Verkligheten har länge trampat mig i hälarna och idag så sprang den om mig helt.

Försöker att inte tänka. Försöker att inte känna. Försöker att vara tom.

Det blir lättast så.

Det är då jag fungerar.

Och imorgon är det skola. Då måste jag fungera.

Vet inte vad jag ska där och göra egentligen.

Jag gör ju ingenting annat än att hamnar efter mer och mer.

Att läsa flera kurser på distans medan man är sjukskriven var ingen hit kan jag säga.

Men det ska ändå bli roligt att träffa klassen.

Jag känner mig lite ouppdaterad om vad som har hänt. Om något har hänt.

Hoppas nästan inte på det. 

Hos mig händer det alltför mycket.

Mitt hjärna börjar klaga, tempot är för högt.

Och ämnet för ovesäntligt.

För trassligt.