Absolut tom på ord
Jag tänkte skriva något tänkvärt. Men mitt huvud är helt slutkört. Lite återhämtning fick det nyss när Elina var över en sväng och vi såg två avsnitt av bästa Buffy tillsammans. 
Idag har det i alla fall gett mig en massa.
Krävande dag.
Insiktsfull dag.
En hel hög med stora rädslor har utmanats idag. Inte alla samtidigt då, för en sak i taget var det ju. Och det har varit smärtsamt. Men nödvändigt. Och att bli en insikt rikare är inte heller fy skam. En viktig sådan.
Jag känner väl igen många av mina automatiska ätstörningstankar. Många av dem som är till för att hålla den vid liv. Men jag insåg just något idag, att ätstörningen förstör min kamp på många sätt. All oro om att jag kommer misslyckas igen. Tanken på att bara ge upp för att jag ändå aldrig lyckas. "Bara denna gång".
Allt är sätt för ätstörningen att hålla kvar mig i sina klor. Inte bara "borde inte äta/åt för mycket/åt fel/osv"-tänket. Utan även "det är ingen idé osv"-tänket. För det är klart, vet man att den man vill ska stanna kvar, faktiskt stannar kvar om man säger så, är det väl klart att man skriker det dagarna i ända. Om detta nu ger något mer än medvetenhet återstår att se.
Kommentarer
Trackback
