Det finns många saker som jag kommer ta med mig från den där timmen. Och från de där trettio minuterna som hon stannade extra. Många nickar och leenden på grund av igenkännande fanns hos alla oss i rummet och trots att man egentligen hade velat vara ensam om detta, för att ingen annan ska behöva må dåligt, känns det ändå skönt att man inte är just det: ensam. Fast man vill ju inte att vi ska bli fler - vi är nog många - men det blir allt fler  och fler. Varför? Jo, för att: