Årspremiär på fotbollsplanen - check!
Uppvärmning i 50 minuter, stretching i en kvart - allt för att inte sträcka de eventuella muskler som finns kvar efter de 152 dagarna.
Själva utförandet gick väl inte på topp, men jag försöker acceptera att det inte kan vara det just nu.
I alla fall ingen ångest i sikte.
Toppen!
Om jag behöver förklara den skugga som vilar i tiden
Jag har inte velat skriva. Men rädsla för att släppa ut för mycket.
Nu passar jag på istället. För om några timmar vet jag inte i vilket skick jag är.
Då har jag nämligen varit på min första fotbollsträning på hundrafemtiotvå dagar.
En vild jävla chansning. Men ja...
Jag är trött på att vara så jävla duktig hela tiden.
Jag är trött på att alltid göra som andra säger.
Jag är trött på att alltid tänka på konsekvenser.
Nu kör vi!
Life's like a jump rope
Tisdag morgon
Yey, jag har internet på skolan igen!
Dock inte så bra för jag borde göra lite arbete.
Se så söt jag blev med hjälp av lite effekter på webbkameran
Att fortsätta leva är inte att låta blad i en kalender passera...
(VEEET, "passera" låter, i denna mening, oerhört försvenskat, men jag är less på att försöka komma på något bättre)
...utan att förstå att varje blad i denna kalender är unik och unrepeatable (finns ju fan inget ord på svenska som jag kommer på)
När allt kommer ikapp en för det gör det tillslut, då ser jag det framför mig
Verkligheten har länge trampat mig i hälarna och idag så sprang den om mig helt.
Försöker att inte tänka. Försöker att inte känna. Försöker att vara tom.
Det blir lättast så.
Det är då jag fungerar.
Och imorgon är det skola. Då måste jag fungera.
Vet inte vad jag ska där och göra egentligen.
Jag gör ju ingenting annat än att hamnar efter mer och mer.
Att läsa flera kurser på distans medan man är sjukskriven var ingen hit kan jag säga.
Men det ska ändå bli roligt att träffa klassen.
Jag känner mig lite ouppdaterad om vad som har hänt. Om något har hänt.
Hoppas nästan inte på det.
Hos mig händer det alltför mycket.
Mitt hjärna börjar klaga, tempot är för högt.
Och ämnet för ovesäntligt.
För trassligt.
Av det oproffsiga blev det tillslut ett resultat
Jag började som ett riktigt proffs med mitt helgprojekt:
Jag skissade form
Jag skissade mönster
Jag ritade mönster
Jag anpassade det efter mina mått
Jag himla gjorde dem helt själv
Jag är nöjd
Dock börjar jag nu fundera på om jag borde valt ett tyg med större mönster... Det är ju liksom lite svårt att se att det är blommor och inte bara massa kladd om man inte kollar nära. Alltid ska man hitta något fel.
Anledningen till dessa var då på grund av att de jag skulle köpa tog slut och butiken inte skulle få in några fler. Jag blev sur och gjorde istället ett par egna.
Tja...nu kommer jag inte se ut som alla andra i alla fall.
Det känns så konstigt, så annorlunda och så obehagligt
Från minst fem dagar/ vecka, till mellan noll till två.
Jag känner hur mycket de fattas mig. Hur mycket jag saknar dem.
Mina fnisar.
Sist vi var alla var nog den där dagen i december. Okej, undantag: En tisdag för kanske fyra veckor sedan. I en och en halv timme.
Om det fanns nått mer att ge hade jag gett allt, du är värd det
Ännu en sak jag har knåpat ihop där borta
När man väntat allt för länge blir inget som man tror
Jag hade kunnat sitta här och skriva allt. Men jag nöjer mig med det positiva. För tänka sig, denna dag bjöd på sådant också. Vet att den inte är slut än, men nu är det officiellt helg så jag förväntar mig inget mer.
I alla fall så var jag på mitt efterlängtade tandläkarbesök som aldrig blev av sist. Trodde så klart att mina tänder var helt ruttna och sönderfrätna, men gissa vad?! INGA HÅL! Och eftersom jag efter detta år ska få börja betala och om jag ska skaffa en försäkring så placerade de mig i en grupp på deras tiogradiga skala som bestämmer hur mycket den ska kosta, beroende på hur ens tänder ser ut. Och var hamnade lilla jag? På ettan. Wihoo! På något märkligt sätt har de klarat sig bra och jag tackar dem för det.
Nu ska jag sätta igång med det som jag har tänkt hålla på med i helgen... Om det lyckas kommer det bilder. Om det blir ett fjasko också kanske. Jag lär väl se.
Kommer i alla fall sakpa detta i takt med Melissas musik som jag aldrig kan få nog av
Saknar London med min fina Anna <3
Saknar förövrigt mina fina klasskompisar.
Men jag får ju träffa dem på tisdag i alla fall.
Vecka fem, dag fyra - Mindfulness med russin
Jag skriver ett sådant här tråkigt och onödligt inlägg. Ett sådant som jag inte gillar att skriva.
Men vad gör man inte för att blockera känslorna?
Tänk att snart har även den femte vecka gått. Helt otroligt. Snart är det slut och skollivet börjar.
Vi var bara två (av fyra) idag, lite tomt men det fungerar. Fick titta, klämma, känna, lukta och smaka på ett russin (minns fortfarane hur det där himla russinet såg ut!). Värst var ju att behöva ha den jäveln i munnen så länge, känna, tugga och svälja. Blä för russin! Torkad frukt är inte min grej. Var även på mitt andra möte med min eventuella behandlare i DBT. Just nu håller vi på och reder ut om DBT är något som passar för mig. Jag vet inte riktigt... Det verkar jättebra och jag hade gärna velat gå det, men det känns inte som att det är för mig. Jag vet inte...eller så är jag bara förvirrad. Lär väl se vad som händer. Ska läsa på lite mer om olika saker och fundera. Och fundera ännu mer. Kanske någonting vettigt kommer upp i skallen. Nu ska den väl få ta och vila. Eller inta en ytlig vila. Den brukar ta ett extra nattskift ganska ofta.
Vecka fem, dag tre - En tickande känslobomb
Ingen dag jag vill ha kvar i minnet. Tack och lov har man turen att vara ett telefonsamtal bort från lite lugnande prat. Handarbete i all ära, men när inte ens det fungerar, har man alltid något, eller snarare någon, att stötta sig mot. Allt försvinner inte, men man blir oftast kapabel till att fungera normalt efteråt. Det är guld värt att man inte är ensam i denna värld.
Det är alldeles för många tankar och känslor.
Det är okej att känna, men vad gör man när det blir för mycket?
När man vet att allt är så starkt.
Man håller inne. För att bete sig acceptabelt.
Men bara ventilen öppnas lite, om än lite, kommer allt ut.
Bomben sprängs.
Och det kommer som en våg.
Som en stor, stor våg.
Okontrollerbar.
Tills man lyckas hitta ventilen och stänga av.
Då blir allt lugnare.
Och hanterbart.
Och falskare.
Och bomben börjar ticka igen.
Jag kanske stannar här och skriver fast jag längtar bort
Ni minns det är provet jag skulle göra idag? Det som inte hade någon betydelse för mitt slutbetyg? (eller nämnde jag ens det?) I alla fall...
Jag skulle skriva det halv åtta, var i skolan fem över sju, läraren kom halv nio. Wihoo. Hon hade glömt bort att vi hade sagt halv åtta. Provet var väl ganska lätt egentligen om jag hade lyckats koncentrera mig på att plugga de senaste veckorna det vill säga. Efter jag hade skrivit det säger min lärare att detta är en stor del i kursen - inte att det bara är en liten faktadel som hon sa sist - och hon säger dessutom att det kan sänka mig till ett B. Okej? Bara det att hon sa motsatsen för några veckor sedan, men jaja. Chans till kompletering finns ju. Vill inte göra någon jävla komplettering -.-
Nåväl. Imorgon blir en bra dag. Saker och ting har inte gått vägen för mig idag. Förutom alla delar av incidenter angående provet så stannade jag för länge på skolan och pratade med en fin person så jag kom precis i tid till DV och under aktivitetsgruppen tappade jag en hel ask med pärlor på golvet. Yey! Men dagen har inte varit dålig. Inte alls. Men man hittar alltid något att klaga över ;)
Imorgon är det lång dag. Det gillas starkt!
En mix av musik på en tavla som är unik
I know, jag är jättefyndig när det gäller det där med rubrik...
Vecka fem, dag ett - andra halvan börjar
Det här med att skriva om dagarna har jag skippat totalt som ni säkert har märkt.
Anledning ett: det finns inget att skriva om
Anledning två: det händer inget intressant
Anledning tre: det är tråkigt att skriva "idag har jag..." om det inte har hänt något roligt
Slutsats: jag skriver inte eftersom det inte händer något speciellt som det finns att skriva om. Yey.
Today har i alla fall den femte veckan börjat, vilket betyder att vi har gått halva tiden.
Imorgon är det kort dag som vanligt och jag ska (eftersom vi inte har lektionen jag ska på imorgon) spendera sovmorgonen på bästa sätt:
07.30 ska jag skriva prov. Wihoooo!
Så nu vet jag vad jag kommer göra resten av kvällen.
Först ska jag visa hur mysigt det är i mitt rum vid mina koppar <3
Mormor 90 år
Och ett tal som jag var för feg att hålla.
Jag vet vad som måste göras, ändå sitter jag kvar här, i ett sista kapitel som jag har förälskat mig i
Första gången jag kom dit
Och första gången jag kom dit dit
Jag sänder en tanke till dig som ligger sömnlös inatt
Decoupage med blommor och med spets
Instead of trying to learn to fly, we've taught ourselves to crawl
Lyssnade på Rix FM i bilen imorse vilket jag aldrig brukar göra längre, men för att en gångs skull skona min pappa från Melissa Horn var det radion som spelades idag. Något som fick min uppmärksamhet var då programledarna började diskutera med varandra. En av programledarna sa att hen skulle äta en semla, men att det var okej eftersom hen skulle träna senare. Redan där talar vi om ett kompensatoriskt beteende - det vill säga att hen skulle ta till sig en åtgärd för att "gottgöra" den semla hen skulle äta. De pratade om att det var bäst att äta sådant på morgonen eftersom man då har hela dagen på sig att träna eller dyligt. En annan programledare började ifrågasätta valet av att äta den där semlan, medan den andra försäkrade hen om att det var okej, även om hen dessutom hade ätit en pizza till frukost för hen skulle ju träna senare. Sedan höll de på att disskutera detta ämne i flera minuter. När man skaäta det man inte "borde" äta, huruvida det har någon betydelse eller om det helt enkelt bara är energiintaget som spelar någon roll. Men man har hur som helst hela dagen på sig att gottgöra sig om man äter det där tidigt för då har man hela dagen på sig.
En kommentar under samtalet från den tredje promgramledaren till den andra - som ofta ifrågasatte den förstas val av semlan - var "Sluta, gör henom (?) inte ätstörd". Men precis. Grattis! Fast det där skrattet efteråt gillade jag inte. Tänker ni på att ni sitter i livesänd radio som sänds över hela Sverige? Det sprids som pollen på våren. Trots att personen i fråga kanske tog det lika skämtsamt som resten av programledarteamet finns det kanske några där ute som inte ser det så. När detta samtalsämne kommer upp kan det föda en tanke, som föder en annan och hipps vipps börjar förhållandet till mat och träning dra sig längre och längre bort från det normala. För bara några ord kan skada otroligt mycket. Bara några ord kan väcka tankar man aldrig har tänkt. Vissa berörs inte, men är de en endaste som gör det, är det en för mycket. Hälsohetsen går bara mer och mer överstyr, så varför hetsa på de genom att ha sådant här som samtalsämnen i radion? Jag sticker inte under stolen med att jag påverkas väldigt mycket av sådant. Men sedan blir jag dessutom så ledsen för alla andra som blir påverkade och kanske stiger igenom dörren till detta helvete. Och öppningen är det vi människor i samhället som gör större. Vi drar ner fler och fler. Inte kanske med avsikt, men vi måste börja tänka. Vi ska inte sparka ner varandra - vi ska låta varandra vandra uppåt.
.
Nu förstår jag varför jag hellre lyssnar på Melissa Horn än radion.
Ibland kan man roa sig själv väldigt bra
ha. ha.
Jag sitter och läser igenom mina små texer som är skrivna allt ifrån hösten 2006 till våren 2014.
Ganska underhållande.
Hade tänkt göra en bok och smatidigt kunna scrapbooka lite.
Dels för att jag vill pyssla, men dels för att det kan vara roligt att ha annat än i ett dokument på datorn.
Dock är jag väldigt osäker på om jag ska ha med allt för det är ju inte vackert precis... Någon på (sv-)engelska bland annat.
Men det kanske är charmigt? Att se "utvecklingen", eller vad man nu ska kalla det.
Denna eviga ambivalens.
Fast vissa problem är ju betydligt mindre än andra.
Detta är stort! Eller inte...
Här finns så mycket vackert som jag inte kan se. Jag drar mig sakta undan och solen följer med
Jag hade så mycket att skriva. Nu är allt borta.
Vet inte vad jag ska göra av mig själv.
Vill krypa ur skinnet och försvinna.
Vill krypa ur skinnet och försvinna.
Hatar att ha mig själv som sällskap.
Känner bara hur jag drar mig själv.
Vill till tryggheten. nu.
När det äntligen är över, när broarna inte syns till
Någonting positivt med detta helvete är ju att man i alla fall slipper vara med skolan på Kulturens hus till nio på kvällen och "göra ingenting", som de jag träffade sa, och betala 750 kronor om man inte kommer. Nu låter det som att djag annars har det är jättedåligt på dagarna, vilket givetvis inte stämmer, men jag har ju gjort roligare saker i mitt liv. Och definitivt mindre krävande. Idag var en kort dag (12-15) och innan det lyckades jag faktiskt göra klart nästan två skoluppgifter. Hurra för det!
Den närmsta tiden kommer det nog hända en del. Många frågetecken som kommer redas ut. Därför är jag en aning kluven just nu. Vet inte riktigt vad som händer. Men det får väl framtiden visa.
Misslyckat decoupage som present
Hyfsat nöjd med denna decoupageburk ändå. Livet lekte.
Till första koppen använde jag lack som det tydligen hade kommit lite färg i. Resultat: koppen blev gul istället för rosa matchande till burken. Målade den rosa istället men inte blev det rätt heller.
Nästa försök men rent lack såg mer lovande ut då den var lätt rosa innan den for in i ungen, men efter 30 minuter i 150 grader hade den en lite gul ton.
Jag var så arg efter detta eftersom det varken fanns tid, material eller möjlighet till att testa ännu en gång så nittonåriga Lina fick alla mina misslyckade försök till någon form av matchning.
Middle of the night when it comes creeping. I lay awake, when I should be sleeping
Jag känner bara behov av att blogga.
Inte för att jag vet varför.
Ungefär som den där ångesten som man inte vet av vilken anledning den hälsade på.
Eller när man bara gråter och gråter och själen blöder.
Eller när man längtar någon annanstans.
Man vet varken varför eller var.
Det enda man vet är att det är på det viset.
Fast jag vet egentligen inte vad jag skriver.
Att skriva "idag hände detta" känns inte alls som min grej. Om jag inte har lust det vill säga
Jag är mer "idag kändes det så här".
I skolan är man oblektiv. Här flödar inläggen av känslor.
Eller nja, inte alltid. Man får ju lägga lite band på sig själv.
En sak jag tänkte på, helt från ingenstans så där, att jag bryr mig inte om någon vet eller om någon inte vet.
Jag är helt likgiltig i den frågan. Faktiskt.
Som sagt, jag vet inte varför, men att.
Så det så.
Nu ska jag sova och hoppas på en bra helg.
Jag har redan drömt om en sådan väldigt länge.
Jag hoppas jag kan våga.
Sedan ska jag vinna.
Vadå pessimist?
Jag: "Men har man väl harvnått botten kan det bara gå uppåt."
Pappa: "Om inte botten släpper."
ahahahaha
Det är lättare att falla med ena foten utanför
Somliga dagar behöver jag bloggen för att skriva av mig.
För att allt är piss.
Andra dagar förmår jag mig inte ens att starta datorn. Eller att göra någonting alls faktiskt.
Det är löjligt vad dåligt minne jag har. Men det har gått hela två veckor av toppmående så jag blev så förvånad när allt rasade igen. Pang poff!
Hur står man ut? När man inte orkar någonting. Fast man orkar inte heller bara vara. Det är stressande.
Men vad gör man? När inte ens pyssel ger en energi. När man - om man lyckats ta sig till pysselrummet det vill säga - bara sitter och stirrar på koppen? Eller när den lätt gråa väggen fastnar på ens näthinna i över en halvtimme?
Jo, man försöker att sätta lite färg på den där koppen. Men är löjligt nära till tårar.
Man försöker le och skratta med andra människor. Fast man helst hade varit ensam under täcket.
Man döljer allt som smärtar och intalar sig själv att det finns hopp. Trots att meningen med allt har försvunnit på en sekund.
Vill inte sova. Vill inte vara vaken. Vill inte vara i idag. Vill inte ha imorgon.
Ingenting är bra. Ingenting är dåligt. Ingenting duger.
Som blommor i vår trädgård är de vänner vi lär känna, man bara några få är verkligen perenna
Jag som skulle lägga mig tidigt. Men nu ska jag försöka sova. Efter två och en halv timmes skypande med en vän som befinner sig på andra sidan atlanten just nu. Och vi hann inte ens prata om hälften. Herregud, kom hem människa! I need to talk.
Yesterday is dead and gone so today this life goes on. Got to keep on moving
Det kan tyckas som att det enda vi gör på dagvården är att pyssla. Inklusive det, äta och vila så är det väl det som oftast händer - utvändigt i alla fall. Det verkar lätt. Men vi är inte där för att pyssla. Vi är där för att få tillbaka det riktiga livet. För att må bra. För att få hjälp på traven. Men vi pysslar för att det är ett bra sätt att hantera tankarna på. Ångesten. Vi pysslar istället för ångestattackerna. Istället för att kräkas. Istället för att hetsträna. Istället för att skada oss själva. För att det helt enkelt fungerar för oss som gör det. Andra vilar, det fungerar för dem. För mig skapar det bara ännu mer ångest. Men kanske är det något jag måste träna på ibland, en lite längre vila. Bara vara, inte skriva, inte rita, inte läsa, inte smsa. Bara, bara vara.
Som jag har beskrivit det kanske det till och med låter roligt. Men det är ett sju timmars hårt arbete - utan rast. Det tar på krafterna. Därför vill jag försöka fokusera på det positiva under dagen. Eller i alla fall lite översiktligt. Inte djupt. Inte svart. För det orkar jag inte. Men för den skulle är det ju inte lätt. För det är en sjukdom att bli fri från. Det är ett helt nytt tankesätt att lära sig. Det är som en helt ny livsstil. Och av lärarna får jag de uppgifter jag missar som jag ska göra under själva behandlingstillfället eller hemma. Under dagarna, när vi har egen tid, kan jag inte koncentrera mig på sådant, jag har ju aldrig egen tid, odjuret är hela tiden där och hackar. Hjärnan orkar inte arbeta. Det är händerna som måste ta över jobbet och avlasta hjärnan. När jag kommer hem är jag utpumpad på grund av dagens schema. Inte fysiskt, men psykiskt. Men nja...är det roligt? Visst, jag älskar att pyssla och har träffat fina människor, men jag missar åtta veckor i skolan, har därmed fått ta bort två och en halv kurs hittills, ska gå ett fjärde år på gymnasiet, får bara träffa mina klasskompisar under en till två lektioner i veckan, missar genomgångar av de kurser jag fortfarande läser, har ständigt dåligt samvete för att jag tänker på mig själv och inte andra eller mina skoluppgifter, och hinner nästan aldrig träffa en person som gör väldigt mycket gott för mig. Dessutom måste jag hela tiden göra saker som framkallar ångest och sedan avstå från det som jag annars använder för att dämpa den. Men tack och lov kan jag göra handarbeten. Det räddar mig lite smått. Men nej, glamouröst är det inte. Men en väg mot något bättre. Och det kommer glittra.
Det är inget man väljer för att ha roligt. Man väljer det för att bli frisk. Men man valde adrig att bli sjuk.
Så, fokus på det positiva - trots att inte allt är det.
Men behövs tid för att skriva av sig, självklart!
Förresten är vi lediga idag, jag skolkar inte. Dock har jag varit en sväng till skolan och träffat lite människor, fått prata ur mig, skaffat nytt pass och hehe...shoppat...Och mer shopping ska det bli på fredag då jag åker med Hanna och Izza till Piteå. Förresten hände en sak i söndags som typ aldrig har hänt: Izza kom i tid. Hon kom först!
Decoupage i två storlekar och modeller
Nej, det var inte för att jag hade lite att göra som jag målade dem.
Jag tyckte bara de skulle bli lite finare.
Min lista är så lång på allt jag vill göra så jag börjar fundera på om de resterande sex veckorna räcker...
Detta är i alla fall en burk respektive en tändsticksask som jag har klätt i servettpapp. Endast det yttersta lagret av sevetten. Först på med decoupagelack på föremålet, sedan servetten, låt torka i cirka tio minuter och sedan ytterligare ett lager lack.
OBS! Lacket torkar fort så se till att sätta servetten rätt så man slipper slita lös den. Stryk ut bit för bit om rynkor inte önskas. Dra inte för hårt i den lackblöta servetten då den är väldigt skör och går lätt sönder.
Man kan även använda andra material än servetter, men det är inget jag har testat på än så länge.
Vecka tre, dag ett - besök från Frisk & Fri
Detta har ju som vanligt varit en dag som alla andra. Men. Efter dagvården fick vi dock besök av Jenny Larsson som är engagerad i Frisk & Fri-Riksföreningen mot ätstörningar som delade med sig av en himla massa bra saker. Hon har själv varit sjuk och delade med sig av sina erfarenheter, men gav oss främst hoppet om att...
Det finns många saker som jag kommer ta med mig från den där timmen. Och från de där trettio minuterna som hon stannade extra. Många nickar och leenden på grund av igenkännande fanns hos alla oss i rummet och trots att man egentligen hade velat vara ensam om detta, för att ingen annan ska behöva må dåligt, känns det ändå skönt att man inte är just det: ensam. Fast man vill ju inte att vi ska bli fler - vi är nog många - men det blir allt fler och fler. Varför? Jo, för att:
El miedo es como la familia, que todo el mundo tiene una, pero aunque se parezcan, lo miedos son tan diferentes y tan personales, como pueden serlo todas las familias del mundo.
"En la vida hay dos tipos de personas: Las que le tienen miedo a todo y no le quitan el plastiquito a la pantalla del móvil por si se raya, y luego están el que si se lo quitamos, y se nos ralla, en el bolso, con las llaves, con lo que sea....se nos olvida el PIN ...y no pasa nada"
