidande.

Och så är det. Jag vet. Men ibland orkar man inte gör det rätta. Men ett av två får duga just nu. Att jag håller mig vid liv är viktigare än att försöka surfa på den förskräckliga känslan.


Sådana här tillfällen får jag såväl bomba min blogg med Buffy om jag vill. För jag äter ingen medicin och Buffy är min.

Kommentarer
Anonym

Du är en kämpe Sofia! En fin människa som behövs på denna jord. Tycker om dig kram Lena

Svar: Kram Lena ❤️
Sofia Kihlström

2015-09-22 @ 21:57:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0