Somliga dagar behöver jag bloggen för att skriva av mig.

För att allt är piss.

Andra dagar förmår jag mig inte ens att starta datorn. Eller att göra någonting alls faktiskt.

 

Det är löjligt vad dåligt minne jag har. Men det har gått hela två veckor av toppmående så jag blev så förvånad när allt rasade igen. Pang poff!

Hur står man ut? När man inte orkar någonting. Fast man orkar inte heller bara vara. Det är stressande.

Men vad gör man? När inte ens pyssel ger en energi. När man - om man lyckats ta sig till pysselrummet det vill säga - bara sitter och stirrar på koppen? Eller när den lätt gråa väggen fastnar på ens näthinna i över en halvtimme?

Jo, man försöker att sätta lite färg på den där koppen. Men är löjligt nära till tårar.

Man försöker le och skratta med andra människor. Fast man helst hade varit ensam under täcket.

Man döljer allt som smärtar och intalar sig själv att det finns hopp. Trots att meningen med allt har försvunnit på en sekund.

 

Vill inte sova. Vill inte vara vaken. Vill inte vara i idag. Vill inte ha imorgon.

Ingenting är bra. Ingenting är dåligt. Ingenting duger.